Helt chockad

Men det var ju väl att kvinnan inte verkar ha lurat med honom till Sverige utan att han har kunnat få några arbetsmässiga fördelar alls! Han har fått en gästforskartjänst och kan nu förhoppningsvis bli mer meriterad genom det. Kan de ha haft det som en möjlighet för honom redan vid flytten? 

När det gäller att berätta vad som hänt för kvinnans make eller inte göra det:

Förmodligen vill han nog själv veta en sådan sak! Kan vara bra för honom att förstå att hans fru kan fungera på det sättet. Det är ju väldigt knepigt av henne att vara nära att flytta ihop med någon annan, utan att meddela sin make om det. Eller föreslå en gemensam flytt för dem, men ha baktankar om att lämna.

För din personliga del får du fråga dig själv om motivet till att du gjorde det. 
Det kan ju vara just en känsla av att det inte var rätt mot  maken, att han inte hade någon aning om vad som hade hänt.

Men en del i att du gjorde det kan också vara att det finns kvardröjande oro kring den andra kvinnan. Ett sätt att lugna dig själv på den punkten. Kan vara bra att veta i så fall så att den oron kan hållas i schack. 

Det tar nog tid innan denna sak lugnar sig. Det är ju livsomvälvande händelser, våra djupaste rottrådar!

Ja din man är nog arg,  men uttrycker det inte rakt ut, precis som du skriver. Han kanske är rädd för förvecklingar på arbetet till följd av det här. 

Jättekonstigt att han pikar dig för att du var med andra. Han hade ju gjort slut!

Jo så klart finns en del i att det kan vara säkrare om hennes man vet, men det tror jag är en tankfälla. Vill min man och hans fru ha varandra tillbaka kommer de se till det oavsett oss, där får jag bara acceptera min maktlöshet. 

Men vi har haft bra samtal när han lugnat sig lite. Han bad om ursäkt för sin reaktion och erkände att det bara handlar om obehaget hos honom. Han jobbar på det där som han menar grundas i att han är så rädd att jag ska lämna honom och det i sin tur pga det han gjort. Jag fattar det men har sagt att han får lägga av. Det är stor skillnad på att anklaga och att talande hur man känner , tex: jag är rädd att du kontaktar andra?men ja, han har lång väl att gå på att lära sig kommunicera. Ändå trodde jag nog aldrig att vi skulle kunna prata riktigt så här, så det känns bra mitt i allt det jobbiga! Parterapin går riktigt bra också, det är en duktig terapeut och även om 80% handlar om min mans dåliga självkänsla är det ju den som jag ser det ställt till detta men också annat i relation till barnen och andra i hans liv. 

Gällande hennes mans position så var det inte alls givet när de flyttade men bra som det blev, inte minst för deras barn tänker jag. 

 

Det dummaste du gjorde var berätta för hennes man! Snacka om att ha gjort bort sig! 

Du och jag har lite olika syn på livet M2 men utveckla gärna, detta är ju ett forum

På riktigt? Du förstår inte att du gjort bort dig?! 

Det skulle underlätta konversationen om du svarade 

Verkligen lovande att perterapin går bra!

Men vill din man stärka sinvsjälvkänsla så ska han nog också gå i egenterapi. 

Ja, tanken är att han fortsätter själv efter parterapin med den terapeuten. Hon tyckte att det var bäst att arbeta inom relationen först och sen gå in på de hans personliga anknytningsmönster etc för att reda i den större frågan gällande andra relationer. Det är också ett krav från min sida för jag tänker att det är den springande punkten för varför vi är i den här situationen...

Låter fint tycker jag.

mannen svarade efter 2 veckor att han vill se vår konversation, detta efter att jag råkat gå förbi honom och frun när de åt lunch, antar att det fick honom att minnas detta. Han verkar inte veta vem det gäller ens men jag svarade kort och utan onödiga detaljer och sa att han får kontakta mig om han har frågor men inte mer än så. Det var jobbigt att stöta på dem, jag känner att jag går och är rädd fortfarande för det men antar att ju fler ggr det händer, desto mer avdramatiserat blir det. 

Frun verkar söka viss kontakt och vara mindre arg på min man i alla fall och det utmanar min tillit men det är inte mycket att göra åt situationen tror jag. 

EMDR-terapin fungerar dock väl! Har bara hjort tre sessioner men det är helt magiskt vad snabbt ett traumatiskt minne förvandlas och neutraliseras, jag har nästan svårt att tro på det men det hjälper oerhört mycket. 

Dock bävar jag inför alla hjärtans dag som ju var dagen efter att han träffade henne första gången. Jag fattar att dagen i sig inte betyder något men jag kan inte låta bli att känna att den ligger framför mig som ett slukhål. Det har gått 9 månader sen jag fick veta och det känns som om det kommer att ta lång tid innan tilliten är på någon acceptabel nivå, även om den aldrig lär bli vad den en gång var...

Alla årsdagar som är kopplade till negativa händelser är svåra. Som tur är brukar första årsdagen vara mycket värre än de nästkommande!

Vilken lycka att EMDR hjälper dig! Ja, det brukar ju erbjudas inom den vanliga vården, så evidens finns ju i någon form. Väldigt bra att slippa att vara laddad med minnen som gör att man inte kan tänka på vissa saker, eller bli påmind om vissa saker, utan att det gör väldigt ont!

Jag skulle gissa att den andra kvinnan har slagit blå duster i ögonen på sin man. Bortförklarat. Å andra sidan så ska de ju ha talat om att separera i samband med att de flyttade till Sverige, enligt vad hon hade sagt i alla fall. Så han var kanske lite förberedd trots allt.

Tänker att du inte  kan göra så mycket mer åt den saken. Han har fått en varning om att hans partner kan vara opålitlig, och det är helt hans ansvar att fundera vidare kring det. 

Kanske att du själv skulle gå i terapi för att bearbeta det som har hänt? För ingen annan än du själv kan ge dig själv lugn och ro i din situation. Hjälper inga försäkringar från andra.

Visserligen har det ju inte gått så lång tid sedan ni kom överens om att försöka igen. Ett halvår? Och sådana här saker tar tid. Men om du känner att det inte lugnar sig inombords med tiden för dig, då kan det vara något att överväga.

Kanske ACT eller interpersonell psykodynamisk terapi kan vara något? Eller egentligen vilken kompetent psykoterapeut som helst. 

Ja, nu ligger inget mer ansvar på mig för att berätta. Jag ser dem ibland men försöker utmana mig i att inte aktivt undvika där de kan vara, som ett sätt att återta mitt liv och mina utrymmen helt enkelt. 

Jag har fortfarande kontakt med diakonen (var det du som tipsade om det inledningsvis?) Hon har varit ett jättestort stöd, en samtalsterapi med viss andlig dimension, jag tror knappt att jag hade kunnat hitta en bättre. Vi går ju i parterapi också och den går framåt, det är glädjande. Vi försökte ju parterapi för flera år sen men min man har en helt annan inställning nu och det känns som att den ger mycket mer. 

Tack för det du skrev om årsdagar, det är ju bara att ta sig igenom dem och tänka att den här tiden nästa år har ytterligare tid förflutit och minnena mattas av, tilliten växer. Jag är glad att jag inte gav upp. Man vet ju inte hur det blir i framtiden men jag är glad att jag i alla fall ger det en chans trots att det är jobbigt, jag tänker att jag inte vill kasta bort något som också ger mig så mycket bra. Men jag är också glad att jag dejtade lite i somras, det gav mig insikter som jag kunnat ta med mig in i äktenskapet på ett bra sätt och jag tror att det är det som gör att just intimiteten inte är något jag har svårt för (vilket det verkar vara för många som blivit bedragna). 

Ja, du ville ju inte lämna honom, därför hade det varit sorgligt om ni inte försökte igen!

Hade du istället bara varit hämndlysten och drivit igenom en skilsmässa, så hade du alltid undrat över ifall förhållandet ändå hade gått att reparera. 

Nej, man har inga garantier i livet, men det verkar 
gå framåt för er del! Kanske att ni får in en vana att prata mer öppet om hur ni känner i förhållandet? På det som du skrivit verkar det så. Det hindrar ju att man går åt var sitt håll, trots att man är i ett förhållande. Att man blir ensam i förhållandet. Istället har ni nu kommit närmare varandra. 

Sedan finns ju det som poeten beskriver som "själens obotliga ensamhet". Man kanske aldrig förstår en annan människa fullt ut, men jag kan tänka att det är så det ska vara. Att ha ett litet eget privat rum i livet. 

Vilken tur att du fungerade bra med diakonen! Ja det blir nog ett mer holistiskt och andligt samtal när det är en diakon man talar med. 

Eftersom du tidigare har mått så fruktansvärt dåligt och kan även känna dig osäker ibland idag, så är det jättebra att du kan ha ett visst stöd framöver! Så att din egen oro inte spiller över för mycket på förhållandet med din partner.