Helt chockad

Det känns extremt tungt att han åker på semester nu en vecka med henne bara två veckor efter att han berättat för mig  Men parterapi är bokad så någon form av rätsida på situationen för barnen hoppas jag att vi ska kunna få till. 

En av det värsta sakerna är att situationen fått mig att känna sån ilska och hat. Jag är inte en hatfylld person annars, avskyr de här känslorna, att jag vill hämnas och/eller vara elak. Känns orättvist att jag ska behöva ha dem också...jag fattar att jag bestämmer över dem själv och jag gör vad jag kan för att inte låta dem slå rot men det är fan svårt!

Jag vet att man inte ska vädja men jag gjorde det nu ändå. Vädjade till honom att verkligen tänka efter under den här veckan och prata med henne om vad han vill och vad de vill och hur de ska kunna göra så att det blir så bra som möjligt för alla barn som är inblandade. Han sa "ja, men sonen stöter ju på mig med olika personer ibland på stan" och menade att det inte nödvändigtvis gör något. Jag tror inte att sonen är så dum i huvudet att han inte kommer att fatta. Är man förälskad brukar det liksom lysa ur ögonen på en när man är i närheten av den andre. Men skit samma. Det som oroar mig är att sonen ska komma hem och hitta dem i säng typ, det skulle inte vara bra alls. Jag har så svårt att bara släppa att försöka få honom (dem?) att fatta det och sansa sig lite, de kan ju vara någon annanstans utan problem, hon har ett studentrum, no problem! Ändå hade han redan tagit hem henne några gånger. Känns sjukt illa att jag bara bor 50 meter därifrån, att hon varit där när jag t ex hade kunnat dyka upp  

Låter som han hamnat i en medelålderskris. Typiska 45- 50 års åldern.

Det dramatiska, ogenomtänkta - ska flytta till en annan kvinna till varje pris.
En kvinna han inte har en aning om hur det är att leva tillsammans med, bonusbarn han inte har en aning om hur de är eller kommer ta emot honom. Inte ens säkert att kvinnan kommer trivas i Sverige. 

Det skriker medelålderskris. Antagligen är hon yngre än dig också.
Du kan bara bida din tid. Fast han säkert kommer krypande tillbaka kommer du säkert se honom med andra ögon, och allt är för sent.

Beklagar sorgen, men du kommer ha det bättre utan en man som vill ha en boss i sitt liv. Du kommer finna lyckan med eller utan en man. Han var bevisligen inget att hänga i granen, eftersom han inlett förhållande ( troligen) långt innan han avslutat erat. 

 

Jag tycker att du är väldigt klok som inte låter känslorna av hat och ilska slå rot! Men det klart att de finns, det är ofrånkomligt. 

Man brukar säga att man ska följa med i känslans våg, även om den är kraftig och varar en längre stund, för att sedan följa med ner igen. Känslorna går i vågor, och då är det ju bra att släppa taget om dem när de är på väg ner. Inte mata dem med en massa intellektuella tankar för att hålla igång dem extra länge. Även om livet ibland känns mycket orättvist. Men att inte uppehålla sig vid det. 

Jag tror att det var någon som nämnde att skiljas, när man själv inte vill det, är jämförbart med att förlora en nära anhörig. Så du ska nog inte ha så stora krav på dig själv just nu. Behandla dig själv som du hade drabbats av ett stort sorgebud. 

Jag förstår att du inte vill att sonen ska träffa på pappan och den nya kvinnan på stan, han skulle, som du säger, troligen misstänka något. Eller att han kom hem till pappan och hon var där.

Men det viktigaste är att han vet om att det finns en ny kvinna, så att det inte blir som en blixt-insikt som chockar honom i den stunden som han möter dem. Så att han är lite mentalt förberedd på att det kan hända.

Tack för tipset. De flesta har sagt åt mig att vi ska vänta med att berätta, det blir för mycket att ta in och riskerar att han "tar parti" men det du säger är ju också sant att det kanske faktiskt gör det hela mer begripligt. För det tror jag inte att det är nu. Vi har tid i parterapi nästa vecka, tänker att jag tar upp det där också men tack för en annan synvinkel. 

Jag känner att jag är i stor sorg. Jag åker iväg till kyrkogården en timme om dagen och gråter ut när barnen inte är med, även när jag är själv hemma. Jag har sänkt kraven på mig själv och bett om hjälp och delegerat och skriver massor. Jag har en tendens att intellektualisera men jag försöker att också vara i känslorna när utrymme finns. 

Ja, det är ju det enda sättet att ta sig igenom det som händer, att följa med i vågorna av känslor!

I annat fall riskerar man att de blir en hård "kärna" inuti, som hindrar en att leva längre fram i tiden. Inte för att separationen någonsin blir ett O.K. minne, men det blir något som hjärnan på sikt kommer att känna är ett passerat stadium i livet. 

Ja, det handlar verkligen om vågor av känslor. Idag läste jag tidningen, kom till dödsannonserna och såg att någon benämnts som "livskamrat" och det bara rasade eftersom det är så jag sett på min man, som min livskamrat. Någon som jag ska följas åt med genom livet och nu blir det antagligen inte så. 

Jag såg att han tagit bort mina inlägg från Facebook men också märkligt nog, raderat inlägg i vår sms-konversation där han skriver att han ska på middag men den kvinnan han sen låg med. Just de meddelandena är borta men inga andra, det känns som om jag håller på att bli knäpp men eftersom jag vet vilket datum det gäller och också ordagrant tidigare när jag gick igenom allt skrivit ner det så måste det vara så att han rensat där också...? Men så skumt.

Oavsett: jag har varit ute och roat mig och tar hand om mig själv och mitt och barnens liv. Jag skriver mycket och tror att det hjälper men även det där med att omge sig med vänner, gråta men också göra roliga saker har ändå hjälpt. Det har snart gått tre veckor och även om jag fortfarande drömmer mardrömmar sover jag åtminstone. Jag är ledsen men inte konstant förtvivlad. Tack för allt ert stöd och nya perspektiv. 

 

Låt dom vara med sin lycka!Skaffa egen lycka.

Så skönt att du har stunder när det känns lite mer normalt, och att sömnen också börjar normaliseras! Du gör ju så gott du kan.

Det är jättebra att skriva om precis alla tankar och känslor som kommer upp! Då blir de mer konkreta och du går inte bara omkring i ett moln av odefinierade tankar och känslor.

Att exet har raderat SMS'en  är sådana där irrationella saker som människor kan göra. Han har troligtvis dåligt samvete för sveket.

Exet har troligtvis också kvar en viss anknytning till dig, (om han inte mentalt har varit på väg bort under en längre tid). Men nu när han har bestämt sig för hur han ska göra, och därför behöver han distansera sig så mycket som möjligt från dig, för att inte känna några besvärliga känslor av olika slag.

Lycka till på den vingliga vägen framåt!

Ja, det är mycket som är irrationellt i en skilsmässa...men imorgon är det parterapi och vi hade ett långt bra samtal igår. Jag vill så förtvivlat gärna undgå de sedvanliga bråken och bitterheten. Ett av mina barn fick sitt liv förstört pga. det med sin pappa, jag kan inte tänka mig en upprepning med den yngste (även om den pappan inte har missbruksproblem som så klart ställde till det i första fallet). 

Jag hoppas att vi kan få till ett fungerande samarbete, nu har sonen i alla fall sett oss tillsammans en längre stund under inte så stela omständigheter och vi ska ses i veckan för middag med barnen, det känns bra. Oron för barnen gnager liksom hela tiden. 

Kvinnan vill fortfarande inte träffa mig men jag känner att jag vill stå på mig också för min egen självrespekt. Jag fattar att hon inte var ute efter att sabba mitt äktenskap men jag kan tycka att när hon nu bidragit till det är det väl ändå en artighet hon kan ge mig att få träffa henne under ordnade omständigheter istället för att jag springer på henne på jobbet/skolan eller i allra värsta fall när jag är med barnen? 

Jag gråter fortfarande dagligen och det krävs ganska lite för att få igång tårarna. Jag tror att jag kan klara ett sådant möte bättre bara jag får träffa henne och säga hej typ. Och att min man inte behöver vara med. Jag är inte ute efter att berätta för henne vilken skada som skett utan att möta henne som en mamma möter en annan. Jag har förstått på min man att hon mycket väl kan tänka sig att flytta ihop så fort hon stigit iland med familjen i Sverige. Han säger att han inte vill det eftersom han inte tror att det är bra men det är ju svårt för mig att lita på. 

Ja, det är ju fortfarande är mycket nytt alltig, hela ditt liv är vänt upp och ned. Gråta och vara extra känslig kan man vara i flera månader. Det kan vara som att leva på en vass egg.

Så bra att.du och ditt ex har kunnat prata lite mer vardagligt och att barnen får träffa er tillsammans på ett lugnt sätt! 

Du gör helt rätt i att tänka på hur det blir för barnen!

Det måste ändå kosta mycket behärskning och självövervinnelse från din sida att förhålla sig så klokt som du gör nu! En eloge till dig för det!

Hoppas att.det gick bra i parsamtalet idag!

Den andra kvinnan är förmodligen rädd för att bli utskälld av dig vid ett möte, eller också är hon rädd att du ska se några av hennes svaga sidor. Det finns ju en del frågetecken kring hur hon har behandlat sin man i samband med den planerade flytten. 

Eller också förstår hon att du kommer att be henne om att ta vissa hänsyn, något hon kanske inte vill göra. 

Hoppas att det mötet blir av, annars får det bli ditt ex som det hela vilar på.

Du kommer förmodligen att tacka dig själv i framtiden för att du lyckats vara samarbetsvillig under den här tiden! 
Jag och mitt ex är förtfarande på vänskaplig fot efter vår separation, det är faktiskt väldigt skönt i det långa loppet.