Helt chockad

Ja, det kostar på. Vi var ute och åt med barnen ikväll eftersom jag fyller år. Det gick bra, han hade t.o.m. köpt en bra present och vi kunde prata mest med och om barnen men det var inte så stelt som jag befarat. Nästan som vanligt bara att jag inte kan röra honom vilket jag annars gjort mycket och ofta. Parterapi är imorgon. Det känns ok, till skillnad från med barnen så gör det ju inget om jag börjar gråta där. 

Men ja, det kostar på. Men det är också SÅ värt att se barnen slappna av. Stora ska övningsköra med honom i helgen och lilla verkade märkbart lättad. Det går. 

Det slog mig att du kan drabbas av extremt hög svartsjuka om du träffar den andra kvinnan. Du får nog vara beredd på att det kan hända, och stålsätta dig för det.

Ja, jag drabbades av en enorm sorg av att se dem tillsammans. Träffade dem tidigare ikväll. Först vägrade hon träffa mig, sen vägrade hon utan mannen. Hon skrev att hon "inte orkar med ett emotionellt jobbigt samtal" men kunde tänka sig att bara säga hej. När vi sågs föreslog jag att vi ändå skulle gå en sväng utan honom, men det ville hon verkligen inte. Hon bara upprepade hur "emotional and difficult" det här var för henne. MEN. Jag frågade om framtiden. Nej, hon har inte tänkt berätta för sin man förrän han är på plats. Nej, hon har inte tänkt flytta ihop med min man direkt. Nej, detta var ingenting hon roade sig med hon vill verkligen vara med min man, hon menar allvar. 

Ja, då vet jag det. Hon var så skakis och rädd att det var helt sjukt. Som om det var mest synd om henne, total offerkofta. När jag ställde frågor vände hon sig till min man och sa "du kan svara på detta" "han kan svara på det för jag klarar inte det här". Herregud. Det stod klart att där jag ser en ganska osäker men snäll man ser hon en riddare i skinande rustning. Jag hade trott att han ville ha någon som bossar över honom men efter samtal hos parterapeut idag och mötet med henne insåg jag att han vill ha någon som behöver honom på ett annat sätt än jag kanske gör. Hon bad mig om en kram när vi skulle skiljas och jag gav henne en. Det kommer att kännas 1000 ggr lättare att gå till universitetet nu när jag vet vem hon är om jag stöter på henne. Även om jag kan tycka att om man fuckar upp någons äktenskap så kanske man kan brösta det lite mer än att krypa ihop och tycka synd om sig själv. Nåja. En sådan person kan jag aldrig konkurrera med, jag är inte den typen och är det det han vill ha eller behöver så får det vara så. 

Igår var vi ute och åt med kidsen, det gick rätt bra. Idag samtal med parterapeuten som pekade ut att om min man bara sagt att han önskade mer tid med mig hade vi kanske inte varit i den här situationen. "Du har verkligen haft otur" sa han till mig. Jo, tjena. Det var också tydligt att min man tycker att han bränt alla broar med mig genom sitt beteende, oavsett vad jag tycker eller önskar. 

Men jag känner mig nöjd. Även om det gör sjukt ont så är jag inte orolig på det sättet mer. Känns som att det blev verkligare av att se dem tillsammans och att det kanske hjälper mig att komma vidare. 

Det är nog bra att du mött henne, att det svåra är gjort för din del! Förstår att det var väldigt smärtsamt! Men som du säger, så blev åtminstone det mer verkligt i den absurda situation som du är i nu. 

Kvinnan verkar svag på ett oroväckande sätt (för ditt ex). Eller ockå är hon helt kallhamrad, vilket är ännu värre i så fall. 

Jag hoppas verkligen att hennes man har någon vinst av att flytta till Sverige för sitt arbetes skull! Annars är det oförlåtligt, om han gör det mest för hennes skull.

Jag tror att du kommer att tacka dig själv, om ett år eller två, för att du lyckades manövrera genom stormen, trots i inre kaos. Det är starkt! Sorgen är ju där ändå. 

Hoppas att du lyckas hålla dig flytande under de månader som kommer.

Gissar att du skulle behöva vila från det hela ibland på något sätt? För en kväll eller en vecka. Blir du inte väldigt trött eller håller stresshormonerna dig alert än så länge?

Jag har sedan tidigare en resa med vänner på tre dagar inplanerad i slutet av maj och i slutet av juni en egen skrivvecka i solen så det kommer att finnas tid till återhämtning på det sättet. Stressen och magont håller igång mig delvis men jag märker att när jag är på föreläsningar kan jag koppla bort helt så det är ganska skönt, det är åtminstone 2-3 ggr i veckan. Har en fantastisk diakon att prata med.

Jag tror att det blir lite lättare nu också, det jag velat göra har jag gjort, nu får tiden göra sitt. Jag är tacksam över att allt i mitt liv inte är upphängt på honom, även om stor del var det. Jag antar att det med tiden kommer att kännas mindre och mindre akut men gå i vågor. Men det skrämmer när jag läser om folk där det tagit år att komma tillbaka...

Förstår att TS lever i sorg och saknad, den som hon betraktade som sin livskamrat har svikit henne, jämförbart med att mista en anhörig. Egentligen är det värre för här finns hatkänslor med i bilden. Fanns där inga tecken på att mannen närmade sig en kris? Det tror jag det hela handlar om och den nya är en utlösande faktor. Inte kan han känna henne så väl att han kan flytta ihop med henne, där kommer nog lite "överraskningar" och kulturkrockar. Nåja, då har du gått vidare, TS, med ditt liv.                                                                                                                                                                Min egen skilsmässa: Annan situation, inga barn, endast 30 år. I mitt fall fanns mycket som skavde, kulturkrockar, ingen jämställdhet, jag fick inte lov att avancera i mitt yrke för det skulle inkräkta på msrkservicen. Jag var gift med mannens släkt också och det visste jag inte som 20-åring. Den nya dam som mannen hittade sökte upp mig och bad om ursäkt, jag tackade heme i  ställer för att hon befriat mig från hushållsarbete och alla besök och all uppassning av mannens eländiga släkt. Jag varnade henne också;  hon skulle se till att inte bli städerska eller hushållerska.                                                                                                                                                                                                           Det jag fick ut av äktenskapet var ett språk, och det var väl bra eftersom jag har ett stort språkintresse.För övrigt väntade livet utanför, jag kunde bygga upp ett nätverk av vänner och jag kunde svancera yrkesmässigt. Universitet väntade med kvällskurser och det blev riktigt bra för mig. Mannen, som ju i princip separerade från mig för stt jag hade börjat bli "uppstudsig", skilde sig snart från tvåan  och hör och häpna, från trean också. Sen gick han i konkurs och sjuk  blev han också. Man ska inte fira andras olycka, men nog blev det en del skumpa när jag fick reda på  hur det gick för honom, haha.

Väldigt bra med inplanerad skrivvecka och resa. Vilken tur att det blev en bra kontakt med diakonen också! Så en del rör sig åt ett bra håll i alla fall, mitt i det andra.

När man har undersökt hur människor påverkas av stora och livsomställande händelser, så har man sett att efter ca 3 månader så brukar de hitta en viss balans (i genomsnitt 3 månader). Det gällde till och med allvarliga olyckor som medförde kroppsliga  nedsättningar för personen.

Jag vet inte hur länge själva sorgen sedan är kvar. Det kan nog skilja sig mellan olika personer. Min egen spontana tanke är att man brukar ju säga ett sorgeår i samband med dödsfall. Under den perioden är man inte alls ledsen hela tiden, utan det kommer mer i vågor och i  samband med helger som påsk, midsommar och jul t.ex.

Om man fastnar i sorg som inte vill lätta periodvis, så behöver man söka hjälp av vården så småningom. 

Men det finns ju ingen anledning att tro att det kommer att bli så för dig! Du reagerar ju med gråt och saknad, vilket är en förutsättning för läkande.

Men jag förstår om du vill komma ur det här känsloläget
snabbt! Det är inget roligt land att vara i.

Det du kan göra är att vara snäll mot dig själv och inte kräva lika mycket av dig själv som vanligt.

Jag tänkte på den hemmaboende sonen, kanske kan han steppa upp lite och göra vissa saker för att underlätta? Kanske skulle han till och med tycka att det skulle vara skönt att få göra en del konkret för att hjälpa dig?

Tack för allt stöd. Ja, jag har satt en nedräkning till september (skilsmässopappren) och på ett år (sorgeåret) i telefonen och ja...jag ser att tiden går. 

Båda barnen bor hemma, bara 13-åringen ibland hos min man. De är fantastiskt bra på att hjälpa till, handlar, lagar mat, tvättar och säger i princip aldrig nej när jag ber dem. Det som varit lite tyngre är 13-åringens läxor men där har mannen steppat upp mer. Vi storstädade (jag och barnen) idag, vilket inte blivit gjort på den här månaden, det var skönt. Var på krogen och träffade en vän också skönt att komma ut. Det gör ont, ont, går förbi mannens fönster på vägen hem men ja, jag känner att dagarna är som du skriver, det kommer i vågor, jag försöker åka med på dem. Jag har verkligen gjort vad jag kan tror jag, nu gäller det bara att ha det så bra som möjligt för och med barnen. 

De första två veckorna kände jag mig så desperat, jag ville bara ut ur den här mardrömmen. Det vill jag fortfarande men tidsperspektivet har ändrats. 

Oj, ja kulturkrocken känner jag igen lite, hade det med stora barnets pappa som kommer från samma land som min släkt men jag är uppvuxen här. Skönt att du kom ur det, det låter verkligen inte alls bra...! Kul att du började plugga och hittade ett eget liv också. Jag kan känna så delvis: det är så mycket i mitt liv som är mitt oavsett min man. Jag vill ha honom också men mitt liv står och faller inte med honom. Jag älskar mitt jobb och älskar att plugga t ex. Nu har jag gett mig själv mer space, delegerat på jobbet och sänkt kraven på plugg men det är bara tillfälligtvis. Det är han som strulat till det, mina andra drömmar ska han inte få funka upp också. 

Jaha, nu har det gått en månad. Från början kändes det som att tiden bara hade stannat. Idag är första dagen utan att jag gråtit flera gånger, det känns nästan märkligt men väldigt bra. 

Jag flaggade ju i början för någon form av fortsatt vänskap och så klart att vi ska ha god relation pga barnen. Det senare är lika viktigt, båda har sina problem och detta gjorde dem inte bättre precis. Vi har enats om att under en övergångsperiod spendera lite gemensam tid, ses en gång i veckan eller varannan och bara äta ihop, låta dem se att det inte är gräl eller annalkande katastrof, inte minst för hela helvetet med stora barnets pappa som satt djupa spår även i lilla på olika sätt. 

Men jag märker att min egen inställning ändras, kanske är det ilskan som kommer med mer och mer kraft nu? Jag vet plötsligt inte vad jag ska säga till människan alls. Han har börjat skicka sms om sånt som inte rör barnen och jag kan inte komma på vad jag ska svara. Även "barn"-smsen innehåller information som är helt onödig och bara rör hans liv. Jag svarar helt enkelt inte på det, för det enda jag vill säga är att han är en jävla idiot och det har jag ju sagt, att upprepa det känns som att be om konflikt?