Helt chockad

Sömnlöshet är tyvärr ett klassiskt symtom när man separerar. Hoppas att du får hjälp!

Sömnlösheten brukar gå över efter ett tag. Det är en krisreaktion.

Du hade ju redan prioriterat ditt ex och din man bodde som singel. Det är väl inte konstigt att han väljer en ny kvinna som han kan ha en tvåsamhet med om det är något han eftersträvar. Du skiljde dig i praktiken från din man för 4 år sen.

Jag förstår att du är i chock just nu, men det minst viktiga i allt detta är väl ändå att träffa den kvinnan? Vad ska hon göra för dig? Hon skiter fullständigt i dig och i sin egen man och även i sina egna barn. Varför skulle hon prioritera dina barn? Hon har ju tydligt demonstrerat att hon kan lura hit sin egen man under falska premisser. Om man gör så mot någon man står nära finns det inga direkta gränser för vad man kan göra mot någon som man inte bryr sig om, dvs dina barn.

Skit i henne och honom. Låt dem göra sin grej. Låt det spåra ut om det gör det. Du får vara klippan i allt detta som dina barn kan luta sig mot. Har du hört talas om särbo? Alla lever inte som du och din fru/man. 

Dessutom är det självklart helt okej att skilja sig oavsett om man är särbo, sambo, gift eller vad som helst. Man behöver inte ange något skäl alls. Vi lever i en fri värld. Det är inte som att människor som bor ihop inte skiljer sig. Tvärtom! De flesta som skiljer sig bor ihop. 

Det var ju för sönernas skull hon flyttade isär! Exmannen trakasserade familjen inget hon valde. Läs på bättre.

Vad bra att du har berättat på jobbet och tagit tag i din krisreaktion, bra jobbat! 
När livet blir surrealistiskt kommer dock reaktionerna ofta i vågor.

Man kan känna sig nästan rationell och "together" ena dagen för att sen trilla ihop i en hög nästa. I synnerhet när man har barn som man ofta vill hålla masken för. Så var snäll mot dig själv och uttryck det du känner.

Svär ohämmat eller vråla när du är själv i bilen, ansträng dig fysiskt om du vill få ut ilskan, eller kanske du ska skriva ett brev där du får ur dig allt du vill säga till mannen även om det inte är läge att skicka det? Det man vara nyttigt att läsa om det brevet senare om han försöker tigga sig tillbaka. Eller bara gråt till en gammal film och ät glass om det känns så. Att känna och agera ut känslorna hjälper hjärnan att fatta att det här faktiskt händer.

Psykologerna skriver att det kan vara lika illa som ett dödsfall hos närstående att bli lämnad efter många år, och då brukar man ge rådet att inte ta några drastiska beslut om sitt liv under den första tiden. Tänk praktiskt och utgå från dels det du vill och dels det som är bra för barnen. Hitta dig själv i detta. Om en olycka hade skett och din man faktiskt hade gått bort, hur hade du levt livet vidare då? 

Det är inte omöjligt att din man kommer att ångra den här frivolten om 1-2 år, men det är inget du kan ta hänsyn till nu. Han har kastat ut dig i rymden på ett brutalt sätt och du behöver hitta syrgastuben själv nu och inte hålla andan i väntan på att han eventuellt kommer ihåg dig.

Jag ville bo isär främst för att det stora barnet mådde dåligt. Lilla fick dagligen se sitt stora syskon ligga och skrika på golvet, sitta med uppskurna ben och armar i blödpöl, omöjligt för lilla barnet att ta med vänner hem eller ha ett normalt liv. Stora mår bättre nu men är inte på långa vägar välfungerande och behöver mycket stöd och hjälp. 

Helt utslängd i rymden ja, bra formulera, jag sparar det så jag kan fokusera på syrgastuben. Jag har en vän som hittade sin man död bredvid sig i sängen för något år sen. Sen dess har jag på allvar tänkt flera ggr i veckan på att aktivt uppskatta att min man lever och minnas det goda om han dör före mig. Jag hade överlevt det också. Men det hade varit färre frågetecken.

Läser om andra och eftersom jag skriver massor, inklusive dagbok, kan jag gå tillbaka och se hur jag själv tänkt, vad vi gjort mm. Har läst alla chattar mm. Fram till dagen efter att han träffat henne såg allt bra ut. Träffades nästan dagligen, messade mycket dagligen, proppfullt av kärleksförklarningar, dejter utan barnen, ett sexliv som fick ordentligt uppsving för 3 år sen, stöd, skämt och skratt. Sen hände något och jag trodde att det berodde på att en släkting till honom blev sjuk och dog. Trodde att han var djupt deprimerad och var ordenätligt orolig, har aldrig sett honom såhär. Och så var det detta. 

det är klart att detta är min version men även han säger att han bara blev blixtkär. Först hade de tänkt bara hålla det hemligt som en tillfällig affär men efter en månad eller så beslutade han att han vill ha en relation med henne. Dagen han berättade frågade jag om de har en relation. Hur vet man det frågade han. Och samtidigt har de bokat två utlandsresor. Är jag dum i huvudet som inte fattar? 

Jag får inte in i min skalle att jag bara ska släppa och gå vidare?

Ja, att det har hänt beror troligtvis på flera saker. Kanske att dödsfallet bidrog lite med att få honom att vara mer känslomässigt öppen. Kanske var det andra saker som bidrog, som inte hade med ert förhållande att göra.

Förälskelsekänslor rår man inte riktigt över, men att säga att man inte. har någon relation till en person, trots att man planerar två utlandsresor tillsammans, är konstigt. 

Bra att du skriver dagbok, då får tankarna en konkret form och snurrar bara inte runt i huvudet! Skriv utan krav på struktur eller form, rent känslomässigt, osencurerat skrivande.

Cirka tre månader av känslomässigt kaos är vanligt vid allvarliga förluster. Sköt om dig så gott det går under den tiden!

"Ocensurerat" ska det förstås stå!

Av det jag läser mig från din berättelse så låter det som att du har bestämt ganska mycket och din man inte känner att han blir lyssnad på samt saknar förtroende för dig.
Jag får intrycket att han har fått foga sig väldigt mycket och har gjort för mycket våld på sig själv. Du tänker kanske att du har frågat och ni har varit överens men har du verkligen lyssnat på honom?
Jag kan också ha helt fel men det är så det låter för mig. Nu hittade han någon som verkar bra och du kommer inte lyckas få honom att ändra sig. Hur det förhållandet kommer utveckla sig vet man inte men det kommer bli stökigt med tanke på fler barn osv. Hoppas det löser sig på ett bra sätt, men skilsmässa är oundvikligt.

TS har styrt boendet med omtanke om deras gemensamma yngre son.  De flesta kvinnor är måna om sina barn, och många män är också det. Du vet nog inte riktigt hur det är att ha barn med funktionsnedsättning/psykiska svårigheter.

Spelar det någon roll vad man har för grund till det man gör om man inte bryr sig vad den andra tycker? Vill man ha ett förhållande så lär man visa varandra respekt och gör man inte det så kommer det oundvikligen gå den vägen som det gjort.

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner.

Det ligger viss sanning i det, jag har styrt en del och han ville inte bo isär men jag prioriterade barnen i det fallet. I början styrde jag mest, dels för att jag redan hade ett barn och var lite äldre men han sa bara: säg vad jag ska göra så gör jag det. Det funkade dåligt och vi jobbade på att han skulle uttrycka sin vilja. För ca 9 år sen blev jag utbränd en period och då kom han fram, tog en massa ansvar över beslut mm och balansen ändrades på ett positivt sätt. Sedan dess har jag försökt backa och han kliva fram och jag trodde att vi var på en bra plats där.

Men det kan vara att saknaden av att bo ihop, äga ett hem och ha det där konventionella livet ändå var så stor i honom oavsett orsaken till att det blev som det blev. Han har gått med på terapisamtal så jag tänker att det är en fråga som känns viktig att reda ut där och jag ska ta upp mitt eventuella styrande, det kan vara så att han behöver hitta vem han är utan mig, jag kan på något sätt ändå ha stor förståelse för det även om han inte hade behövt knulla till sig den friheten. 

Men den nya kvinnan är (i hans ögon, bara hans beskrivning) mycket mer bestämd än jag, har ganska högljudda åsikter och han återkommer hela tiden till: "det kommer hon inte att vilja/det kommer att leda till konflikt/så vill hon inte ha det, det kommer bli bråk". Kanske saknar han att bli bossad med? Jag vet att det låter knäppt men det relationen gett mig är bland annat att jag blivit annorlunda. tonat ner min ilskna sida, vi har på allvar inte bråkat på minst två år. Det låter ju helt sjukt att det skulle vara ett problem men kanske saknar han det där? Jag för min del har njutit av friden, det har varit så mycket annat att kämpa med så att vi har hållit ihop har varit skönt och jag känner att jag blivit mer en person jag vill vara: inte konfliktsökande, inte sökt bekräftelse genom en massa tjafs. 

Jag tror att jag har brytt mig vad han tycker. Själva giftemålet var hans önskan från början. Jag gick med på att döpa barnet fast jag hade betänkligheter. Han har kunnat fixa med sin karriär, när gemensamma barnet var 6 var han borta 5 veckor över sommaren för att han hade en önskan om att få jobba i ett annat land. Jag har stöttat allt han velat ta sig för och det har varit ömsesidigt. Både han och jag har långpendlat under tider som betytt att den andre fått ha lite mer egen markservice oavsett om vi bott ihop eller inte. Jag har de senaste 10 åren aldrig någonsin sagt nej till något han velat göra, vare sig med mig eller utan. 

Men jag har ju också haft egna önskningar, jag har tänkt att vi kompromissat där. För mig var det en stor och viktig sak att han skulle ta ansvar för relationen med sitt bonusbarn vilket han tyckte var svårt eftersom hens pappa försökte förstöra hela tiden. Jag menar att han är den vuxne och han ansträngde sig och idag har de en relation, han är en stadig vuxen i hens liv som barnet litar på och känner sig trygg med. Men kanske målar jag allt rosa i efterhand. 

Ibland måste man prioritera den som är mest sårbar, i det här fallet barnet. Det gäller år som kan påverka barnets framtid, det var ju ganska stora problem.

Ibland är psykets vägar svåra att förstå. Kanske är han uppväxt med att bli "bossad" och det påverkar honom och hans preferenser idag? Kanske var det att ni inte bodde ihop som påverkade eller något helt annat (eller en kombination av saker). Det klart att du vill förstå, men han kanske inte vet exakt varför. 

Bra att du frågar honom, men det kan vara så att han inte kan svara eller bara är medveten om delar av förklaringen. 

Ja, det känns som om det snabbt går utför. Det blir som en helt annan människa. 

Vi bestämde inledningsvis att vi skulle ses och äta en gång i veckan under en övergångsperiod för barnens skull. Även om vi inte bott ihop har vi ju setts nästan varje dag så det blir väldigt abrupt. Han var med på det men nu hör han inte av sig...han åker på onsdag och är borta resten av veckan och det är svårt att tänka: ska jag påminna honom (det har gåttt 2 veckor nu) eller låta bli? Det känns som att HAN borde ta ansvar för detta, å andra sidan: om han varit psykotisk på riktigt hade jag ju inte förväntat mig det  

Sonen mår verkligen inte bra. Han är ju tonåring så det är mycket som spelar in med kompisar, skola mm men antar att detta inte bidrar positivt. 

Har bestämt mig för att träffa honom och kvinnan när de kommer tillbaka nästa vecka om jag kan. Jag ser det som min enda chans att göra mig en egen uppfattning om läget. Min man kan ju ha uppfattat/förmedlat en bild av henne som inte stämmer. Också enda chansen att vädja till att hon inte tappar huvudet gällande något av barnen. Som någon skrev: hon skiter säkert i mina barn men det vet jag ju inte förrän jag pratat med henne. Han kanske vinner något på att beskriva henne som "värre" än hon är, medvetet eller inte. 

Någon måste väl ändå försöka vara vuxen i det här tänker jag. Känns orättvist att det ska vara jag men jag vill inte offra ungarna på rättvisans altare. 

Om du träffar dem så försök att vara framförallt praktisk.

Det blir förmodligen jätteladdat känslomässigt för alla. Problemet är ifall om mötet spårar ur, så kan det drabba ert gemensamma barns relationer och mående i framtiden.

Så försök att förhålla dig iskall och ta bara upp hur du tänker kring sonens mående. Var beredd på att de kan vilja se andra lösningar. Se mötet enbart som ett tllfälle att föra fram dina tankar om barnet. Släpp hellre frågor än att det blir en jättestrid. Är de lite mottagliga för dina tankar, så kan de fundera vidare efter mötet och komma på lösningar och kompromisser 

Min erfarenhet, från många års arbete med barn, är att barben ofta först går igenom en känslomässigt väldigt turbulent period i samband med skilsmässan. När det hela är klart, och formerna för det nya livet växer fram, så lugnar det ner sig. 
I alla fall om de behandlas med någorlunda respekt.

Det som gör att det fortsätter vara väldigt påfrestande för dem är om föräldrarna bråkar mycket över dem, eller att den ena föräldern försvinner helt.

Tack för dina ord. Jag ska ta hjälp av en vän som själv varit "den andra kvinnan" och därmed har det perspektivet och där det gick bra, även för barnen. Jag tänker att allt fokus ligger på barnen, resten måste jag hålla mig ifrån att lägga mig i och just nu känns det inte så svårt. 

Men jag funderar på det här med att introducera en ny partner för tonåringen, när är det läge för det? Man hör ju hela tiden om att det kan bli fel och förstärka någon sorts partiskhet hos barnen vilket jag verkligen, verkligen inte vill uppmuntra. Men jag vill ju heller inte försöka få dem att fördröja det om det inte finns någon vits utifrån barnen. 

Hur har ni andra gjort med det? Den enda erfarenheten jag har är storas pappa som introducerade nya på löpande band väldigt snabbt och där allt egentligen gjordes utifrån att han var arg för att jag lämnat honom. Jag tänker att jag är i ett bättre läge nu, jag är ju ganska maktlös men känns ändå svårt att se barnens relation till sin pappa haverera och bara titta på, det vill jag helst inte. Och jag fattar att han inte kan tänka helt 100 nu. Det gör mig arg men jag jobbar på det, att acceptera det och se vad jag kan ta för ansvar och hålla den ilskan borta från både honom och barnen. 

Det låter klokt att ha fokus på barnen, och lägga din egen vrede och besvikelse åt sidan (trots att de känslorna är helt förståeliga utifrån det som har hänt).  
Starkt gjort om du klarar det!

Det som jag har hört från andra (och även barn), är att väldigt snabbt träffa förälderns nya partner, kort efter det att beskedet om föräldrarnas skilsmässa kom, ställde till det för barnet. Att hälsa på den nya personen, när man precis håller på att ta in skilsmässan, blir överväldigande. Men man behöver inte hemlighålla att det finns en ny, det som händer blir mer förståeligt för barnet då (ni hade ju inte bråkat i ert förhållande, i alla fall inte på senare år).

Men lyssna med andra om vilken tidsperiod som kan vara bra. 

Sedan undrar jag om inte det ändå är din man som måste tänka på hur det blir för barnen,  det är inte säkert att mötet ger så mycket.