Helt chockad

Jag har också genomgått en skilsmässa med barn hus bilar hund katt. 

jag grubblade sönder mig själv. beskyllde mig själv var förtvivlad. 

du kan grubbla skrika i förtvivlan du kan vända ut och in på hela ert förhållande men du kommer aldrig att förstå eller få en helhet.  

man behöver en tid för återhämtning och accepterande 
men det bästa man kan göra det är att inte fastna i det förflutna. Man gör lätt det. Jag gjorde det och kan än idag få jobbiga tankar. Det är 24 år sedan vi skilde oss.  

Jag har varit i din situation. Långt äktenskap med barn. Exmaken hade en affär och ville skiljas. Han hade aldrig nämnt att han inte var lycklig i förhållandet, men sa att han ville skiljas oavsett hur det gick med den nya.
Jag ville ge förhållandet en chans, sedan familjen. Han var ovillig. Det slutade med att jag var tvungen att distansera mig från honom. Han undvek mig, klarade inte möta det han hade hade ställt till med.
Han hade en helt orealistisk bild av hur det skulle bli mellan mig och honom. Han behandlade mig väldigt illa, men trodde att jag skulle finnas kvar för honom. Han förväntade sig inte att barnen skulle ta skada eller att deras förhållande skulle påverkas. 
Det tog slut med tjejen och han har stora problem med barnen. Han är nu ångerfull men är väldigt omogen och självcentrerad. Jag ser honom på ett helt annat sätt nu.
Jag har gått genom så mycket smärta men är på väg uppåt. Jag ville som du rädda förhållandet först. Sedan när det inte gick tänkte jag mig att det skulle gå att hålla ihop familjen på något sätt. När det inte gick så fick jag bara bestämma mig för att klippa banden. Oerhört svårt och smärtsamt, men jag är glad att jag gjorde det. Jag fick bara försöka acceptera att förhållandet inte var som jag trodde och att han var, eller hade blivit någon annan som jag inte kunde respektera eller lite på. Jag jobbar nu med att bygga upp mitt nya liv omgiven av människor som värderar mig. 
Vad vill jag säga med detta? Du är precis i början av en lång och ganska smärtsam resa. Det är oerhört grymt att behandla någon som han har behandlat dig, bara slängt bort dig, bytt ut dig som om du vore utbytbar. Det är sannolikt inte ett moget eller genomtänkt beslut. Du kommer att må bättre av fokusera på dig och barnen. Det finns människor som aldrig skulle kunna göra vad han har gjort. Människor med samvete, som ser andras djupare behov och som känner ansvar för de som älskar och litar på en. Sök dig dit!

Jag har också genomgått en skilsmässa med barn hus bilar hund katt. 

jag grubblade sönder mig själv. beskyllde mig själv var förtvivlad. 

du kan grubbla skrika i förtvivlan du kan vända ut och in på hela ert förhållande men du kommer aldrig att förstå eller få en helhet.  

man behöver en tid för återhämtning och accepterande 
men det bästa man kan göra det är att inte fastna i det förflutna. Man gör lätt det. Jag gjorde det och kan än idag få jobbiga tankar. Det är 24 år sedan vi skilde oss.  

Tack för ditt inlägg. Har kopierat det här och har på telefonen att påminna mig om: 

Du känner ett ansvar för "familjen". Han har agerat/agerar på ett sätt som väldigt effektivt raserar den. Du kan inte rädda det han förstör. 

Jag måste försöka sluta rädda det ja. Det är ju vad alla i tråden säger men ibland kommer en viss formulering vid en viss tidpunkt och går rakt in i en. 

Jag svarar bara absolut minimum gällande barnen och tar inte initiativ till kontakt. Gråter mer sällan men stora delar av dagen upptas ändå av tankar på honom (och henne). Försöker ?styra om? dem men det är svårt. Nu när jag vet att hon är här i Sverige har jag ont i magen och känner hur jag hukar på väg till och från mina lektioner men jag går på dem i alla fall, det är en viss seger tänker jag. 

Sonen mår lite bättre men behöver mycket stöd och kärlek vilket han så klart får. Lyckligtvis är han bra på att öppna upp och prata (med mig). 

Ja det pendlar. Han försöker bråka, bråka?tyvärr.

Plötsligt får jag inte prata med hans familj för han ska styra narrativet trots att jag har relationer med dem. Sa till honom att ta itu med att skicka in skilsmässopappren bara. Han är rädd för vem jag ska prata med, tycker att jag ska ta hänsyn till om det skapar problem för hans nya att jag pratar med hans föräldrar (det har gått 6 veckor utan att han kunnat klämma ur sig till dem och förväntar sig att jag ska hålla honom bakom ryggen eller att barnen blir de som berättar? Fattar noll av varför det skulle bli problem med henne för att jag berättar att de träffats??

Han vill bara bråka. Det känns som om han slår vilt omkring sig, jag försöker hålla nere kontakten men så har vi ju barn så det går ju inte att aldrig prata?

Det är så ofantligt sorgligt. Vi skulle ha firat 10 år som gifta idag.

Ja det pendlar. Han försöker bråka, bråka?tyvärr.

Plötsligt får jag inte prata med hans familj för han ska styra narrativet trots att jag har relationer med dem. Sa till honom att ta itu med att skicka in skilsmässopappren bara. Han är rädd för vem jag ska prata med, tycker att jag ska ta hänsyn till om det skapar problem för hans nya att jag pratar med hans föräldrar (det har gått 6 veckor utan att han kunnat klämma ur sig till dem och förväntar sig att jag ska hålla honom bakom ryggen eller att barnen blir de som berättar? Fattar noll av varför det skulle bli problem med henne för att jag berättar att de träffats??

Han vill bara bråka. Det känns som om han slår vilt omkring sig, jag försöker hålla nere kontakten men så har vi ju barn så det går ju inte att aldrig prata?

Det är så ofantligt sorgligt. Vi skulle ha firat 10 år som gifta idag.