Helt chockad

Ja, han har inte så goda familjerelationer tyvärr. Sonen vill absolut inte sova där, lite svårt att veta hur mycket jag ska tvinga honom..

De gemensamma middagarna får nog ha ett uppehåll någon vecka, ja, jag orkar inte och inte värt att utsätta barnen för heller. Kvinnan från Tyskland kommer imorgon och stannar 8 dagar så han lär inte vara mer hemma i huvudet under den perioden, bäst att bara undvika honom så gott det går ett tag tänker jag. 

Jag ska försöka att inte ätas upp av harm bara, det är svårt. Men jag jobbar på det. Tack för allt stöd. 

Jag tycker att du ska tala med barnen och höra om de tycker att det är bra med de där middagarna. Ni kanske skulle kunna enas om att lägga det på is en månad så alla får svalna av lite?

Noréndrama vid maten är det nog få som blir gladare av.

Jag tror att ni borde sluta ses. Alls.

Eller ja, uppehåll nån månad i alla fall, minst. 

Håller med. Det känns som om han bara försöker lägga skuld på mig för att sonen inte vill vara hos honom. Vi ska inte ses på åtminstone några veckor. Alla måste nog få lugn och ro. 

men det är så svårt med saknaden. När lägger den sig? Det har gått snart 5 veckor och det är så plågsamt fortfarande.

Håller med

Kan han inte se sin egen del alls i det han har gjort?
Allt är bara ditt fel trots att han var den som var otrogen?
Och han har t om mage att anklaga dig för att ha träffat någon annan efter vad han själv har gjort.
Jag tycker du tänker helt rätt som fokuserar på dig själv och barnen nu och ta lite avstånd från honom ett tag.
Det kan ta tid att komma över saknaden. Och det har ju bara gått några veckor.
Så låt det ta den tid det tar.

Men herregud, sluta träffa honom. Sluta trösta honom.
Du har någon sorts konstig medberoende-situation. Han har ju svikit dig. Vad är det du försöker bevisa för barnen egentligen??

De ser alltid igenom spänningar. Din son vågade vara arg på sin pappa, hans pappa ÄR ju värdelös just nu. Varför tar du på dig att trösta pappan, hålla ihop familjen?? 

Sluta umgås.

Vad fint uttryckt, att sonen vågade vara arg. Det tar jag med mig ifall jag skulle hamna i liknande situation.

TS, det kanske är något du kan säga till din son? Att vad fint och modigt att bli arg?

Jo då, det låter säkert konstigt men jag sa det till sonen redan då och har efter det flera gånger gett honom cred för att han är så bra på att uttrycka sig, vad han känner och vad han behöver. Han och jag har ju ett helt annat sätt att prata på. Jag har sett till att han har ett annat alternativ än pappa just nu när jag ska bort någon dag på jobb men i längden önskar jag naturligtvis att han och hans pappa ska ha en bra relation men det hänger på pappan. 

Pappan verkar överraskad över reaktioner, han trodde nog bara att det skulle vara den där första dagen vi berättade att vi skulle skiljas men sen inget...? För mig verkar det otroligt att han bara skulle vara okej med situationen efter en dag och inte mer sen...det är klart att det är en jättestor sak som han reagerar på.

Jag tror och hoppas att det kommer att lugna sig till slut, jag från min sida ska ha fokus på barnen, bara svara kort. Men jag märker att när jag svarar kort är jag rädd att han ska bråka för att han tror att det att jag inte "sopar" innebär att jag försöker alienera honom men jag jobbar på det, att släppa det. Det är väl jag som ska släppa kontrollen helt enkelt. 

Det verkar så enkelt när man tänker på det men ja, jag är nog ganska medberoende, van att fixa med en hel del emotional work för andra...men också: jag saknar min man så mycket. Jobbet med att acceptera hela situationen är så svår. Jag ska inte gnälla om det, det är bara fortfarande så överväldigande att mitt liv blev ett helt annat framåt än jag tänkt. Och jag saknar honom, saknar oss. Saknar mitt minne av äktenskapet och kanske känner att jag eller vi investerat en massa i det och när det lättat lite så händer detta...suck.

Om han anda ska vara med den andra kvinnan, varfor lamnar ni inte in skilsmassoansokan? Eftersom ni har barn under 16 ar sa har ni ju anda betanketid mellan 6 manader och 1 ar fran det att ni lamnar in ansokan, sa varfor vanta? Eller hoppas du pa att han fortfarande ska ta tillbaka dig efter en tid med den nya? Vill du verkligen det, efter hur han behandlat dig och barnen? Du maste borja planera for ett liv utan honom, dar ni egentligen bara behover ha kontakt pga barnen och inget annat. Da blir det ocksa kristallklart for honom vad han har att forlora, for just nu sa "har" han ju dig att prata med, skicka meddelanden om livet, att skylla saker pa, ata dessa "familjemiddagar" med barnen (varfor gor ni egentligen det, vad tjanar det till, det river ju bara upp en massa och hindrar dig fran att ga vidare?). Du behover inte dadda med honom. Var och en skoter sitt fran och med nu (om det inte handlar om barnen). Da far han kanna hur det ar att vara med den nya och UTAN dig. Reality check s a s. Och du far en chans att sakta men sakert ga vidare. Han har en ny, da har du ocksa ratt att se dig om efter andra. Lika for alla, eller raknar han med att du sitter lugnt i baten och vantar pa honom om det skulle skita sig med den nya. Hur dum far man vara? Battre att han inser konsekvenserna nu och inte borjar vela i september nar skilsmassoansokan ska in. Kanner han av konsekvenserna redan nu sa vet han nog vad han vill (och vad han forlorar) nar betanketiden ar over. Varfor vanta?

www.domarbloggen.se/fredagsfragan/hur-fungerar-betanketid-vid-skilsmassa/