• Anonym (lämnad)

    Helt chockad

    För en vecka sen fick jag reda på att min man sedan 14 år (vi skulle snart fira 10 år som gifta) varit otrogen med en ny kollega och vill lämna mig för ett liv med henne. 

    Vi har två barn, en gemensam tonåring och en vuxen som är min sedan tidigare. På mitt initiativ bor vi sen 4 år i varsin lägenhet eftersom bonuslivet komplicerades av det vuxna barnets andra förälder. Jag ville det, min man var inte jättenöjd men i efterhand kan vi konstatera att eftersom det vuxna barnet hade psykisk ohälsa var det bra att vi delade upp oss lite rent fysiskt. Tonåringen bor som hen vill i princip, våra lägenheter ligger 50 meter ifrån varandra. 


    Jag trodde att vi hade ett bra äktenskap. Vi jobbar mycket och reser en del, både själva och gemensamt. Vi ses nästan varje dag annars, sover över mycket, har ett bra samliv och relativt mycket tid utan barnen trots allt. Det har varit tuffa år pga stora barnets problem och vårdnadstvist med den andra föräldern men det är mycket bättre nu. 


    Jag fattar att otrohet kan hända i ett långt förhållande och hade varit beredd att förlåta och jobba på relationen men istället är jag lämnad i kaos. Den nya kvinnan bor med man och två barn i ett annat land, de ska flytta hit i augusti och hennes man vet att hon inte vill vara med honom men inte att min man väntar här så att säga. 


    Tonåringen vet att min man lämnat mig men jag har bett att han inte introducerar den nya förrän om ett halvår tidigast eftersom det känns så osäkert. Jag har bett honom vänta till september med skilsmässa på pappret men han är stensätter på att han inte vill ha mig utan henne och även att han inte vill ha mig oavsett. Det känns så knäppt. När jag ser tillbaka på chatthistorik och dagboksanteckningar ser jag bara massor av kärleksförklaringar, tid vi spenderat ihop, bekräftelse han fått och jag också och ja....jag fattar noll. Känner mig så rådvill. 


    Nu ska han åka till ett tredje land och träffa henne nästa vecka men sen kommer de hit och då har jag bett att få träffa henne, vilket hon inte ville men har gått med på. Snälla, ni som har erfarenhet...vad gör man??? Jag vill vara gift med honom, vill inte alls skiljas men han är helt uppe i det blå....

  • Svar på tråden Helt chockad
  • Anonym (lämnad)

    Smsar bara. Hans föräldrar skulle aldrig bli arga över en sådan sak, det är hela grejen. De har helt enkelt inte tillräckligt nära relation för att ha/uttrycka en åsikt (den jag pratat med är ingift). 


    Jag vet att jag gnäller men det här är så mycket svårare än jag någonsin föreställt mig. Det har gått flera veckor och jag har haft sammanlagt två dagar där jag inte gråtit alls. Jag brukar vara bra på att koncentrera mig men de enda pauserna jag har är ibland på jobbet om uppgiften är extremt krävande eller i skolan vid samma sak, vilket de sällan är. Jag försöker avleda tankarna men 85% av min vakna tid upptas ändå av tankar på honom, allt från saknad till ilska. 

    Just saknaden är svårast. Och att släppa hoppet. Jag tittar på det han skriver och hakar upp mig på att han hela tiden pratar om sin "eventuella" relation. Kanske gör han det för att han tror att det sårar mig mindre men det får mig att ofrivilligt hoppas att den ska gå om intet, att den är osäker. Och om den gör det? Han vill kanske ändå inte ha mig. Och vill han det kanske han aldrig erkänner det, det skulle vara ganska typiskt honom att inte tycka sig ha rätt att ens berätta det i så fall. Och vill jag ha honom? Ja, tyvärr fortfarande. 


    Jag vet att jag har på mig rosafärgade glasögon men...jag lägger mig i badet och saknar honom där. Jag går ut, solen skiner och jag tänker med tungt hjärta på hur mycket jag sett fram emot sommaren, bröllopsresa på tu man hand, resa med barnen, bara vardagen på stranden på kvällarna. Har lagt undan alla kläder jag haft hemma hos honom för jag kan inte se dem utan att minnas. All musik som inte går att lyssna på, restauranger och affärer som inte går att gå in i, det är som om allt är förgiftat av att det är för sent.


    Jag försöker tänka på allt som varit svårt. Hur svårt han hade att skapa en nära relation till mitt stora barn, hur vi kämpade med det genom åren. Hur jobbigt vi haft med stora barnets andra förälder som förpestade tillvaron och hela tiden försökte få barnet att ta avstånd från min man. Vårdnadstvisten med den andra föräldern. Stora barnets stora problem: inläggningar på bud, självskador, suicidförsök, missbruk. Alla akuta utryckningar, ständigt på alarm, socanmälningar, poliseskort hem. Lilla barnets problem i skolan med bråk och uppdämda känslor som det inte fanns utrymme för att ta ut hemma. Otaliga besök hos psykologer och läkare. Min känsla av att hur mycket han än fanns där var det ytterst mitt känslomässiga ansvar. Hur det tog år för oss att kunna verkligen stötta varandra i kaoset men hur arg han blev när jag ville att vi skulle bo isär. Han uppfattade det som mitt sätt att skiljas utan att säga det rakt ut trots att jag sa 100 gånger att jag inte fixar situationen, att ta hand om allas känslor, att lilla barnet måste få ha en plats där det är lugn och ro, inte en ständig kapplöpning med stora barnets hotande död. 

    Jag trodde att vi hade börjat komma till en bättre plats äntligen, fortfarande vissa problem med barnen men så mycket bättre på alla sätt. Jag vet att jag inte kan ändra något och att jag bara måste stå ut och bära barnen bara. Det har senaste veckan gått bättre med hans relation med dem, det gör mig glad. Han ägnar mer tid åt båda två och det märks att de uppskattar det. Det är så klart det allra viktigaste.


    Jag vill verkligen inte bråka med honom. Jag var utomlands med vänner i tre dagar i veckan. En kväll ringde han en miljon gånger och ville bråka om det där med släktingen. Det blev en utdragen sms-konversation som varade halva natten med påföljden att jag inte orkade. med på den aktivitet vi bestämt dagen efter. Jag borde bara ha blockerat tills jag kom hem men det är så svårt. Något i mig saknar ju honom så att minsta smula blir något att sträcka sig efter. Men det är inget egentligt innehåll som betyder något. Han tycker att jag skapar ytterligare konflikter mellan honom och henne genom att jag berättat för hans föräldrar om henne. Det känns ologiskt och som något han bara hittar på. Varför skulle hon bry sig om det? Han uttryckte det som att jag gärna får straffa honom men inte henne "en människa som inte gjort dig något". Hm. Han är helt klart grisen i det hela men hon visste att han var gift så helt oskyldig är hon ju inte. Kanske säger han så bara för att slippa tänka på hur han ställt till det för hennes familj. Oavsett: jag hakar upp mig på att han tillstår att de har konflikter, men det är, precis som "eventuella" bara ett tomt hopp som inte leder till något vettigt...

  • molly50
    Anonym (lämnad) skrev 2025-06-02 09:15:18 följande:

    Smsar bara. Hans föräldrar skulle aldrig bli arga över en sådan sak, det är hela grejen. De har helt enkelt inte tillräckligt nära relation för att ha/uttrycka en åsikt (den jag pratat med är ingift). 


    Jag vet att jag gnäller men det här är så mycket svårare än jag någonsin föreställt mig. Det har gått flera veckor och jag har haft sammanlagt två dagar där jag inte gråtit alls. Jag brukar vara bra på att koncentrera mig men de enda pauserna jag har är ibland på jobbet om uppgiften är extremt krävande eller i skolan vid samma sak, vilket de sällan är. Jag försöker avleda tankarna men 85% av min vakna tid upptas ändå av tankar på honom, allt från saknad till ilska. 

    Just saknaden är svårast. Och att släppa hoppet. Jag tittar på det han skriver och hakar upp mig på att han hela tiden pratar om sin "eventuella" relation. Kanske gör han det för att han tror att det sårar mig mindre men det får mig att ofrivilligt hoppas att den ska gå om intet, att den är osäker. Och om den gör det? Han vill kanske ändå inte ha mig. Och vill han det kanske han aldrig erkänner det, det skulle vara ganska typiskt honom att inte tycka sig ha rätt att ens berätta det i så fall. Och vill jag ha honom? Ja, tyvärr fortfarande. 


    Jag vet att jag har på mig rosafärgade glasögon men...jag lägger mig i badet och saknar honom där. Jag går ut, solen skiner och jag tänker med tungt hjärta på hur mycket jag sett fram emot sommaren, bröllopsresa på tu man hand, resa med barnen, bara vardagen på stranden på kvällarna. Har lagt undan alla kläder jag haft hemma hos honom för jag kan inte se dem utan att minnas. All musik som inte går att lyssna på, restauranger och affärer som inte går att gå in i, det är som om allt är förgiftat av att det är för sent.


    Jag försöker tänka på allt som varit svårt. Hur svårt han hade att skapa en nära relation till mitt stora barn, hur vi kämpade med det genom åren. Hur jobbigt vi haft med stora barnets andra förälder som förpestade tillvaron och hela tiden försökte få barnet att ta avstånd från min man. Vårdnadstvisten med den andra föräldern. Stora barnets stora problem: inläggningar på bud, självskador, suicidförsök, missbruk. Alla akuta utryckningar, ständigt på alarm, socanmälningar, poliseskort hem. Lilla barnets problem i skolan med bråk och uppdämda känslor som det inte fanns utrymme för att ta ut hemma. Otaliga besök hos psykologer och läkare. Min känsla av att hur mycket han än fanns där var det ytterst mitt känslomässiga ansvar. Hur det tog år för oss att kunna verkligen stötta varandra i kaoset men hur arg han blev när jag ville att vi skulle bo isär. Han uppfattade det som mitt sätt att skiljas utan att säga det rakt ut trots att jag sa 100 gånger att jag inte fixar situationen, att ta hand om allas känslor, att lilla barnet måste få ha en plats där det är lugn och ro, inte en ständig kapplöpning med stora barnets hotande död. 

    Jag trodde att vi hade börjat komma till en bättre plats äntligen, fortfarande vissa problem med barnen men så mycket bättre på alla sätt. Jag vet att jag inte kan ändra något och att jag bara måste stå ut och bära barnen bara. Det har senaste veckan gått bättre med hans relation med dem, det gör mig glad. Han ägnar mer tid åt båda två och det märks att de uppskattar det. Det är så klart det allra viktigaste.


    Jag vill verkligen inte bråka med honom. Jag var utomlands med vänner i tre dagar i veckan. En kväll ringde han en miljon gånger och ville bråka om det där med släktingen. Det blev en utdragen sms-konversation som varade halva natten med påföljden att jag inte orkade. med på den aktivitet vi bestämt dagen efter. Jag borde bara ha blockerat tills jag kom hem men det är så svårt. Något i mig saknar ju honom så att minsta smula blir något att sträcka sig efter. Men det är inget egentligt innehåll som betyder något. Han tycker att jag skapar ytterligare konflikter mellan honom och henne genom att jag berättat för hans föräldrar om henne. Det känns ologiskt och som något han bara hittar på. Varför skulle hon bry sig om det? Han uttryckte det som att jag gärna får straffa honom men inte henne "en människa som inte gjort dig något". Hm. Han är helt klart grisen i det hela men hon visste att han var gift så helt oskyldig är hon ju inte. Kanske säger han så bara för att slippa tänka på hur han ställt till det för hennes familj. Oavsett: jag hakar upp mig på att han tillstår att de har konflikter, men det är, precis som "eventuella" bara ett tomt hopp som inte leder till något vettigt...


    Du skriver att du vill ha honom tillbaka. Men är det honom som person du saknar eller är det det ni hade när det var som bäst?
    Och fundera också på om du verkligen vill ha honom tillbaka som han beter sig nu.
    Kommer du någonsin att kunna lita på honom igen? Kommer han att stanna kvar om det skulle börja knaka i fogarna igen,eller kommer han att fega ur och lägga benen på ryggen och springa in i famnen på någon annan igen?
    Det är kanske något att fundera på.
    Att han försöker skuldbelägga dig för saker som händer kan kanske vara hans dåliga samvete som talar.
    Han har ju betett sig som en röv och det vet han om.
    Men jag tycker du gör rätt som fokuserar på dig själv och dina barn.
    Och att du inte låter dig dras med i hans tjafsande.
  • Anonym (Sinue)
    Anonym (lämnad) skrev 2025-06-02 09:15:18 följande:

    Smsar bara. Hans föräldrar skulle aldrig bli arga över en sådan sak, det är hela grejen. De har helt enkelt inte tillräckligt nära relation för att ha/uttrycka en åsikt (den jag pratat med är ingift). 


    Jag vet att jag gnäller men det här är så mycket svårare än jag någonsin föreställt mig. Det har gått flera veckor och jag har haft sammanlagt två dagar där jag inte gråtit alls. Jag brukar vara bra på att koncentrera mig men de enda pauserna jag har är ibland på jobbet om uppgiften är extremt krävande eller i skolan vid samma sak, vilket de sällan är. Jag försöker avleda tankarna men 85% av min vakna tid upptas ändå av tankar på honom, allt från saknad till ilska. 

    Just saknaden är svårast. Och att släppa hoppet. Jag tittar på det han skriver och hakar upp mig på att han hela tiden pratar om sin "eventuella" relation. Kanske gör han det för att han tror att det sårar mig mindre men det får mig att ofrivilligt hoppas att den ska gå om intet, att den är osäker. Och om den gör det? Han vill kanske ändå inte ha mig. Och vill han det kanske han aldrig erkänner det, det skulle vara ganska typiskt honom att inte tycka sig ha rätt att ens berätta det i så fall. Och vill jag ha honom? Ja, tyvärr fortfarande. 


    Jag vet att jag har på mig rosafärgade glasögon men...jag lägger mig i badet och saknar honom där. Jag går ut, solen skiner och jag tänker med tungt hjärta på hur mycket jag sett fram emot sommaren, bröllopsresa på tu man hand, resa med barnen, bara vardagen på stranden på kvällarna. Har lagt undan alla kläder jag haft hemma hos honom för jag kan inte se dem utan att minnas. All musik som inte går att lyssna på, restauranger och affärer som inte går att gå in i, det är som om allt är förgiftat av att det är för sent.


    Jag försöker tänka på allt som varit svårt. Hur svårt han hade att skapa en nära relation till mitt stora barn, hur vi kämpade med det genom åren. Hur jobbigt vi haft med stora barnets andra förälder som förpestade tillvaron och hela tiden försökte få barnet att ta avstånd från min man. Vårdnadstvisten med den andra föräldern. Stora barnets stora problem: inläggningar på bud, självskador, suicidförsök, missbruk. Alla akuta utryckningar, ständigt på alarm, socanmälningar, poliseskort hem. Lilla barnets problem i skolan med bråk och uppdämda känslor som det inte fanns utrymme för att ta ut hemma. Otaliga besök hos psykologer och läkare. Min känsla av att hur mycket han än fanns där var det ytterst mitt känslomässiga ansvar. Hur det tog år för oss att kunna verkligen stötta varandra i kaoset men hur arg han blev när jag ville att vi skulle bo isär. Han uppfattade det som mitt sätt att skiljas utan att säga det rakt ut trots att jag sa 100 gånger att jag inte fixar situationen, att ta hand om allas känslor, att lilla barnet måste få ha en plats där det är lugn och ro, inte en ständig kapplöpning med stora barnets hotande död. 

    Jag trodde att vi hade börjat komma till en bättre plats äntligen, fortfarande vissa problem med barnen men så mycket bättre på alla sätt. Jag vet att jag inte kan ändra något och att jag bara måste stå ut och bära barnen bara. Det har senaste veckan gått bättre med hans relation med dem, det gör mig glad. Han ägnar mer tid åt båda två och det märks att de uppskattar det. Det är så klart det allra viktigaste.


    Jag vill verkligen inte bråka med honom. Jag var utomlands med vänner i tre dagar i veckan. En kväll ringde han en miljon gånger och ville bråka om det där med släktingen. Det blev en utdragen sms-konversation som varade halva natten med påföljden att jag inte orkade. med på den aktivitet vi bestämt dagen efter. Jag borde bara ha blockerat tills jag kom hem men det är så svårt. Något i mig saknar ju honom så att minsta smula blir något att sträcka sig efter. Men det är inget egentligt innehåll som betyder något. Han tycker att jag skapar ytterligare konflikter mellan honom och henne genom att jag berättat för hans föräldrar om henne. Det känns ologiskt och som något han bara hittar på. Varför skulle hon bry sig om det? Han uttryckte det som att jag gärna får straffa honom men inte henne "en människa som inte gjort dig något". Hm. Han är helt klart grisen i det hela men hon visste att han var gift så helt oskyldig är hon ju inte. Kanske säger han så bara för att slippa tänka på hur han ställt till det för hennes familj. Oavsett: jag hakar upp mig på att han tillstår att de har konflikter, men det är, precis som "eventuella" bara ett tomt hopp som inte leder till något vettigt...


    Anonym (Sinue) skrev 2025-05-30 18:39:33 följande:
    Han mår dåligt för att han naturligtvis har en viss anknytning kvar till dig, som han behöver separera ifrån när han nu vill gå in i ett annat förhållande. Dessutom är han i en ny situation som känns ovan och osäker.

    Han låter sitt dåliga mående gå ut över dig, trots att du inte har orsakat situationen. Han bråkar också för att lättare distansera sig från dig, göra dig till hans motståndare.För att lättare kunna separera. Det är min teori.  Ganska omoget i så fall.

    Så han kanske även vill hålla allt som händer ifrån sig lite, genom att inte berätta för sina föräldrar. Men det blir komplicerat för dig och barnen om ni har kontakt med hans föräldrar!

    Kanske vet han att föräldrarna skulle bli upprörda, det blir ofta föräldrar i den situationen, och han kanske inte orkar med det just nu.

    Alltså ännu större anledning att hålla sig borta ifrån honom den här tiden. Kan du SMS'a istället för att ringa?
    Så bra att du bara SMS'ar.

    Det finns kanske en tvekan hos honom som gör att han inte vill berätta för föräldrarna ännu. En tvekan som t.ex. kanske beror på att han inser att han, genom att bli tillsammans med den nya kvinnan, kommer att behöva navigera med två ex., dig och kvinnans ex-make samt också barnen i de två familjerna. Att det kommer att bli jobbigt, han har ju redan sett hur era barn reagerat på beskedet om skilsmässa.  Sedan vet han ju även hur din tidigare partner förpestade er relation, det är ju fullt möjligt att kvinnas ex också skulle kunna göra något åt det hållet. 

    Sedan har han naturligtvis en anknytning till dig, som blir jobbig i den här separationssituationen.

    Han kan tveka också för att de nu har konflikter, undra hur det hela kommer att utveckla sig. Det kan också vara därför han inte ville berätta för föräldrarna ännu. 

    Tror att han är upphirrad och lite osäker på det hela taget i den nuvarande situationen. 

    Så du gör bra i att SMS'a, men man kan ju tyvärr bråka på SMS också...

    En separation kan jämföras med att förlora en närstående och bli lämnad i sorg. Det kommer att ta tid, men det blir vanligen bättre efter ett par månader. 

    Så det är bra om du är i fred för honom så gott det går, för att göra din egen bearbetning. 

    Det klart att du ändå hoppas och tolkar det han säger på olika sätt, något annat vore konstigt. Men låt det pågå samtidigt som du bearbetar förlusten. Så även om han håller på och tvekar, så låt dig inte dras in i hans turbulens, du har nog med din egen. Om du får in i hans turbulens så kan du dras upp och ner, om och om igen, på ett fullständigt utmattande sätt. 

    Låt honom sköta sitt, istället för att dras med upp och ner. Det kan ju bli så att det till slut går i stöpet med hans nya relation, men då kanske han vill vara helt ensam istället, det är omöjligt att veta nu.

    Livet blir ibland väldigt smärtsamt. Nu är det en sådan period för dig. Du gör ju väldigt bra när du stöttar situationen föe barnen! Ovärderligt på sikt! Förutom att de skonar dem så lär du dem hur man kan rida ut hemska tider utan att bli destruktiv. 
  • Anonym (vet inte)

    Jag vet inte om jag bör skriva något, för nuförtiden får jag bara en massa hat och tumme ner på mina inlägg. Jag blir ledsen av det, är för känslig för FL tror jag. 

    Men ville bara skriva till TS att jag var med om en lite liknande historia och det tog ca 8-9 år för mig att lämna allt bakom mig och komma till ro med allt liksom. 

    Mycket terapi, vet inte om det hjälpte. Kanske lite. Det var skönt att ha någon att prata med.

    Mitt ex stannade inte med den första kvinnan utan hittade en ny efter ett par år medan han fortfarande var tillsammans med henne. Den nya har han dock stadgat sig med verkar det som. 

  • Anonym (lämnad)
    Anonym (vet inte) skrev 2025-06-02 16:05:39 följande:

    Jag vet inte om jag bör skriva något, för nuförtiden får jag bara en massa hat och tumme ner på mina inlägg. Jag blir ledsen av det, är för känslig för FL tror jag. 

    Men ville bara skriva till TS att jag var med om en lite liknande historia och det tog ca 8-9 år för mig att lämna allt bakom mig och komma till ro med allt liksom. 

    Mycket terapi, vet inte om det hjälpte. Kanske lite. Det var skönt att ha någon att prata med.

    Mitt ex stannade inte med den första kvinnan utan hittade en ny efter ett par år medan han fortfarande var tillsammans med henne. Den nya har han dock stadgat sig med verkar det som. 


    Tack för att du skriver. Vad tror du att det berodde på att det tog så lång tid? Vad var det som till slut gjorde att du kunde släppa ditt ex? 
  • Anonym (vet inte)
    Anonym (lämnad) skrev 2025-06-02 16:18:36 följande:
    Tack för att du skriver. Vad tror du att det berodde på att det tog så lång tid? Vad var det som till slut gjorde att du kunde släppa ditt ex? 
    Vi hade separationssvårigheter båda två. Vi hade svårt att inte ha kontakt med varandra, trots att kontakten var full av ilska, ångest, sorg. Vi hade enormt starka känslor för varandra. Vi var elaka mot varandra och kunde trots stora ansträngningar inte hålla kontakten neutral och endast kring barnen. Hela tiden återföll vi att prata om känslor och allt möjligt som triggade känslor. Vi gick tillsammans till en parterapeut som sa att även om man skiljer sig, måste man lösa sina konflikter tillsammansför att gå vidare på ett bra sätt. Vi trodde inte på det utan trodde väl att om vi kom ifrån varandra rent fysiskt så skulle allt lösa sig. Men istället så blev det ett långt, långsamt bearbetande av vår relation, allt möjligt kom fram. 

    Vi var tvungna att ha kontakt också, man kan ju inte helt avstå från kontakt när man har barn. 

    Allt som kom fram påverkade mig och jag behövde bearbeta min självbild. Samma för mitt ex. Vi började efter ett par hatiska år (omväxlande med att en av oss ville ha tillbaka relationen - vem växlade) be varandra om ursäkt för allt vi gjort mot varandra under relationen. 

    Efter det började det långsamt lugna ner sig. Men känslor blossade upp då och då...

    Idag kan jag verkligen säga att jag fortfarande har starka känslor för mitt ex, men på ett helt annat sätt. Mer som en kusin kanske. Inte lika nära som ett syskon, men någon man alltid har med sig i livet och som man ställer upp för om det krisar etc. 

    Jag tror att varje separationsresa är individuell, hoppas det kommer gå bra för er. Att ni kan lösgöra er från varandra på ett bra sätt. 

    Min nuvarande man hade en väldigt enkel separation. Han och hans ex tappade känslorna för varandra långt innan de skiljdes, men kom överens om att bo tillsammans för barnens skulle tills barnen blev större. De levde separata liv under ca fem år och skildes som vänner. Och är nära vänner fortfarande. 
  • Anonym (lämnad)

    Tiden går. Som någon skrev går det i vågor. Jag har haft otroligt bra hjälp av diakonen! Jag inser att jag nog hoppas på en försoning men jobbar på att förlika mig med att det kanske aldrig inträffa. Någon skrev om jag saknar honom eller våra bästa stunder, har funderat mycket?båda tror jag. Nu tar han lätt till bråktonen, jag stoppar och påpekar det, han ber om ursäkt. Det är så knäppt att plötsligt bli bråkad med efter flera år utan i princip. Jag tror att om det finns någon chans för försoning så måste den innehålla en andlig dimension i någon mening, det är en sida av honom som jag uppskattar men som verkar ligga på is eller ha försvunnit helt. 


    Livet går sin gilla gång. Jag inser att jag har mycket som ligger för mig, jag och barnen har vår vardag utan att han är så involverad samtidigt som jag men de har ok relationer med honom nu, jag har egna vänner som ställer upp och gör roliga saker med mig, en egen karriär som är viktig för mig, egna hobbies mm. Men när jag träffar honom (sällan) så saknar jag skratten, den otvugna kommunikationen, utsikten att bli gamla ihop. Mest av allt att skratta ihop faktiskt. Det finns potentiella andra men det kommer att ta tid att lösgöra mitt hjärta från honom. Mycket av hur han beter sig nu är
    som det var för 14 år sen när vi fortfarande var ganska nya och osäkra på varandra. Jag vill inte falla in i att vara den jag var då och där har samtalen med diakonen hjälpt massor, att hålla fokus på vem jag är och vill vara nu 

  • Anonym (Sinue)
    Anonym (lämnad) skrev 2025-06-15 16:33:35 följande:

    Tiden går. Som någon skrev går det i vågor. Jag har haft otroligt bra hjälp av diakonen! Jag inser att jag nog hoppas på en försoning men jobbar på att förlika mig med att det kanske aldrig inträffa. Någon skrev om jag saknar honom eller våra bästa stunder, har funderat mycket?båda tror jag. Nu tar han lätt till bråktonen, jag stoppar och påpekar det, han ber om ursäkt. Det är så knäppt att plötsligt bli bråkad med efter flera år utan i princip. Jag tror att om det finns någon chans för försoning så måste den innehålla en andlig dimension i någon mening, det är en sida av honom som jag uppskattar men som verkar ligga på is eller ha försvunnit helt. 


    Livet går sin gilla gång. Jag inser att jag har mycket som ligger för mig, jag och barnen har vår vardag utan att han är så involverad samtidigt som jag men de har ok relationer med honom nu, jag har egna vänner som ställer upp och gör roliga saker med mig, en egen karriär som är viktig för mig, egna hobbies mm. Men när jag träffar honom (sällan) så saknar jag skratten, den otvugna kommunikationen, utsikten att bli gamla ihop. Mest av allt att skratta ihop faktiskt. Det finns potentiella andra men det kommer att ta tid att lösgöra mitt hjärta från honom. Mycket av hur han beter sig nu är
    som det var för 14 år sen när vi fortfarande var ganska nya och osäkra på varandra. Jag vill inte falla in i att vara den jag var då och där har samtalen med diakonen hjälpt massor, att hålla fokus på vem jag är och vill vara nu 


    Det verkar som att du har börjat landa nu!

    Förstår att det fortfarande känns svårt, men bra att du har dina andra arenor, där livet ändå är mer normalt.

    Sådan tur att era barn och exet fortfarande kan ha en bra kontakt, då slipper du i alla fall oroa dig för det!

    Tur också att diakonen är bra! Då slipper du belasta dina vänner mer än du vill med dina funderingar och din sorg. Det är väldigt bra att ventilera med vänner också, men de kan få lite paus då och då i perioder när man själv helst bara vill tala om en sak.

    På det viset kan du själv ta en annan roll när ditt ex börjar "tjafsa". Du växer som person i förmågan att hantera olika situationer. Medan exet stannar på sin nivå, som är densamma som den han hade förr i kristider.

    Ditt ex verkar ha svårt att hantera påfrestande perioder i livet på ett konstruktivt sätt han kan vara lite skörare än du på det viset. 

    Ja., det är väl när vardagen, som måste få rillbaka sin norlmallietet som kommer att hjälpa dig feamåt i processen!
  • Anonym (lämnad)

    Det har gått två och en halv månad bara, jag började landa i att se en del saker hos min man som jag inte vet om jag tycker om men..jag är rätt inställd på att vilja fortsätta om han inser sitt misstag. Och från ingenstans kommer en annan person och fångar min uppmärksamhe, ex ett jag inte sett på 25 år. Total snurr i huvudet. Vad gör jag nu? 

  • Anonym (Sinue)
    Anonym (lämnad) skrev 2025-06-24 22:47:12 följande:

    Det har gått två och en halv månad bara, jag började landa i att se en del saker hos min man som jag inte vet om jag tycker om men..jag är rätt inställd på att vilja fortsätta om han inser sitt misstag. Och från ingenstans kommer en annan person och fångar min uppmärksamhe, ex ett jag inte sett på 25 år. Total snurr i huvudet. Vad gör jag nu? 


    Jag vet inte vad som är rätt för dig.

    Det man brukar säga är att om två personer, som tyckt om varandra, skiljts av yttre omständigheter , (som en flytt, ett missförstånd eller liknande när de var unga), så kan de ha varit rätt personer för varandra änddå. Men livsvägarna ville annorlunda. Så då kan man tro art det fiinns en god chans att fortsätts.

    Däremot är det mer osäkert om man tidigate kommit fram till att man inte passar ihop. Det klart att människor kan utvecklas och säger den andra personen att den har utvecklats mycket på just den saken som inte fungerade, och man märker att det är så, så  visst kan det gå bättre denna gång.

    Om personen däremot är densamme beror det mer på om man själv numera kan stå ut med de svårigheterna/olikheterna.

    Du behöver i alla fall inte känna dig bunden av ditt ex. rent moraliskt i detta. Han svek ju dig. 

    Jag vet inte hur lång tid han skulle behöva för att inse om han har gjort ett misstag, det kan nog variera. Bra att du har fått perspektiv på hans personlighet!
Svar på tråden Helt chockad