Helt chockad

Det behöver inte alls handla om att ha kontroll. Om han i grunden är en snäll och lite hämmad man som du beskriver så känner han stor skuld över att ha lämnat, medan det känns bättre för honom om du mår bra och träffar en annan.

Jag tror att han unnar dig att bli lycklig och då blir han samtidigt av med sin skuldbörda- alla vinner.

Jag tror tyvärr inte han är stor nog att unna mig att träffa någon annan, även om jag önskar att han kunnat se det så. Han har dålig självkänsla och tror antagligen att om jag kan vara med någon annan betyder det att han var betydelselös. 

Han kom direkt och berättade att det var slut med den nya. Jag visste inte vad jag skulle säga?blev helt otippat rasande. Jag ville så klart inte att hab skulle dra igång en till bonusfamilj eller att hon var gravid eller vad som men nu känns det bara som: var det värt detta?! Han sa att jag haft rätt hela tiden och att han misstänkt att det inte skulle funka. Okej?och då var det ändå värt att vända upp och ner på allas liv? Jag fattar att det var ett infall men resten, att bara kasta sig in i detta? 

Han frågade om jag fortfarande vill vara gift, sa att jag inte vet ett skit, jag var så arg och ville inte riskera att råka döda honom (inte egentligen men vill inte vara onödigt elak vilket jag kan) Jag bollade tillbaka och han visste inte. Han frågade om mitt dejtande med hänvisning till att jag lovat att berätta om jag inleder en seriös relation. Sa att jag inte gjort det och resten är inte hans business. 

Men herregud vilken omogen människa?! 

Han vill på riktigt att hans handlingar inte ska ha några konsekvenser. 

Skönt att du blev arg. Hur kan han ens säga att du inte vet ett skit?! Du är värd så mycket mer. 

Han hoppar från tuva till tuva. Han är rädd för att drunkna och nu vill han göra en kullerbytta bakåt och se om han kan hamna på sista tuvan han lämnade. På mig låter det som han vill ha nån som håller han under armarna. Han har nog rejäl ångest på kvällarna när han insett han sumpat bägge.
Det blir du som får stå med yxan. För egen del skulle jag ha svårt att hitta tillbaka. Nog för att jag kanske skulle kunna förlåta och försöka för barnen men skadan som skett under den turbulenta tiden skulle ha förstört det mesta av de känslor som fanns. Det skulle bli mer som "Familjen AB". Men det är jag det. Vi är inte nödvändigtvis lika. 

Oj! Jag håller med, han orsakade ett jordskred i allas era liv och nu har han ångrat sig! Förstår att du blev rasande! 

Låt det landa i både dig och honom. Försök att ge det tid att sjunka in. Jag skulle inte lita på det han säger direkt. Han åker säkert berg och dalbana i känslolivet nu. 

Ja alla förälskelser håller ju inte, det brukar variera mellan en dag och ett halvår sådär. Sen återstår det att se om man kan utveckla vardagskärleken. Vilket han troligtvis inte tyckte att det gick i deras fall, om man vågar lita på att han är genomtänkt. 

Så vila på det hela och låt dina egna känslor ha sin gång och se vad de leder till. Du är ju inte densamma som för ett halvår sedan. Du har gått igenom många faser! Fått andra perspektiv på dig själv, på honom och på er relation. 

Det kan ju också vara så att han hade en stark anknytning till dig, trots förälskelsen. 

Oj insåg nu att jag uttryckte mig slarvigt: det var jag som sa att jag inte vet ett skit, som svar på hans fråga om vad jag vill. Han skulle aldrig uttrycka sig så, lyckligtvis. 

Vi har pratat mer och jag har uttryckt i varenda detalj vilken skit han ställt till med, vilket kändes skönt. Jag skrev ett långt brev som han inte fick men som förberedde mig på vad jag vill ha sagt. Jag vet inte om jag kan förlåta eller inte, det är alldeles för tidigt men jag kände att det var viktigt att få berätta hur tiden faktiskt varit och att ur mitt perspektiv känns det extremt orättvist att han bara lät sina skuldkänslor ställa till det för alla och att det är på grund av mig som barnen ens vill träffa honom. Hur arg jag blivit av att han slängde ur sig att jag vände barnen mot honom när det inte finns i min sinnevärld att säga något ont om honom till dem. Hur ont det gjorde att bli avvisad istället för att han berättade vad som var fel, det kändes ju i hela honom att något inte var som det skulle och hur det fick mig att ifrågasätta mig själv och min sexualitet/moral. Hur det inverkat på mitt liv med sjukskrivning, att jag gråtit inför alla möjliga inklusive några lärare, kollegor och var tvungen att avbryta min undervisning en gång och be en annan ta den för att studenterna inte skulle se mig bryta ihop. Sömnmedicin och ångestdämpande, alla timmar på kyrkogården för att det var enda stället där jag kunde bryta ihop ifred. 

Och allt detta samtidigt som han letade fel i vår relation för att kunna rättfärdiga det han gjort (hans ord, inte mina), medan han var dopaminkickad och i sin egen bubbla och helt hänsynslös. Jag jobbar heltid och pluggar mer än heltid, har satsat mycket på min utbildning och var tvungen att lämna en tenta för att jag inte kunde sluta gråta. Det var både förnedrande och orättvist. Att jag sen gick ut med högsta betyg betyder inte att jag var oberörd som jag misstänker att han tror utan att jag fått bra stöd och hjälp och gav mig fan på att hans drama inte skulle få förstöra för mig mer än det redan gjort. 

Men också andra saker jag tänkt på som att jag upplevde det som att vi var bättre som par än sammanboende föräldrar och att jag oavsett vad aldrig kommer att bo med någon så länge barnen bor hemma eftersom könsrollerna är starka och jag har stort behov av eget space. Det rättfärdigar inget av det han gjort men det han gjort har fått mig att verkligen rannsaka vad som är viktigt för mig som person. Jag har varit förkrossad och jag är fortfarande arg och ledsen, känner en enorm sorg över situationen men jag vet också vem jag är och jag känner inte att jag "tappade" mig själv för att jag tappade honom. Jag har läst så många vittnesmål från andra i liknande situationer som mer eller mindre gett upp stora delar av sina liv, egna vänner, drömmar, hobbies mm när de gått in i tvåsamhet. Jag känner inte så. Det jag tappade var just honom och familjen som den var men det var illa nog. 

Han hävdar fortfarande att han "bara blev kär" och att han varit ganska nöjd i vår relation innan men försökt rättfärdiga i efterhand genom att tänka att vi inte träffades tillräckligt mm. Jag tror att han kände sig ensam för att han ser tvåsamhetens kvantitet, antal timmar under samma tak medan jag såg kvaliteten: jag värderar mycket mer ett samtal, en gemensam aktivitet eller intimitet än att leva parallellt under samma tak, för mig är tiden med närvaro mer värd. Förmodligen försöker han rättfärdiga åt andra hållet nu, kanske för att han inte vill vara ensam, kanske för att han verkligen har en stark anknytning till mig, det får tiden utvisa. 

Det skulle vara det enklaste i världen och förmodligen ganska skönt att bara falla tillbaka in i relationen men det är inte ett alternativ nu. Inte minst för att vi har barn, de ska inte behöva ha föräldrar som hattar omkring och är tillsammans ena dagen för att skiljas nästa. Vi måste i så fall båda välja varandra på nytt helt från början och det är ganska tveksamt om jag vill det. 

Ja, du behöver låta processen ha sin gång, med alla tankar och känslor. Se åt vilka olika håll det går och vilken riktning som är starkast. 

Det är ju olika mellan människor hur mycket man har behov av att vara tillsammans på dagarna, när man är ett par, där verkar ni vara olika? 

Jo, man kan ha kvar sin anknytning till någon och ändå bli förälskad i någon annan. Men sätten man kan hantera det på skiljer sig åt.

Du har fått nya perspektiv på honom och ert förhållande och på vad du själv vill. 

Nej ta aldrig på dig mer än hälften av hushållsarbetet när du jobbar heltid! Annars riskerar du att hamna bland de utbrändas skara. Men det är väl inte så aktuellt nu när barnen är stora och ni bor i var sin lägenhet. Dessutom vet du ju inte om du vill bo tillsammans med någon alls, verkar trivas som singelboende. 

Det kan ju vara så att du hade mindre tid för ditt ex när du både arbetade mycket och studerade samtidigt?

Jag var utbränd för ca 10 år sen, då klev han in och det var bra. Jag lärde mig mycket på erfarenheten, att reglera och känna när det blir för mycket (även om jag inser att det inte låter så utifrån). Han är den där mannen där alla hans vänner tycker att han gör "för mycket", nästintill är en toffel för att han gör mer än andra män...men en stor del är ju det känslomässiga ansvaret, dvs ansvaret för att familjens relationer fungerar och där har jag absolut dragit största lasset. Att sen göra hälften eller mer av resten av markservicen kändes inget vidare, han är medveten och håller med om det skeva i uppdelningen så...ja. Han är utbildad inom genus vid sidan av primärämnet och har rätt bra koll i teorin och är medveten om sina egna brister där.

Det låter underligt men: vi jobbar i samma branch. Den tiden jag lägger på 150% studier och 100% jobb är ungefär samma som han lägger på 100% jobb så jag tror egentligen inte att det felade just där. Jag jobbar dessutom mest hemifrån, har bättre arbetsvillkor och mer inkännande kollegor och chefer vilket gjort att jag varit mer rent fysiskt också med barnen och kunnat vara hemma långa perioder när de inte mått bra. Den saken handlar nog också om att jag är mycket mer effektiv där han är petnoga och tar lång tid på sig. Vi har ju ofta kunnat jobba samtidigt och/eller behövt lika mycket utrymme till det och studier med resor mm. En annan kvinna skulle förmodligen uppfatta det som att han lade alldeles för mycket tid på jobbet men jag tänker att det är där vi också varit kompatibla, inte minst för att vi kunnat hjälpa varandra med korrekturläsning/idéer etc. Den tiden jag låg och läste i soffan för mina studier togs ut av den han spenderade i samma soffa framför tv-sport  

Någon föreslog att han kanske känt sig underlägsen gällande karriärerna men det tror jag knappast då hans nya också var en framstående forskare om än i ett lite mer angränsande område. Men det kan ju visa sig med tiden att det han egentligen skulle må allra bäst av är någon som också vill kolla sport...vi får väl se. För mig känns allt så ambivalent fortfarande men jag tänker att det bara är att fortsätta ta en dag i taget, se vad som händer och leva på som vanligt så gott det går. Den värsta krisen är ju över så det borde rimligtvis bli bättre och bättre med tiden, nu är det mer en större sorg och själva upptagenheten av att tänka på det. Men livet är väl så. Jämfört med vad vi gått igenom med barnen, speciellt stora, är detta en droppe i havet.