Helt chockad

Jag vet. Och jag behöver mer tid så jag har bett om det. Jag är inte redo att bestämma om jag vill fortsätta än. Han finner sig i det vad det verkar. Det ENDA jag vet är att jag inte vet. 

Ja, ge det tid, man måste ge känslorna en chans att följa med och utvecklas i det som händer, man kan inte fatta beslut med bara huvudet. 

Efter allt som har hänt så får han ge sig till tåls. Du var ju mitt uppe i att dra tillbaka din djupa anknytning till honom. Hade gått igenom kaos och börjat bearbeta.

Ja, man får verkligen vara glad för de kärlekar som man har upplevt och som varit övervägande positiva! Att de inte alltid blir livslånga kan hända, men man har haft dem. 

Och han behöver nog bearbeta i egen terapi, men sådant kan bara han bestämma. 

Kan förstå din vilja att påbörja parterapi, men du kanske behöver vänta ett tag med det för att bara landa själv nu? Sedan börja reda i det hela i en parterapi. 

Nu har jag tänkt och tänkt och pratat och tänkt mer. Frågat mig vad jag verkligen vill och behöver. Min slutsats är denna: 

under tiden som han var med henne var jag först helt knäckt, fullständig chock och det tog tid att pröva tankarna att ens vara utan honom. För att sätta fart på dem började jag träffa andra, både gamla ex och helt okända via dejtingappar. Jag vet att det framstår som märkligt men jag kände mig så berövad min identitet och när han inlett sin relation började han avvisa mig sexuellt innan han berättade varför och det tog mitt ego rätt mycket stryk av.

Jag blev lättad av att inse att jag kan ge mig hän med andra, känna mig bekräftad och känna verklig lust. Jag är trots allt snart 50 så jag antar att det spelar in i osäkerheten också kanske. En oväntad bieffekt av att vara med partners som jag var mycket tydlig med att jag inte ville ha någon relation med var att jag insåg hur mycket jag njuter av att bli dominerad på speciella sätt, något vi delvis utforskat i äktenskapet men inte gått så långt med. Jag har utforskat även tanken på öppen relation (inget jag vill ha), att ha sex med kvinnor och par (trevligt men inget jag inte kan leva utan).

Efter att ha spenderat många dagar nu med honom, pratat och tänkt, fått honom att förstå att han måste gå i terapi för sin dåliga självkänsla för jag tror den spelat en stor roll i att han blev så fullständigt golvad av så mycket uppskattning från någon som inte känner honom och parterapi tänker jag ge det en chans till. Jag älskar den här människan och jag tror att det skulle gräma mig om jag inte gav det en chans på ett år att åtminstone se om det går att rädda äktenskapet. Vi gav löften, han bröt dem, frågan är om han kan ändras och få tillräcklig insikt och om jag kan försonas och gå vidare utan att hämnas.

Det jag ser som min svaga punkt är min ilska och min insikt om hur viktig den dominanta delen är för mig. Tog mod till mig att prata med honom om det och även om han inte har koll på vidden av partners jag haft nu vet han att det är fler än en. Han har svårt med det på samma sätt som mina tankar på honom och henne är jobbiga. Jag sa uppriktigt att jag tror att får jag inte utveckla den sidan med honom så kommer jag att söka mig till någon annan efter ett tag oavsett goda intentioner och det kommer att vara lätt att rättfärdiga med det han gjort mot mig. Han funderade och sa ja även om han erkände att det är jobbigt att jag upptäckte detta med någon annan. Men för mig är det inte så. Det fanns där, hans otrohet snabbade bara på min insikt om mina egna begär och behov och han behöver utforska sina egna och vad som ledde honom dit. 

Hon har inte släppt helt heller, hon skickar meddelande till mig som hon drar tillbaka och hon hör av sig till honom. Han har saker som är hennes och jag funderar på att kräva att få vara med när han lämnar dem till henne. Det kommer de båda tycka är jobbigt men menar han allvar tänker jag att han får gå med på det jag mår bra av. Han har svarat på mina frågor i detalj om deras relation och säger sig vara beredd på att fortsätta med det så länge jag behöve. Jag vill veta allt utom vad de gjort i sängen. Han kommer att få säga förlåt en miljon gånger Och lägga mycket tid på terapi. 

vi får se om han fixar att göra allt jobbet men jag är villig att testa. Jag känner mig inte som en dörrmatta faktiskt. Han kan såra mig igen och länge kommer jag att vara rädd för det men till slut går det väl över. Han kommer att vara rädd att jag inte nöjer mig med honom och det får han bearbeta. Men just nu har vi enats om att ge det en chans till. 

Jag hoppas att det hela går bra! Kan förstå ditt raseri, som ju också måste få finnas. Låt vågorna av raseriet skölja igenom dig, utan att för den skull agera så mycket på dem. Ett förhållande är ju ens emotionella grund i livet, tillsammans med barnen. Berövas man den grunden gungar allt. 

Man behöver själv vilja gå i egen terapi för att det ska fungera. Det är ofta utmanande och kan kräva en hel del energi. Om man inte är villig att gå "all in" så är det bortkastade pengar. Blir då mest lite prat om saker som inte ligger djupast. Jag tänkte på din partner.

Ja, man måste få ställa alla sina frågor när någon har varit otrogen! Jätteviktigt! Man vill ju förstå. 

Men parterapin är ju också nödvändig, för att ta reda på vilka "skav" det finns i er relation och hur man skulle kunna hantera dem i framtiden.  Ingen av er är densamma längre, efter det som har hänt.  Så det finns också nya parametrar att ta hänsyn till nu. 

Det låter grymt, men ibland får man djupare förståelse för varandra efter en sådan här sak, och efter att man bearbetat den tillsammans. Oavsett om man fortsätter tillsammans eller ej. 

För det är klart att ni nu tar steg på en resa som ingen av er medvetet hade planerat för. Med ett öppet slut. 

Lycka till!

Ingen kan förneka att du inte tänkt igenom detta både en och två gånger. 
Det är helt rätt att ställa krav på han nu så var med när han lämnar över grejerna. Det ger en tydlig signal till båda två. Smid medans järnet är varmt.Nån dag måste den där andra kvinnan ut ur er relation och tankar. Hon måste ses som en grop i vägen. En vägbula som man har passerat.

Som det låter så blir det en förstudie på Relation 2.0 under hösten.

Lycka till !

Tack!

En vägbula är en bild jag ska ta med mig. Det finns viss ilska hos mig mot henne men jag fattar att det mest är ett sätt att slippa ilskan mot min man, där den ju hör hemma. Jag försöker omdirigera den så fort jag upptäcker den, egentligen har jag ju ingen relation till människan annat än att jag är väldigt glad att det inte verkar bli någon jumbo-bonusfamilj där?fick känslan när vi sågs att hon har många problem och våra kids har redan haft sin bonus-skit. 

Den där resan nu i sommar som vi planerat och mannen sa nej till visade det sig att han kunnat följa med på men jag tog med sonens kompis istället och jag tror att det var bra så att vi, mannen och jag, får lite space och längta efter varandra. Även om halva sommaren gick åt kris och gråt blev andra halvan utforskande och fin tid med ungarna, det är jag glad över nu när den snart är slut.

Ja, det var nog klokt att inte resa tillsammans på en gång, så att det finns chans att landa i känslorna, som har svängt åt olika håll för er båda i sommar! Behöver vila lite.

Det klart att du egentligen inte har någon connection till den kvinnan. Men det är jättevanligt att kvinnor tar ut sitt raseri på den andra. Det är onödig energi, då det, precis som du säger, beror på att de är djupt besvikna på mannen. 
Bättre och mer fruktbart att lägga känslorna där de hör hemma. Att se realistiskt på det som har hänt.

Ja,  oavsett om ni håller ihop nu framöver, eller bestämmer er för att gå skilda vägar, så är det nog skönt för barnen att det inte blir en ny familj att interagera med just nu. Den yngste är ju inte så gammal ännu och har haft vissa egna svårigheter. 

Jag förstår att sommaren har varit något helt annat än det som du förväntade dig, verkligen!  Jag hoppas att ni kan arbeta er framåt nu på ett bra sätt! Utveckling är ju livets kärna.

Nu gäller det att leva med att den andra kvinnan är på hans jobb och även om det inte innebär att de ses hela tiden så tror jag att det kommer bli jobbigare än han vill inse. Han har berättat för henne att han gått tillbaka till vårt äktenskap, men på hans berättelse tycker jag mig förstå att hon haft väldigt svårt att släppa. Att den relationen varit ganska stormig och att han nog gett henne tvetydig signaler även efter att han gjort slut. Och sen känt att han måste förklara igen och igen att det verkligen är slut. 

Jag önskar att jag bara kunde släppa den här människan (den andra kvinnan)men det är ganska svårt. Jag ser hennes handlingar ur mitt eget kvinnliga perspektiv, till exempel att hon dyker upp hos honom en natt och inte har någonstans att sova? jag kunde själv ha gjort så om jag blivit dumpad men ändå trodde att det fanns någon slags chans. Han tycker att han är övertydlig och är helt övertygad om att nu när han sagt att han är tillsammans med mig så kommer hon att backa. Jag är mycket mer tveksam till det. Jag förstår att han inte vill prata illa om henne, men när han berättar om deras relation, vilket jag har bett honom göra ganska mycket i detalj för att förstå, så hör jag en person som har svårt att ta ett nej, kanske lite verklighetsfrånvänd, och är väldigt fokuserad på Sig själv. 

Hon säger att hon har berättat för sin man att hon träffat någon, men att han ändå nu flyttar hit med henne och har gått med på att de har två lägenheter. Egentligen borde jag ju inte bry mig om vad hon gör eller hur hennes liv är, min egen man går i egen terapi och förhoppningsvis kommer han förstå någonting där om sig själv och sin oförmåga att stå upp för sig själv och där i längden, även för vår relation, vilket är kopplat till hans konflikträdsla. Vi går också i parterapi och där tänker jag att vi får hjälp med hur vi ska hantera situationen, för mig är det ju personligen tungt på ett annat sätt. 

Det är inte bara det att jag oroar mig över att de hela tiden är på samma plats, det som egentligen oroar mig mest är att jag nu plötsligt är en person som är misstänksam, som är svartsjuk, så förväntar mig det värsta! Jag har ingen lust alls att vara sådan. När vi pratat om det så föreslog han att jag till exempel kan komma och äta lunch med honom på jobbet, vilket jag tycker låter som en helt idiotisk idé. Jag har gjort det innan men att jag nu skulle dyka upp där för att stilla min egen oro Känns som en del i ett drama jag inte alls har lust att spela med i. Jag tror att han sa så för att han försöker vara tillmötesgående, hittills har han verkligen tagit på sig all skuld, lyssnar på mina frågor och långa utläggningar om hur han sårat mig på massa olika sätt och Står ut med att han inte kan göra något åt det han gjort. Men jag måste hitta ett sätt att leva med den här nya delen i mig själv? Jag vill inte vara kontrollerande, jag tycker att det är en otroligt oattraktiv egenskap?

Varför skulle hon göra det? Det där är stalker beteende som ingen normal människa gör. 

Jag fattar fortfarande inte varför du tog tillbaka honom. 

Ja du, jag älskar människan, så enkelt är det nog. 

Hon dök upp en natt hos honom ja, är det stalker-beteende? Hon skulle få nycklarna till sin nya lägenhet nästa dag så hon hade ingenstans att sova. Hotell kan ju jag tycka. detta var innan vi bestämt oss för att fortsätta vara gifta men i alla fall. Han hävdar att inget hände men egentligen borde han ju bara sagt nej. Han tror att hon fattat nu, det tror inte jag. 

Jag klurar över mina exakta gränser. Ingen kontakt med henne annat än jobbet kräver. Definitivt inte släppa in henne. Jag tänker att vi får viss hjälp att komma framåt här i terapin men de två kraven är ju minimum.