Helt chockad

Tror att du behöver tänka strategiskt. Inte agera på känslor av misstänksamhet och svartsjuka utan att tänka efter. .

Han ska naturligtvis inse att han har gjort dig illa och vilja reparera det! Men det är du själv som måste hantera de jobbiga känslorna, han kan inte reglera dem åt dig. Jag tror att du redan har förstått det, du vill ju t.ex.  inte komma och luncha med honom på jobbet just nu. 

Det enda bra sättet att hålla någon kvar är om de positiva upplevelserna överväger de negativa. Låt den andra kvinnan vara den jobbiga, som inte vill släppa taget. Han har ju gjort slut och dessutom sagt till henne att han tänker gå tillbaka till dig.

Den sorgliga sanningen är att vi aldrig kan veta om man kommer att fortsätta att vara tillsammans. Det kan vara så att han kommer fram till att han vill leva ensam t ex. Man har ingen aning. 

Men om det vore så och han hellre ville bo för sig själv eller bo med den andra kvinnan, så skulle du ju ändå inte vilja bo tillsamman med honom. Då skulle det inte tjäna något till att bo under samma tak, om du vissta att han egentligen inte vill det. Så det enda du kan göra är att släppa loss framtiden och låta den gå vart den vill.

Försök att göra något fint och skönt tillsamman med honom, res t.ex. bort tillsammans om ni gillar det. För att ta lite paus från turbulensen som har varit. För att inte bearbeta, utan för att vila i något trevligt. 

Det klart att men inte gillar att man själv har blivit misstänksam och orolig! Det verkar ju inte vara ett personlighetsdrag som du har haft tidigare. Men samtidigt, är det så konstigt? Du har ju råkat ut för att förhållandet rämnade. Så i viss mån är det en naturlig reaktion. 

Det var någon som sa att det är svårast att släppa de kärlekar som man inte fick pröva. Han har en anknytning till dig, men det hann han inte utveckla till henne. Han fick pröva den nya förälskelsen och den verkade inte hålla. Mer garantier än så är svårt att få.

Du vet ju att du skulle klara dig på egen hand också, du upptäckte ju t.o.m. vissa fördelar med det i somras. Men det klart att det skulle vara smärtsamt om ni separerade!

Que sera sera, whatever will be will bee. 

Imorgon är det första september som var det datum jag gav honom att tänka över och om man nu vill se det så, testa, sin andra relation. Tittar tillbaka på den första tiden, satte en app på telefonen med nedräkning, den började på 140 dagar och minns hur jag stirrade på den utan att det kändes som om något någonsin skulle förändras. Och samtidigt en del i mig som hoppades att han ändå skulle inse sitt misstag om jag bara gav honom tid att göra det. Nu inträffade det ett par veckor tidigare än beräknat men när jag tänker på det är det som om jag börjar om en del av mitt liv på nytt. 

Det är otroligt svårt med tilliten och ilskan. På ett sätt är det som en andra sorgetåg kommit sen jag bestämde mig för att ta tillbaka honom, som om vidden av sveket är där hela tiden och stirrar mig i ögonen och det är jobbigt. Å andra sidan vet jag att detta vad var jag tänkte långsiktigt och att jag tom tänkt innan allt detta hände att i en lång relation får man vara beredd på kriser, statistiken visar trots allt att otrohet är extremt vanligt. Jag hade bara inte tänkt att han skulle lämna mig också. 

Som läget är nu pendlar vi mellan extrem nyförälskelse och min ilska/sorg och hans sorg/ånger. Det är säkert där vi bör vara i det här läget även om det är ansträngande. Jag har varit iväg utomlands på jobb en vecka och även om jag saknar ihjäl mig är pauserna från varandra antagligen också välgörande. Det är så mycket som ska tröskas igenom. Jag vill eller behöver vända på varenda sten för att fatta vad som hände, få ställa frågor, få säga hur jag upplevt allt och få prata om framtiden, hur vi tänker oss den. 

Jag såg att jag någonstans när jag haft den där andra dejten med ett ex skrev att min man inte kan prata om vårt sexliv. Det är helt förändrat, samtalet är totalt annorlunda vilket verkligen förvånat mig. Det är också en stor lättnad och just den delen fungerar fantastiskt även om det allt som oftast är som att den andra kvinnan gläntar på dörren i mitt huvud så fort det är över. Jag försöker att be henne vänligt men bestämt att lämna mig ifred men det är svårt. Han har lämnat hennes saker och hon är arg och förorättad. Jag tror inte riktigt att vi sett slutet på hennes inblandning men jag kan också förstå henne på något plan, hon var väl kär precis som jag själv och blev lämnad. Samtidigt kan jag verkligen inte förstå, och kommer aldrig kunna, att de båda tänkte medverka till att lura hit mannen, som för övrigt verkar vara här nu. Vi har pratat om hur vi ska förhålla oss: han till henne och jag till de jag träffat. För min del är det okomplicerat: ingen av dem är några som betyder något och inte personer jag behöver i mitt liv. De kommer inte heller att hänga efter mig. Två är ex som har fullt upp med egna liv och var väl införstådda med en enda natt, en var någon på genomresa, vet inte ens vad han heter egentligen, en bor i ett annat land och inte heller intresserad av mer än en natt och de sista två var ett par som ju har varandra och knappast behöver mig. Det här kan jag ju inte riktigt säga i dessa ord till honom, han får väl lita på mig bara som jag på honom. Ändå finns två stora skillnader: han var allvarligt förälskad och hon jobbar på hans jobb. Men det är saker jag är maktlös inför så vitt jag kan komma fram till. Vill han bedra mig kommer han att göra det, jag kan ju inte låsa in honom. 

En större förändring som vi gör är att han sover mer hos mig, innan sov vi mest hos honom. Det känns skönt med tanke på att de ändå legat och stirrat varandra kärleksfullt i hans säng men inte en kotte mer än jag och barnen har varit i min. Han har lovat att vara mer öppen med när han vill träffa mig och inte så rädd för att tränga sig på och jag också. Möjligen har ju särboskapet bidragit till att vi antagit att den andra vill vara ifred mer än någon av oss velat. Men sen måste han se vidare på vad som skavt för honom, i terapi. 

Det finns så klart en stor rädsla i mig att han ska bedra mig igen och den handlar ju dels om att jag vill ha honom och inte vill bli sviken men en del av det är också rädslan för att det skulle kännas skamfullt att jag tog tillbaka honom och blev sviken igen. Jag jobbar med den. Faktum är att jag inte alls känt skam över situationen hittills fast jag fattat att det verkar vanligt även hos den som blivit bedragen? Jag har sagt att jag i förstone ger det ett halvår, att jag vill att vi förnyar våra bröllopslöften innan året är slut och att vi åker på den där bröllopsresan som aldrig blev av då vi skulle firat för några månader sen. Resan har han planerat och säger sig också villig att förnya löftena fast jag vill att vi gör det inför alla vi känner vilket så klart blir jobbigt för honom eftersom precis alla vet vad som hänt men, han menar att han gör vad som helst och det är en viktig del för oss båda att rent rituellt göra det. 

I efterhand är jag enormt glad att han inte introducerade henne till barnen, inte minst för att hon faktiskt verkar ha ännu allvarligare problem än jag förstått. Han är inte typen som skulle prata illa om henne men mellan raderna och i meddelanden tycker jag mig sen en hel del drama-potential som jag är oändligt glad att de (och jag) slipper. 

Ja, det är väldigt vanligt att den part som har blivit sviken i sitt förhållande har väldigt många frågor om vad som hände och hur det gick till. För personen vill verkligen FÖRSTÅ hur det kunde hända. 

Det är bra att man får de svar som den andra kan ge. En del finns det ofta ingen direkt förklaring på, ingen som partnen är medveten om i alla fall, så att allt blir nog inte klarlagt.
 
De samtalen leder till en fördjupning av förståelsen för partnen, förhållandet och en själv, som är positiv.

Men det finns en gräns för när det är konstruktivt. Om man märker att man fastnar i samma frågor gång på gång. Vill ha ytterligare försäkringar, utöver dem man redan har fått. Som egentligen inte är till så mycket mer nytt, så behöver man backa. 

Partnen kan i ord och handling visa att han ångrar sig. Svara på frågorna som man själv har efter bästa förmåga. Det är bra.

Men han kan inte reglera dina känslor över det som har hänt och försäkra dig om att allt kommer att vara bra i framtiden i ert förhållande. 

Inte lindra den oro som har väckts av sveket. De känslorna måste man hålla och hantera själv. Så att de inte övergår i utfrågningar och kontroll, som dödar förhållandet på sikt. 

Jag tycker att det är vackert att förnya löften. Men fråga dig själv om du vill att det görs för er skull eller för att du vill att han ska förnya dem inför er närmaste krets, så att det skulle bli svårare för honom att backa från dem en dag?

Kärleken kan inte hållas fast, den är levande och utvecklas.

En förälskelse kan vara från kanske en halvtimme till uppåt 2 år. Om man inte bor långt ifrån varandra och träffas sällan. Efter den tiden behöver känslorna övergå i vardagskärlek och anknytning för att den ska hålla. De förälskelser som går över jättesnabbt brukar inte leda till något i det långa loppet. 

Din partner har en anknytning till dig, det tar uppåt två år att utveckla en stabil sådan till en annan vuxen människa. Det klart att den kan sättas ur spel av en kraftig förälskelse.

Men deras förälskelse gick över, åtminstone för hans del. De hann inte utveckla någon anknytning. 

Så er relation är starkare. 

Framtiden kan ingen uttala sig om. Du vet inte om du själv en gång kommer att tycka att relationen inte håller. Man kan bara göra det bästa av livet här och nu. 

Om du fylls av oro och tvivel, skriv ned allt du tänker lite håller om buller i ett häfte. Titta vid ett annat tillfälle på bad du har skrivit. När du har fått lite dostans till det och är lugnare. Ofta nehöver man imge agera på allmämna oroskänslor. 

Du vet också nu vilka tecken på att något är fel i förhållandet som din partmer visar när han genomgår en sådan fas,  Då drar han sig tillbaka
 Vila i att du vet det. Då har du något att gå på. 

Visserligen kan man dra sig tilllbaka av andra skäl, som att man är på väg att bli utmattad eller deprimerad. Men du har i alla fall ett pålitligt tecken från honom på att något är fel.

Så lycka till!

Det ska stå:
Om du fylls med tankar av oro och tvivel, skriv ned allt du tänker och känner lite huller om buller i ett häfte. Titta vid ett annat tillfälle på vad du har skrivit. När du har fått lite distans till det och är lugnare. Ofta behöver man inte agera på allmänna oroskänslor. 

Tack jag skriver massor hela tiden?! 

Bra fråga med löftena?jag tänker att det är som ett nytt bröllop nästan. Jag vill att det ska vara publikt på samma sätt som bröllopet var tror jag. Det är inte hämnd men jag vill inte heller gömmas undan om du förstår? 

Det är svårt att hantera att de är på samma jobb hela dagarna. Hon dyker upp och ställer onödiga frågor och han är i någon mån hennes chef men det får mig att undra hur mycket han satt ner foten..? Hon hade kunnat skicka ett mejl men det gör hon inte?han menar att det är helt slut men att de ju kommer att ses, visst. Men all onödig kontakt? Det verkar dessutom ha köpt en lägenhet precis där vi bor. Jag blir inte av med henne det fattar jag men jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det. Det känns olustigt att hon ska bo här, har hon råd med en lägenhet här hade hon lika gärna kunnat köpa en lägenhet någonstans i staden.

Publik? Det är inget nytt bröllopp. Det är att försöka gå vidare i den relationen man hade innan otroheten.  Eller snarare en bättre än den man hade. 

Om han är chef över henne så får både du och han acceptera att det alltid kommer finnas en visa kontakt de emellan. Och nej, det är inte alla frågor man kan maila till sin chef. 

Ja, det är lite märkligt att hon och hennes man (?) köpt lägenhet i samma område som er. Men det kanske är ett bra område och ett område de vill bo i? Alla vill inte flytta in till stan, även om man har råd. 

Jag har råd att bo mitt i centrum, men jag har valt att bosätta utanför centrum eftersom jag inte hade trivs mitt i. 

Nu vet jag inte om nagon annan stallt samma fraga i traden, men kan han inte tanka sig att byta jobb, nu nar ni ska borja om pa nytt, sa att ni verkligen borjar med en "clean slate"? Eller ar det svart att fa ett likvardigt jobb dar ni bor? Byter han jobb sa slipper han ju daglig kontakt med henne. 

Oj, det smög sig in ett frågetecken i meningen om att skriva som helt ändrade tonen: det jag ville skriva var att jag skriver hela tiden och det hjälper jättemycket. Framför allt har det också hjälpt att för mig själv kartlägga mina tankar innan han faktiskt erkände att han varit otrogen, att känslan av oro och misstanke jag sen fick bekräftad faktiskt varit där från första dagen. 

Nja, när det gäller att köpa lägenhet...vi bor i stadens sämsta område, mest för att det var där vi snabbt fick två hyreslägenheter nära varandra när vi flyttade ifrån varandra. Det ligger ett område med köplägenheter som ju är finare över gatan men i övrigt är området sådant som de flesta i staden knappast skulle välja att bosätta sig i. Jag är uppvuxen här och har därmed viss anknytning men det är långt ifrån ett självklart val för de flesta, speciellt inte som hon precis som vi tillhör en socioekonomiskt högre grupp. Men vad vet jag. 

Eftersom han och jag har samma position på våra jobb är jag rätt väl insatt i vilka frågor en person i hennes position behöver träffa chefen IRL för att ställa...men han tror att hon tittar in för att försöka avdramatisera situationen och är det så så är det väl snarare av godo. Han är övertygad om att hon är väldigt arg på honom och på sätt och vis förstår jag det, han lämnade ju henne som han lämnade mig och även om deras anknytning så klart var mycket svagare gör det ju ont och jag kan förstå om hon känt sig lurad. 

Han tog själv upp frågan med att byta jobb men vi vet båda att det skapar mer problem än det löser. Det är extremt hård konkurrens och vi har båda varit tvungna att tidvis ha arbetsplatsen på minst 7 timmars tågpendling för att kunna jobba inom vår bransch. Jag skulle heller inte känna mig bekväm med det, i grund och botten måste han ju stå emot själv, eller hur? 

Diakonen jag pratar med föreslog att mitt största problem kanske ligger i att jag i den här härvan blir en person som inte stämmer med hur jag annars ser mig själv och det ligger något i det. Jag har levt ett långt och ombytligt liv och folk som inte känner mig blir förvånade när jag berättar om min bakgrund. Jag har jobbat hårt på att inte vara en människa som lever i ständig försvarsposition (pga saker som hänt), inte skapar/upprätthåller drama, inte tar till överdrivna metoder för att ta kontroll mm. Det är svårt att förklara men situationen tar fram något av det där i mig och det skrämmer mig. De hämndaktioner jag fantiserade om när de var tillsammans skulle min man aldrig ens kunna föreställa sig och jag har vett nog att stoppa mig själv men det skrämmer mig ändå. Och även om jag delvis ser henne som en person som också lider i det här finns en annan del av mig som skulle kunna få impulsen att slå in tänderna på henne om jag ser henne. Lyckligtvis skulle jag inte göra det men bara impulsen, tankarna, skrämmer mig. Den personen vill jag inte vara. Och framför allt är jag rasande på honom för att han initierat en situation där jag ens behöver vara rädd för det. 

Kanske, i liket med er, var där hon fick en hyreslägenhet snabbt. 

Fast du känner inte henne och vet inte vad hon har behov att snabbt få svar på frågor från sin chef. 

Personligen tycker jag ni ska bryta helt, dvs skilja er.