Helt chockad

Du gör precis som du vill, men personligen hade jag inte velat fortsätta i den relationen. 

Ok, ja jag var bara nyfiken på hur du tänker. 

Han menar att han aldrig känt sig så smickrad och uppskattad av någon annan innan men det är klart att det inte kan ha varit bra eftersom han öppnade den dörren. Jag är intresserad av att se om mer om det kan komma fram i terapi, det får vi se. Jag tror att jag känner att jag investerat (jag vet att det låter krasst) så mycket i relationen att det hade grämt mig att inte veta om det hade kunnat bli bra. 

Men visst, vi får se helt enkelt. På en vecka har vi fem bra dagar och två där jag bara har fullständig panik och frågar mig själv om det verkligen är värt det? Jag har tänkt i första hand ge det till jul och se om terapi och samtalen mellan oss nu kan göra något och om inte, ja då vet jag att jag försökte. Alla gör ju som de vill men jag skulle känna att jag gav upp för lätt annars tror jag. 

Jag antar att det faktum att det inte finns så många trådar där folk skriver att de gått tillbaka pekar på något, å andra sidan verkar en del statistik säga att många gör det men då kan man ju fråga sig hur kvaliteten på relationen är. Jag kan inte tänka mig att känna som jag gör nu om tre år, det kommer jag aldrig att orka men just nu får det gå en dag i taget. Första parterapisessionen är idag, det är läskigt men kommer också bli intressant, även om jag fattar att det största jobbet ligger hos honom. 

Jag har ingen riktig koll på ert emotionella samspel, så jag vet inte hur ni har det och hur cirklarna går. 

Tänkte på ett avsnitt av Youtube-kanalen "the Diary of a CEO" där parpsykologen Esther Perel samtalar med Steve Barlott om "The 3 attachnent styles" . Hon talar om parens dans.

Det är nog bra att gå in i parterapin med ett helt öppet sinne när det gäller hur ni och relationen kan utvecklas.

Sedan är det som du säger bra att vara öppen om utgången. Det kan ju vara så att ni går isär, men också att ni hittar ett bättre sätt att vara tillsammans på. 

Tack för tipset, uppskattar Perel jättemycket! Terapin är grundad i anknytningsteori som jag tänker är en bra utgångspunkt också. Min är inte den bästa men jag har jobbat aktivt med den i många år så jag vet hur tufft det kan vara men vet också att det går. 

Samtalet oss emellan är annorlunda nu, det är mer öppet från hans håll även om jag tror att vi båda inser att det är en hel del jobb kvar. På tal om att bo ihop eller inte har vi sovit ihop i princip alla nätter som är möjliga, jag vet inte hur det kommer att utveckla sig, förmodligen inte mot att flytta ihop nu men det känns bra så här långt. För mig är det svårare att sova hos honom eftersom han haft henne där. Han erbjöd sig att skaffa en annan lägenhet men jag tycker att det känns som en ytliga lösning, jag ska väl igenom de där känslorna tänker jag, om det ska fungera. Vi bor väldigt nära varandra och det har ju fördelar för barnen, inte minst. 

Jag har haft en känsla av att han tonat ner hennes person lite och nu visade det sig i terapin att den dagen de sågs första gången och han skulle bjuda henne på middag (ni som läst vet att jag var inbjuden men inte kunde) hade han tänkt hela familjen men hon tackade nej med motivering att hon bodde i en annan, närliggande stad och att de kunde äta där. Väl där uppstod attraktion och han tog hem henne den där första kvällen. Hon erkände tydligen långt senare att det var planerat från hennes sida och att han känt sig dum och obehaglig till mods när han fick veta att det varit så beräknat. Han menar att han ju var tydlig med att han var gift eftersom jag och barnen skulle varit med, ändå lät han sig dras med så fort hon blev flirtig. Jag hade också känt mig dum och det är så klart en fråga som gnager i mig om jag vill leva med en person som är så...lättlurad? Som jag skrev är hon hans överordnade, vilket ju borde fått varningsklockor att ringa om nu inget annat gjorde det. 

Det är lätt för oss att säga att du ska skilja dig. Men i praktiken kan det vara svårt av olika anledningar. Om ni verkligen vill satsa med varandra så är parterapi och terapi för er själva ett måste. Jag har svårt att se att ni kan komma framåt utan det. Självklart innebär det ett oroligt arbeta för att komma tillbaka. Frågan är om han verkligen kan vara kvar på det jobbet om ni ska satsa 100 %? 

När en förälskelse definitivt är över så är den det. Har man inte hunnit bygga upp en vardagsanknytning då så är det inte mycket känslor kvar alls. Då känner man inte så stort intresse för personen En förälskelse är lite av eller på, och jag gissar att din partner är "av" numera. 

Sedan undrar jag, var det inte din partner som var lite chef för henne? 

Och på vilket sätt var det manipulativt att träffas i en annan stad? Var det för att det skulle vara krångligare för er att komma med?

Tycker definitivt att det var knepigt att hon planerat deras första träff så noga när det gäller efterspelet!

Alternativet är att han får söka jobb längre bort och pendla om han ens får ett. Vår bransch är tyvärr väldigt svår på det sättet, vi har båda i omgångar fått veckopendla en hel del, hans senaste var 60 mil så det är inget jag önskar och att slå sig in på en helt annan bana efter nästan 10 år eftergymnasiala studier är inte heller ett alternativ som jag tycker känns rimligt. Hon däremot har en tidsbegränsad projektanställning på två år så det är inte säkert att hon blir kvar efter det. Men jo, han är delvis chef över henne men i realiteten har han bara hand om tjänsteplanering, resten gör en annan chef. 

Jag tänker att om man träffar en person som bevisligen redan är gift, blir hembjuden till dennes familj och tackar nej till det för att man tänkt att det blir inte bra om jag ska förföra honom och ligga med honom så är det lite manipulativt...? Jag förstår inte heller att hon berättade detta för honom sen, hade det varit jag hade jag nog hållit det för mig själv. Alltså: jag älskar ju bevisligen mannen men det är ingen casanova vi pratar om. Däremot är han väldigt lik hennes egen man så när som på frisyren.

Men det var alltså samma dag som hon överhuvudtaget var i landet så det var ju inte så att hon gått och trånat efter honom innan precis. Hon ville ut ur sitt äktenskap (det säger jag inget om så klart) och vill gärna etablera sig i landet men jag tror att hon kanske haft högre tankar på vad en person i hans position skulle kunna åstadkomma, han kan t ex inte se till att hon är fortsatt anställd. 

Han kanske inte behovde utrymme, utan stottning och omfamning efter dodsfallet (vilket du saklart inte kunde veta)? Kanske darfor han sa latt foll i fallan hon gillrat, eftersom han var i behov av en varm famn (och tyvarr inte kommunicerat det till dig) och hon satte in stora stoten? Inget som rattfardigar det han gjorde, saklart, men kanske ett tankespar till varfor han var sa svag?
Fragan ar ju om han i grunden ar svag och inte gar att lita pa, eller om en avsiktligt gillrad falla at en omhetstorstande man i sorg var det som avgjorde snedsteget?

Det kan stämma att han behövde en annan reaktion från min sida men inte kunde kommunicera det, jag tog honom på orden när han sa att han behövde vara ifred bara.

jag tror tyvärr att han både gick i en fälla men också är svag i meningen låg självkänsla. Det är ju ingenting jag kan göra något åt men som jag hoppas att han kan ta tag i själv i sin individuella terapi.

Det kommer en ganska oläglig prövning nu där han ska iväg i två veckor där vi båda så klart är oroliga. Men jag kan inte se någon annan utväg än att utgå från att han lärt sig något och inte upprepa detta? jag ska själv iväg två veckor lite senare i höst men vi har också resor inplanerade med barnen. Jag känner hur jag har svårt att lita på att han kommer finnas kvar vid det laget men som han beter sig nu och det han gör så verkar det som att han gör allt för att det ska bli bra.

personligen försöker jag att återerövra olika platser som jag känt att jag inte velat röra mig på av rädsla för att stöta på dem i stan. Jag har lagt märke till att jag undviker en del ställen, men försökte att bara ta ett djupt andetag och gå in och tänka att jag inte har någon orsak att backa undan från någonting. Jag har också gått med på att arbeta fåtal timmar på hans arbetsplats, något jag gjort tidigare, men som verkligen tar emot den här gången. Samtidigt tänker jag att mitt liv förstördes på så många sätt genom det här och att fortsätta att dra mig undan eller säga nej till saker som jag vill eller tycker det är intressanta på grund av hans otrohet är ytterligare en jobbig sak, om ni förstår hur jag menar? Det kommer förmodligen inte innebära att jag stöter på kvinnan ifråga speciellt ofta om ens alls, det är bara tanken som är obehaglig.

Klokt att du inte låter dina egna planer inför framtiden när det gäller arbetet bli lidande för det som har hänt. Och att du återerövrar platser!

Det är väldigt jobbigt att veckopendla, förstår att ni inte vill det, någon av er.

Hon är ju väldigt manipulativ om hon planerade middagen i hennes stad bara för att förföra honom! Verkligen. Men han har ju uppenbarligen vaknat upp nu.

Visserligen är det strid på knkven om tjänster i vissa branscher, men hon ville fömodligen också ut ur sitt äntenskap. Men hennes beräknande sätt att bete sig skapade bara kaos och förödelse.

Ert förhållade borde hålla för två veckors frånvaro! Annars är det ju inte mycket med det förhållandet. Eller är det för att hon ska resa med som du är orolig?

Låt tiden bara gå nu och  känn efter. Man kan komma tillbaka till varandra efter otrohet.