Rätt att bli upprörd? Testamente-fråga

Du skrev väl att ni båda säger att det är era katter?

Det jag skrev var så lite. Alltså bryr sig så pass lite att man inte lämnar något alls till den.

Nej, jag skrev att vi kallar dem "våra barn", innebörden av det är vi inte överens om.

Ser inte vad ett arv har med saken att göra. Ingen kommer hamna på gatan av det, finns inget gemensamt boende etc, däremot kommer det göra stor skillnad för barnens framtid.

Våra betyder alltid våra, finn ingen annan innebörd 

Är man särbo och en ekonomiskt självständig och trygg individ behöver man inte blanda in de här känsloyttringarna. Barnen sätts först, helt naturligt.

Men står man varandra nära, har ett liv tillsammans så är kanske testamenete och planering inför döden något man pratar om och diskutterar

nej du ser inte så men man kan ser det olika. Nu sa jag inte ens att det gällde i det här fallet för jag vet inte alls hur partnern känner inför testamentet, utan jag svarade en kommentar som anklagade dig TS för att tänker på pengar. Men det behöver i så fall inte handla om pengarna i sig utan att partnern inte tänkte på en tex. Alltså poängen var att man måste inte utgå ifrån att någon som blir exkluderad i ett testamente tänker på just pengar utan det kan handla om andra känslor. Rimliga eller ej.

Enligt dig kanske, men tvivlar på att lagen håller med där. Vad som närmast kan klassas som ett smeknamn ("våra barn") har jag väldigt svårt att tro är juridiskt bindande.

Och det kanske inte personen gör heller. Poängen var att det inte behöver handla om att man tänker på just pengar. Utan om någon personen är besviken pga ett testamente, OM, så kanske det inte är pga pengarna i sig.