BF februari 2026 🌷

Vad tufft det låter att han inte pratar eller tröstar 😢 Hoppas bebisen är ok trots allt ❤️ har en vän som var fruktansvärt stressad genom sin graviditet (lämnade pappan pga fysiskt och mest psykiskt våld, fick sedan skyddad adress etc). Hon var också orolig för hur det påverkade bebisen men den blev helt perfekt och världens gladaste charmtroll trots allt. Hoppas det blir samma för dig. Jag har också varit stressad några gånger under graviditeten (svårt att undvika när livet rullar på, förlorade exv en katt i förrgår vilket var så sorgligt för hela familjen och veterinärkostnader på det vilket jag egentligen inte hade råd med, har även varit på anställningsintervju och litet annat). Försöker tänka att det inte påverkar bebisen. Man måste ju fortsätta leva och kan inte isolera sig från allt obehagligt och så har det alltid varit. Men såklart bäst om man mår bra, om inte för framtiden så för stunden och för dig.

Vad härligt att barnen längtar ❤️ jag förstår det med resor och äventyr man inte kommer kunna göra lika lätt. Vi kommer göra en resa i höst för att skapa minnen, vem vet om äldsta nästa höst börjar på universitetet och det blir kanske inte så lätt att resa tillsammans. Vi har rest väldigt litet och det beror på att vi har fler barn och djur ?istället?. Men jag vet inte om det är så illa, tycker de blir riktigt bra ändå. Fördelen med att resa är att man kanske blir tighta när man upplever saker tillsammans. Men då får man kämpa för att göra mysiga enkla saker tillsammans hemma eller i närheten också och gör man det tror jag inte man går miste om så mycket även om det inte är lika mycket att skryta om i skolan. Det viktiga för barn (som jag tänker) är att känna sig älskade. De enkla saker vi gör som familj blir desto viktigare för dem och de är alltid tacksamma och glada för små saker. Det vet jag inte om de skulle varit om vi gjort coola saker hela tiden. Jag har inga planer på hur vi gör med semestrar i framtiden eftersom vi inte varit så bra på det innan heller, men tar det som det kommer. Går det att resa gör vi det när vi känner för det, blir det för svårt eller dyrt gör vi något annat. Ska fokusera på en mysig vardag och kärleksfullt hem för det tror jag mest på.

Min förhoppning är att kunna vara mer närvarande. Jag har fokuserat alldeles för mycket på mitt jobb de senaste åren och inte varit så närvarande som jag vill i familjen. Nu kommer någon av oss i alla fall vara där nästan alltid. Jag har längtat mycket efter att jobba mindre och få mer tid hos barnen. Sedan kanske man inte hinner göra så mycket aktivt anpassat för tonåringar men vara närvarande och tillgänglig är nog riktigt bra det med. För mig kommer det göra en stor skillnad att inte behöva lämna hemmet lika mycket och inte kunna välja jobbet slentrianmässigt eller för jag tror chefen vill att jag ska lägga fritid på jobbet. Men det är klart, man behöver fortsätta vara medveten om att de fortfarande behöver få vara ens små barn när de behöver fast de är så mycket större. Jag ska försöka ha det i medvetandet, inte krama och pussa dem mindre eller tycka det de går igenom är mindre viktigt. Det är väl iof alltid så när man får ett barn till, vare sig den ?stora? är två år eller 17. Det jag ångrar mest är att annat utanför familjen och barnen fått ta för mycket utrymme och det får det bli slut med nu.

Mina barn är glada och förväntansfulla, särskilt yngsta som bett om ett syskon i flera år. De äldsta tar det med ro, men de vet också vi har förlorat graviditeter så de vågar nog inte tro helt. De är väldigt beskyddande om mig och kramar mig mycket vilket är fint. Äldsta är mest intresserad av att börja leva sitt eget liv ett steg i taget så han är nog inte så orolig för att vi inte ska kunna hitta på lika mycket som är roligt för honom. Mellansonen har också en massa egna intressen som han är engagerad i och kommer fortsätta med. Det är mest yngsta som påverkas i sin situation, men jag tror faktiskt vi kommer spendera mer tid med honom. Han är nog mer ensam när vi jobbat mycket och storasyskonen haft sina saker. Han älskar småbarn (även om jag förstår det inte alltid kommer vara lika kul när man har ett hemma) så min förhoppning är att han kommer haka på oss en hel del.

Jag längtar massor. Det jag inte längtar efter är förkylningar (kom på det här om dagen), dåligt samvete vid vab (ska göra allt för att sluta ha dåligt samvete för att jag har en familj och jobbet inte kommer först, det är nödvändigt att jag tränar på) och att stressa till förskolan före och efter jobbet. Det dåliga samvetet är det jag verkl inte tyckt om. Jag ska försöka att inte stressa men ibland kommer man ju göra det om man har ett viktigt morgonmöte och det blir inte kul, särskilt om man blir sen och det blir pinsamt. Det är till 90% kombon jobbet och föräldraskapet jag inte ser fram emot att göra om eller fortsätta med, men det kommer på köpet. Sedan vet jag att vaknätter och skrik kan vara enormt påfrestande också. Men jag ser fram emot att göra alla småbarnssaker på nytt - måltider, gå med vagnen och prata med varandra, alltid vara tillsammans, lekparken, biblioteket, upptäcka allt för första gången och gos. Den här gången är min föresats att inte stressa utan verkligen njuta av nuet och lita på att det blir bra. Hade jag vetat hur fina befintliga barn skulle bli skulle jag tagit det mycket lugnare och stressat mindre när de var små. Jag la så stora krav på mig helt i onödan och det ska jag inte göra nu - jag ska bara njuta av att vara med denna, vara närvarande för alla barnen, visa alla att jag älskar dem och göra mysiga saker (och det nödvändiga). Hur känner du inför allt detta? Har du någon strategi och något du vill göra annorlunda eller samma?

Trots att vi tycker magen börjar smyga sig fram nu 13+0 så fick jag på mig ett par jeans som jag de första veckorna fick ha en hårsnodd i för att få igen. Jag köpte dem innan jag var gravid första gången och det har varit tajt att knäppa fram till nu 😅 

Blev nästan oroligt att det kanske inte växer, är alltid nervös inför ultraljud. Men har varit igång mycket i sommar så har kanske trots allt gått ner. Fostret är ju fortfarande litet 🥹

Hej! 

Han ser det som att vi förstör allt som vi kunnat göra med dem på resor och att vi inte kommer kunna finnas där på samma sätt när de blir tonåringar osv. 

Fy vad tuff historia med tvillingarna 💕 Jag förstår absolut att känslorna inte kan bli helt detsamma efter det. Man är lixom på ett sätt redan ganska ensam från start i alla graviditeter, allt som händer i ens huvud och kropp går lixom inte att dela med sig av, och att då blir ensam helt emotionellt och potentiellt ensam redan fysiskt är helt fruktansvärt. Skönt att ni kan glädjas åt den lilla som väntar nu. 

Här har inget förändrats förut att han kanske inte säger nått högt om hur lite han vill detta, eftersom barnen vet och längtar nu. Jag känner fortfarande ingenting egentligen, och är rädd att all stress och ångest har påverkat bebisen negativt, så att om den föds sjuk på nått sätt (eller dör) så är det mitt fel... 

Jag skulle gärna bli sjukskriven men det lär väl aldrig gå igenom. 

Idag grät jag ca en timme och han sa ingenting åt mig på hela tiden. 

Jag känner inte heller bebis och tror den dött redan.

Ska börja jobba på onsdag och det syns lång väg att jag är gravid. Pratade nyss med grannen och kunde inte spela glad och lycklig så vet inte hur jag ska kunna göra det på jobbet heller. 

Vad tänker dina äldre barn? Vad slags semestrar brukar ni ha och hur tänker ni kring det framöver? 
Längtar du efter allt, alltså ser du fram emot att hämta och lämna på förskolan, leka i lekparken osv eller är det vissa saker med att börja om som du inte ser fram emot? 

(Och med lilla tråden menade jag privat i meddelande vs den stora gemensamma 🙂)

Jag känner exakt samma sak! Tycker det går lite från dag till dag, vissa dagar är jag super svullen och tycks mig se en tydlig liten mage, andra dagar mindre svullen om magen och jeans som förra veckan ej passade kan jag knäppa som vanligt igen. Tror tarmarnas svullnad börjar lägga sig nu, därför många upplever magen som mindre. 

Det är ju så olika från dag till dag såhär tidigt. Testa ta på dem igen på kvällen 😉😄 men om du varit aktiv och igång, inte ätit frukost än osv kan ju magen upplevas helt platt.

Jag har fått en tydlig mage nu, i vecka 14 med andra barnet. Var på 50årsfest igår och tog på mig en klänning som gjorde magen ganska tydlig (den enda som fortfarande sitter bekvämt samt mycket stretch). En herre kommer fram och säger "jaha du blir bara tjockare och tjockare". Svarade "japp, tydligen", varpå han sa "det blir lätt så på semestern". Nu har vi gjort UL och KUB och börjat gå ut med graviditeten så blev inte så irriterad på honom och sa tillslut "ja, det ligger en liten bebis i magen". Och han sa "jo det misstänkte jag faktiskt".

Kände dock att "har vi inte lärt oss att man inte frågar sådant?!". IBS?! IVF gör det flesta svullna. Kanske bara har ätit gott hela sommaren?

Du kanske liksom jag har varit väldigt svullen i tarmarna första veckorna? Jag har varit enormt förstoppad och svullen, nästan så jag vissa dagar känt som att jag är i vecka 30 typ 😅 Men nu i vecka 16 har det helt gått över och jag väger t.o.m 2 kg mindre nu än i början av graviditeten 😂

Vad tufft det låter att han inte pratar eller tröstar 😢 Hoppas bebisen är ok trots allt ❤️ har en vän som var fruktansvärt stressad genom sin graviditet (lämnade pappan pga fysiskt och mest psykiskt våld, fick sedan skyddad adress etc). Hon var också orolig för hur det påverkade bebisen men den blev helt perfekt och världens gladaste charmtroll trots allt. Hoppas det blir samma för dig. Jag har också varit stressad några gånger under graviditeten (svårt att undvika när livet rullar på, förlorade exv en katt i förrgår vilket var så sorgligt för hela familjen och veterinärkostnader på det vilket jag egentligen inte hade råd med, har även varit på anställningsintervju och litet annat). Försöker tänka att det inte påverkar bebisen. Man måste ju fortsätta leva och kan inte isolera sig från allt obehagligt och så har det alltid varit. Men såklart bäst om man mår bra, om inte för framtiden så för stunden och för dig.

Vad härligt att barnen längtar ❤️ jag förstår det med resor och äventyr man inte kommer kunna göra lika lätt. Vi kommer göra en resa i höst för att skapa minnen, vem vet om äldsta nästa höst börjar på universitetet och det blir kanske inte så lätt att resa tillsammans. Vi har rest väldigt litet och det beror på att vi har fler barn och djur ?istället?. Men jag vet inte om det är så illa, tycker de blir riktigt bra ändå. Fördelen med att resa är att man kanske blir tighta när man upplever saker tillsammans. Men då får man kämpa för att göra mysiga enkla saker tillsammans hemma eller i närheten också och gör man det tror jag inte man går miste om så mycket även om det inte är lika mycket att skryta om i skolan. Det viktiga för barn (som jag tänker) är att känna sig älskade. De enkla saker vi gör som familj blir desto viktigare för dem och de är alltid tacksamma och glada för små saker. Det vet jag inte om de skulle varit om vi gjort coola saker hela tiden. Jag har inga planer på hur vi gör med semestrar i framtiden eftersom vi inte varit så bra på det innan heller, men tar det som det kommer. Går det att resa gör vi det när vi känner för det, blir det för svårt eller dyrt gör vi något annat. Ska fokusera på en mysig vardag och kärleksfullt hem för det tror jag mest på.

Min förhoppning är att kunna vara mer närvarande. Jag har fokuserat alldeles för mycket på mitt jobb de senaste åren och inte varit så närvarande som jag vill i familjen. Nu kommer någon av oss i alla fall vara där nästan alltid. Jag har längtat mycket efter att jobba mindre och få mer tid hos barnen. Sedan kanske man inte hinner göra så mycket aktivt anpassat för tonåringar men vara närvarande och tillgänglig är nog riktigt bra det med. För mig kommer det göra en stor skillnad att inte behöva lämna hemmet lika mycket och inte kunna välja jobbet slentrianmässigt eller för jag tror chefen vill att jag ska lägga fritid på jobbet. Men det är klart, man behöver fortsätta vara medveten om att de fortfarande behöver få vara ens små barn när de behöver fast de är så mycket större. Jag ska försöka ha det i medvetandet, inte krama och pussa dem mindre eller tycka det de går igenom är mindre viktigt. Det är väl iof alltid så när man får ett barn till, vare sig den ?stora? är två år eller 17. Det jag ångrar mest är att annat utanför familjen och barnen fått ta för mycket utrymme och det får det bli slut med nu.

Mina barn är glada och förväntansfulla, särskilt yngsta som bett om ett syskon i flera år. De äldsta tar det med ro, men de vet också vi har förlorat graviditeter så de vågar nog inte tro helt. De är väldigt beskyddande om mig och kramar mig mycket vilket är fint. Äldsta är mest intresserad av att börja leva sitt eget liv ett steg i taget så han är nog inte så orolig för att vi inte ska kunna hitta på lika mycket som är roligt för honom. Mellansonen har också en massa egna intressen som han är engagerad i och kommer fortsätta med. Det är mest yngsta som påverkas i sin situation, men jag tror faktiskt vi kommer spendera mer tid med honom. Han är nog mer ensam när vi jobbat mycket och storasyskonen haft sina saker. Han älskar småbarn (även om jag förstår det inte alltid kommer vara lika kul när man har ett hemma) så min förhoppning är att han kommer haka på oss en hel del.

Jag längtar massor. Det jag inte längtar efter är förkylningar (kom på det här om dagen), dåligt samvete vid vab (ska göra allt för att sluta ha dåligt samvete för att jag har en familj och jobbet inte kommer först, det är nödvändigt att jag tränar på) och att stressa till förskolan före och efter jobbet. Det dåliga samvetet är det jag verkl inte tyckt om. Jag ska försöka att inte stressa men ibland kommer man ju göra det om man har ett viktigt morgonmöte och det blir inte kul, särskilt om man blir sen och det blir pinsamt. Det är till 90% kombon jobbet och föräldraskapet jag inte ser fram emot att göra om eller fortsätta med, men det kommer på köpet. Sedan vet jag att vaknätter och skrik kan vara enormt påfrestande också. Men jag ser fram emot att göra alla småbarnssaker på nytt - måltider, gå med vagnen och prata med varandra, alltid vara tillsammans, lekparken, biblioteket, upptäcka allt för första gången och gos. Den här gången är min föresats att inte stressa utan verkligen njuta av nuet och lita på att det blir bra. Hade jag vetat hur fina befintliga barn skulle bli skulle jag tagit det mycket lugnare och stressat mindre när de var små. Jag la så stora krav på mig helt i onödan och det ska jag inte göra nu - jag ska bara njuta av att vara med denna, vara närvarande för alla barnen, visa alla att jag älskar dem och göra mysiga saker (och det nödvändiga). Hur känner du inför allt detta? Har du någon strategi och något du vill göra annorlunda eller samma?

Fy vad ledsen jag blir när jag läser om hur du har det 💔 Finns det någon du kan söka stöd hos? Har du en bra barnmorska? Tänkte om du genom henne kan få träffa läkare och bli sjukskriven av psykosociala/psykiatriska skäl, samt få en samtalskontakt? Låter verkligen som att du behöver få emotionellt stöd i det här svåra och förhoppningsvis hjälp att också börja känna lite glädje över det kommande barnet. Jag tror inte alls det är någon fara för fostret att du mår som du mår, det växer nog på och utvecklas som det ska ändå, men DU förtjänar att må så mycket bättre! Låter som att du har hamnat i en kris och en depression, och risken är att det fortsätter och leder till förlossningsdepression längre fram. Du är värd att få må bra och inte bära på så mycket oro. Usch, tycker verkligen så synd om dig! ❤️

Idag har jag varit på kub ultraljudet. Allt såg bra ut. Blev flyttad från några dagar fram så det var skönt.

Har varit så orolig, för jag har mått så himla skit i denna graviditet att jag ibland nästan tänkt att det kvittar om jag får missfall för då slipper jag iaf må illa. Var så rädd att det hade blivit sanning. Men allt såg bra ut. Den lilla var väldigt livlig där inne, tog upp handen och vinkade.

Jag känner tack och lov lite mer glädje nu i denna mardröm jag levt i. Har blivit sjukskriven nu iaf, hade aldrig klarat av att jobba. Hoppas så att detta illamåendet ger med sig snart. Läkaren sa idag att för många blir det bättre efter antingen v12, v.16 lr v.20. Jag hoppas så att det blir så för mig också.
Är i vecka 12+6 idag.

Grattis så himla skönt att allt såg bra ut! 

Hoppas illamåendet ger med sig snart ☺️

Vi har vårt kub ultraljud imorgon, alltid lika nervöst med ultraljud 🙈