BF februari 2026 🌷

Halloj, har läst tråden lite grann mellan varven men inte riktigt våga gå med ännu förrän nu. Hade egentligen tänkt vänta till på måndag då vi ska på UL och få göra NIPT. Är just nu i 12+5 och mår ändå relativt bra men varit väldigt orolig efter flera år av sekundär barnlöshet av olika skäl och tidigare MF i v 6. Var på en tidigt UL i v 10 och fick då se att allt såg bra ut som hastigast så lite betryggande åtminstone :) 
Är 35 och detta blir vårt första så väldigt spännande att få följas åt 

Hej! 

Han ser det som att vi förstör allt som vi kunnat göra med dem på resor och att vi inte kommer kunna finnas där på samma sätt när de blir tonåringar osv. 

Fy vad tuff historia med tvillingarna 💕 Jag förstår absolut att känslorna inte kan bli helt detsamma efter det. Man är lixom på ett sätt redan ganska ensam från start i alla graviditeter, allt som händer i ens huvud och kropp går lixom inte att dela med sig av, och att då blir ensam helt emotionellt och potentiellt ensam redan fysiskt är helt fruktansvärt. Skönt att ni kan glädjas åt den lilla som väntar nu. 

Här har inget förändrats förut att han kanske inte säger nått högt om hur lite han vill detta, eftersom barnen vet och längtar nu. Jag känner fortfarande ingenting egentligen, och är rädd att all stress och ångest har påverkat bebisen negativt, så att om den föds sjuk på nått sätt (eller dör) så är det mitt fel... 

Jag skulle gärna bli sjukskriven men det lär väl aldrig gå igenom. 

Idag grät jag ca en timme och han sa ingenting åt mig på hela tiden. 

Jag känner inte heller bebis och tror den dött redan.

Ska börja jobba på onsdag och det syns lång väg att jag är gravid. Pratade nyss med grannen och kunde inte spela glad och lycklig så vet inte hur jag ska kunna göra det på jobbet heller. 

Vad tänker dina äldre barn? Vad slags semestrar brukar ni ha och hur tänker ni kring det framöver? 
Längtar du efter allt, alltså ser du fram emot att hämta och lämna på förskolan, leka i lekparken osv eller är det vissa saker med att börja om som du inte ser fram emot? 

(Och med lilla tråden menade jag privat i meddelande vs den stora gemensamma 🙂)

Hej! Ingen anledning att vänta med att skriva här, vi alla har väntat eller väntar på samma 🥰
Att ni hade ett bra ultraljud v10 gör att risken är väldigt liten nu + att du snart är i v13 🙏 Vi är också 12+5 idag och ska troligen berätta för sambons familj imorgon 🙈
Så underbart att ni kom i mål efter barnlöshet. Vi hade lång väg till vårt första barn och var inte säkra på att ett andra var möjligt men istället gick det mycket fortare. Men var beredd på sekundär infertilitet eftersom det är vanligare än att man upplever innan första. 

Testade att lägga upp ett par bilder i några grupper. En har svarat att det var en dålig bild och omöjligt att se. 

Fick massor av bilder så ska lägga upp några av de andra, trodde jag valde den bästa eftersom bebisen är helt i profil när de mätte nackspalt och längden. Inte för att det spelar någon roll egentligen, det är RUL snart 😊 men ja, jag var och handlade present till en nyfödd bebis och tittade en del på de gulliga flickkläderna Newbie har.

Vad tufft det låter att han inte pratar eller tröstar 😢 Hoppas bebisen är ok trots allt ❤️ har en vän som var fruktansvärt stressad genom sin graviditet (lämnade pappan pga fysiskt och mest psykiskt våld, fick sedan skyddad adress etc). Hon var också orolig för hur det påverkade bebisen men den blev helt perfekt och världens gladaste charmtroll trots allt. Hoppas det blir samma för dig. Jag har också varit stressad några gånger under graviditeten (svårt att undvika när livet rullar på, förlorade exv en katt i förrgår vilket var så sorgligt för hela familjen och veterinärkostnader på det vilket jag egentligen inte hade råd med, har även varit på anställningsintervju och litet annat). Försöker tänka att det inte påverkar bebisen. Man måste ju fortsätta leva och kan inte isolera sig från allt obehagligt och så har det alltid varit. Men såklart bäst om man mår bra, om inte för framtiden så för stunden och för dig.

Vad härligt att barnen längtar ❤️ jag förstår det med resor och äventyr man inte kommer kunna göra lika lätt. Vi kommer göra en resa i höst för att skapa minnen, vem vet om äldsta nästa höst börjar på universitetet och det blir kanske inte så lätt att resa tillsammans. Vi har rest väldigt litet och det beror på att vi har fler barn och djur ?istället?. Men jag vet inte om det är så illa, tycker de blir riktigt bra ändå. Fördelen med att resa är att man kanske blir tighta när man upplever saker tillsammans. Men då får man kämpa för att göra mysiga enkla saker tillsammans hemma eller i närheten också och gör man det tror jag inte man går miste om så mycket även om det inte är lika mycket att skryta om i skolan. Det viktiga för barn (som jag tänker) är att känna sig älskade. De enkla saker vi gör som familj blir desto viktigare för dem och de är alltid tacksamma och glada för små saker. Det vet jag inte om de skulle varit om vi gjort coola saker hela tiden. Jag har inga planer på hur vi gör med semestrar i framtiden eftersom vi inte varit så bra på det innan heller, men tar det som det kommer. Går det att resa gör vi det när vi känner för det, blir det för svårt eller dyrt gör vi något annat. Ska fokusera på en mysig vardag och kärleksfullt hem för det tror jag mest på.

Min förhoppning är att kunna vara mer närvarande. Jag har fokuserat alldeles för mycket på mitt jobb de senaste åren och inte varit så närvarande som jag vill i familjen. Nu kommer någon av oss i alla fall vara där nästan alltid. Jag har längtat mycket efter att jobba mindre och få mer tid hos barnen. Sedan kanske man inte hinner göra så mycket aktivt anpassat för tonåringar men vara närvarande och tillgänglig är nog riktigt bra det med. För mig kommer det göra en stor skillnad att inte behöva lämna hemmet lika mycket och inte kunna välja jobbet slentrianmässigt eller för jag tror chefen vill att jag ska lägga fritid på jobbet. Men det är klart, man behöver fortsätta vara medveten om att de fortfarande behöver få vara ens små barn när de behöver fast de är så mycket större. Jag ska försöka ha det i medvetandet, inte krama och pussa dem mindre eller tycka det de går igenom är mindre viktigt. Det är väl iof alltid så när man får ett barn till, vare sig den ?stora? är två år eller 17. Det jag ångrar mest är att annat utanför familjen och barnen fått ta för mycket utrymme och det får det bli slut med nu.

Mina barn är glada och förväntansfulla, särskilt yngsta som bett om ett syskon i flera år. De äldsta tar det med ro, men de vet också vi har förlorat graviditeter så de vågar nog inte tro helt. De är väldigt beskyddande om mig och kramar mig mycket vilket är fint. Äldsta är mest intresserad av att börja leva sitt eget liv ett steg i taget så han är nog inte så orolig för att vi inte ska kunna hitta på lika mycket som är roligt för honom. Mellansonen har också en massa egna intressen som han är engagerad i och kommer fortsätta med. Det är mest yngsta som påverkas i sin situation, men jag tror faktiskt vi kommer spendera mer tid med honom. Han är nog mer ensam när vi jobbat mycket och storasyskonen haft sina saker. Han älskar småbarn (även om jag förstår det inte alltid kommer vara lika kul när man har ett hemma) så min förhoppning är att han kommer haka på oss en hel del.

Jag längtar massor. Det jag inte längtar efter är förkylningar (kom på det här om dagen), dåligt samvete vid vab (ska göra allt för att sluta ha dåligt samvete för att jag har en familj och jobbet inte kommer först, det är nödvändigt att jag tränar på) och att stressa till förskolan före och efter jobbet. Det dåliga samvetet är det jag verkl inte tyckt om. Jag ska försöka att inte stressa men ibland kommer man ju göra det om man har ett viktigt morgonmöte och det blir inte kul, särskilt om man blir sen och det blir pinsamt. Det är till 90% kombon jobbet och föräldraskapet jag inte ser fram emot att göra om eller fortsätta med, men det kommer på köpet. Sedan vet jag att vaknätter och skrik kan vara enormt påfrestande också. Men jag ser fram emot att göra alla småbarnssaker på nytt - måltider, gå med vagnen och prata med varandra, alltid vara tillsammans, lekparken, biblioteket, upptäcka allt för första gången och gos. Den här gången är min föresats att inte stressa utan verkligen njuta av nuet och lita på att det blir bra. Hade jag vetat hur fina befintliga barn skulle bli skulle jag tagit det mycket lugnare och stressat mindre när de var små. Jag la så stora krav på mig helt i onödan och det ska jag inte göra nu - jag ska bara njuta av att vara med denna, vara närvarande för alla barnen, visa alla att jag älskar dem och göra mysiga saker (och det nödvändiga). Hur känner du inför allt detta? Har du någon strategi och något du vill göra annorlunda eller samma?

Förlåt 😮 ser nu vilken uppsats det blev. Måste försöka lägga band på mig.

Forum är till för att skriva 🥰 Jag tycker det är fint att du reflekterar så mycket 🤗
Vår strategi är att överleva första åren 😅

Trots att vi tycker magen börjar smyga sig fram nu 13+0 så fick jag på mig ett par jeans som jag de första veckorna fick ha en hårsnodd i för att få igen. Jag köpte dem innan jag var gravid första gången och det har varit tajt att knäppa fram till nu 😅 

Blev nästan oroligt att det kanske inte växer, är alltid nervös inför ultraljud. Men har varit igång mycket i sommar så har kanske trots allt gått ner. Fostret är ju fortfarande litet 🥹

Jag känner exakt samma sak! Tycker det går lite från dag till dag, vissa dagar är jag super svullen och tycks mig se en tydlig liten mage, andra dagar mindre svullen om magen och jeans som förra veckan ej passade kan jag knäppa som vanligt igen. Tror tarmarnas svullnad börjar lägga sig nu, därför många upplever magen som mindre. 

Det är ju så olika från dag till dag såhär tidigt. Testa ta på dem igen på kvällen 😉😄 men om du varit aktiv och igång, inte ätit frukost än osv kan ju magen upplevas helt platt.

Jag har fått en tydlig mage nu, i vecka 14 med andra barnet. Var på 50årsfest igår och tog på mig en klänning som gjorde magen ganska tydlig (den enda som fortfarande sitter bekvämt samt mycket stretch). En herre kommer fram och säger "jaha du blir bara tjockare och tjockare". Svarade "japp, tydligen", varpå han sa "det blir lätt så på semestern". Nu har vi gjort UL och KUB och börjat gå ut med graviditeten så blev inte så irriterad på honom och sa tillslut "ja, det ligger en liten bebis i magen". Och han sa "jo det misstänkte jag faktiskt".

Kände dock att "har vi inte lärt oss att man inte frågar sådant?!". IBS?! IVF gör det flesta svullna. Kanske bara har ätit gott hela sommaren?