Regler för 16 åring

Kompisar är viktiga i den åldern.  Vi hade dom regel att dom skulle klara skola och sina jobb, sen fick dom bara ute hur mycket dom ville.  Då löste sig problemet med sena nätter av sig själv. 
Småsyskon är väldigt lågt prioriterade för en 16 åring och varför ska denne tvingas bara hemma för att umgås med dom bara dom tvång? Hur tror du relationen blir framöver då? 

En 16 åring "försummar" inte familjen för att kompisar prioriteras. Det är helt fel tankesätt.  En del syskon umgås mycket, andra inte. 
Jag har bra relation med mina syskon, men har aldrig haft vare sig barnvakt eller någon ekonomisk hjälp.  

Du kan ju inte påstå att en 16-åring försummar familjen för att hen har ett eget liv med andra intressen och umgås med vänner och partner. De vuxna kan försumma sin familj/sina barn, men ett barn försummar inte sina föräldrar för att den inte alltid är hemma och umgås. 

Om det dessutom är så att barnet aldrig VILL vara hemma så finns det säkerligen en orsak till det. Relationen blir knappast bättre om man tvingar 16-åringen att vara hemma. Jobba på att få en bra relation så kommer säkert 16-åringen vilja vara hemma mer. 

Betyder det här synsättet att barn i alla åldrar ska få prioritera allt annat än familjen? Många föräldrar har ju ?bestämt? över yngre barn när det blivit för mycket lek någon period och istället sagt att de ska vara hemma, antingen för att det blir för mycket eller för att man själv vill umgås. Bara för att man fyllt 16/17 år betyder det väl inte att det plötsligt inte spelar någon roll om man aldrig är hemma?

Jag tycker inte heller att det bara är vuxna som kan försumma relationer. Tonåringar kan absolut göra det också. Precis som vi uppmuntrar dem att vårda sina vänskaper, att inte bara försvinna för en pojkvän/flickvän och glömma sina kompisar, kan man också behöva guida dem i att inte tappa kontakten med syskon och föräldrar.

Hos oss är det inget fel på hemmet eller relationerna. Vi har ofta gäster hemma, vår tonåring följer gärna med på utflykter och vi har en levande dynamik. Men det jag pratar om är vardagen. Familjelivet är inte bara spännande utflykter, resor och helger.. det är det dagliga livet där man faktiskt delar vardag, inte lever helt parallellt.

För vad lär vi våra barn egentligen, om familjelivet upphör i tonåren och det bara är tonåringen som dikterar villkoren? Förr eller senare hinner verkligheten ikapp, och då är det ofta just familjen man vill ha där, som trygg punkt vid högtider, när man själv får barn och vill åka ?hem?. Då blir det väldigt viktigt att faktiskt ha prioriterat relationerna till sin familj under vägen.

Jag förstår att de är lågt prioriterade men varför de yngre barnen inte få tid? Tonåringen har ju haft sitt goda redan med all uppmärksamhet osv. Det små saknar ju den stora. Då får man faktiskt engagera sig. Det är ju lite så livet är generellt.

Inte konstigt att Sverige har så hög statistik på ensamhushåll, självmord och depression med tanke på att man helt uppenbart tappat allt vad familj betyder. Klart det blir ensamt i längden att inte ha lärt sig vad som är viktigt i livet och inte lagt tiden som krävs.

Kommer såklart få mothugg på det också men faktum är att siffrorna är höga för det här landet och gemenskapen med familj verkar så enormt åsidosatt. Och hela samhället med alla dessa moderna föräldrar gör inte saken bättre som trycker på individualism.

Vår nu 18 åring flyttade hemifrån när hon började gymnasiet. Hon flyttade till lägenhet med en kompis flera mil bort då utbildningen hon ville gå inte fanns närmare. Nu går hon sista året. Kommer hem varje fredag och är med familjen på helgen om det inte ska tävlas. 
Lillebror tycker att det är både bra och dåligt. Bra för han får tv´n för sig själv och slipper tjat från stora syrran. Dåligt för att han inte har henne här att prata med och små tjafsa med. De pratar en del i telefon dock.

Dottern har skött skolan exemplariskt och är inte ute på stan och hänger. När hon gick högstadiet var det aldrig tal om att vara ute till midnatt. Enstaka gånger på helgerna kunde det hända, men det var typ en gång i kvartalet då dottern är väldigt aktiv inom sin sport och vill man elitsatsa då finns det inte utrymme för att hänga med kompisarna till sent på natten. Hon har prioriterat sporten. Så de gånger hon har haft något med kompisarna har jag hämtat mitt i natten för att hon inte skulle gå ensam hem. Men varje dag? Nej,

Så bra!
Vi har dessa tonåringar i släkten också. Och äldre barn som varit helt annorlunda. Men just denna tonåring verkar helt annat. Noll konsekvenstänk och sympati för de runtomkring, särskilt de yngre syskonen som vill umgås.

Tycker din tonåring hanterat det väldigt fint. När jag studerade universitet så åkte jag också hem nästan varje helg. Och har superfina band till mina föräldrar och syskon. De vet att jag haft de som prioritet och de har prioriterat mig. Det betyder inte att annat kan gå före i perioder, för att man vill festa eller resa eller vad som helst. Men grunden finns där i att vi lagt tid på varandra. 

Tillägg till mitt svar:

Just den här tonåringen har velat vara ute till midnatt varje dag även högstadiet, och skyllt på att vännerna har så. Att deras föräldrar inte bryr sig osv.

Ah, jag förstod inte riktigt att det var så pass. Personligen tror jag att de enda som fungerar är föräldrars gränssättning i sådana lägen. Hur mycket man än kan bli kallad för dum eller få höra "jag hatar dig". Saknar barnet konsekvenstänk då får vi föräldrar sätta gränserna för barnet. Eller tänker jag fel?
Vad händer om du säger nej och att barnet ska vara hemma?

I slutändan tror jag inte att man ska lyssna på vad "alla andra" gör eller inte gör utan prioritera det man känner är rätt för ens barn själv. 

Och även om min 18 åring har prioriterat rätt så har hon haft sina stunder där hon har varit just det hon är - tonåring och gett mig gråa hår.