Gaza

Till skillnad från araber så har judar haft egna länder de regerat över i landsdelen som i perioder har kallats Palestina.Inte tog, de fick sig tilldelat av Storbritannien och FN.
Vilka palestinier menar du, de judiska eller arabiska eller några andra?

Palestinier fick ju faktiskt 100 % av landarealen, men uppdelat i ett land för judiska palestinier och två länder för araber/arabiska palestinier.

Totalt fick araberna den klart största delen av det brittiska Palestina-mandatet.

Skälet till att Palestina blev litet kommer av att idén om ytterligare en arabisk stat kom väl sent. Det är ju inte judarnas fel.

Tittade du på videon du länkar till, innan du postade inlägget?

Videon bekräftar nämligen inte det du vill hävda.

Vittnesmålen om att obeväpnade, oskyldiga civila dödades talar inte emot att där även fanns väpnade styrkor och att byn intogs med strid där israeliska soldater stupade.

Tvärt emot vad du påstår så talar flera av de i videon just om strider vid Tantura.

Inget vittne säger att där inte fanns väpnade arabiska styrkor.

Ett vittne säger att man överlag hade god moral i förbandet, men att det fanns vissa individer som gick över alla gränser.

Ett vittne beskriver hur en soldat vid tillfället avsåg att våldta en kvinna, men att det istället slutade med att soldaten fick stryk av sina kamrater.

Det finns även i israeliska register över stupade som bekräftar att israeliska soldater stupade i strid vid Tantura.

Vittnesmålen i videon bekräftar således inte att etnisk rensning skulle ha varit det planerade syftet med operationen.

Visar hur bra vära förfäder och vi skött Sverige.

Stötta de behövande med hjälpinsatser men glöm aldrig fokus på att se till att vi förblir en fredlig stat med en utvecklad demokrati.

Du kunde inte bry dig mindre om Hamas och de Palestinier som Hamas mördar eftersom du inte bryr dig om Palestinier.

För Pro-Palestinierna går det bra att klaga och gnälla på israeliska övergrepp, men sådant här talar de aldrig om...

Sjäkvklart tittade jag på hela dokumentären. Den bevisar genom vittnesmål och ny forskning att en fruktansvärd massaker på palestinska obeväpnade civila ägde rum i byn Tantura i maj 1948, strax efter att den israeliska Alexandroni-brigaden intagit byn. Det är bara en av många palestinska byar som brändes ner och invånarna massakrerades eller fördrevs.

I dokumentären berättar flera israeliska veteraner helt öppet och hånskrattandes att de bevittnade hur obeväpnade palestinska män massakrerades och att kropparna begravdes i massgravar som senare doldes under det som idag är en parkeringsplats vid Dor-stranden nära kibbutzen Nahsholim. En del av dessa fascistiska soldaterna erkänner också själva deltagande i dödandet ( också genom hånskratt), medan andra beskriver att de såg lik bäras bort i kärror och kastas i gropar.

Även överlevande palestinier vittnar i filmen om hur män separerades från kvinnor och barn, fördes bort och sköts i grupper. Enligt flera källor hördes kontinuerliga gevärssalvor och kroppar låg utspridda längs vägarna. Vittnet Muhammad Abu Hana, som var barn då, berättar att han såg andra invånare tvingas lasta kroppar på en vagn och tömma dem i en stor grop.

Förutom de muntliga vittnesmålen stärker även oberoende forskning dokumentärens slutsatser. År 2023 genomförde den brittiska forskargruppen Forensic Architecture en detaljerad utredning av området vid Tel Dor och identifierade tre massgravar med hjälp av historiskt kartmaterial, luftfotoanalys och 3D-modellering.

I filmen och senare historiska granskningar framkommer också berättelser om hemska våldtäkter, både kvinnor och flickor, begångna av sionistiska soldater. Israeliska historiker som Benny Morris och Ilan Pappé har i sina genomgångar bekräftat att många kvinnor och flickor våldtogs och att krigsbrott, inklusive avrättningar och plundring, ägde rum i Tantura.

Det som gör dokumentären så avgörande är inte bara de individuella berättelserna, utan hur de tillsammans formar ett mönster, ett mönster som överensstämmer med historiska bevis från andra palestinska byar som förvandlades till ruiner under samma år. Uppgifterna om massakrerade civila, massgravar och förstörelsen av hela samhällen visar att dessa handlingar inte var isolerade övergrepp, utan delar av en medveten strategi för att rensa landet på dess ursprungliga invånare palestinier för att skapa en större Israel med judisk majoritet.

Tantura-massakern har länge varit förnekad episod i Israels historia. Dokumentären från de israeliska historiker bröt tystnaden genom att låta israeliska soldater tala på band för första gången, vilket bekräftade delar av Theodore Katz? förtryckta avhandling vid Haifa universitet 1998, som ursprungligen avslöjade dessa händelser men drogs tillbaka under stor politiskt tryck från Israels ledning.

Narrativet bland Palestinaaktivister lyder att det var "den sionistiska kolonialismen" som förstörde den påstådda harmonin mellan judar och araber i regionen.  Långt innan Herzl ens hade tänt sin första cigarr hade judar redan jagats, plundrats och dödats ? inte för att de var sionister, utan för att de var judar.

Safed, Galiléen, sommaren 1834, Muhammad Alis egyptiska soldater ledda av sonen Ibrahim hade börjat ta ut unga män till värnplikt, samla in vapen och kräva nya skatter. Det sades att även Galiléens bönder snart skulle mönstras, att deras söner skulle tvingas till främmande arméer. Det fick lokalbefolkningen att ta till vapen.

 

När upproret bröt ut i juni var det tänkt som ett bondeuppror ? ett rop mot den egyptiska makten, inte mot de egna grannarna. Men i maktvakuumet som följde, när Ibrahim Pashas styrkor drogs bort för att slåss i söder, vändes blicken mot dem som stod utanför striden: judarna i Safed (Tzafet).

 

Judarna utgjorde cirka hälften av stadens befolkning, många av dem fromma lärda, sefardiska familjer som en gång flytt den spanska fördrivningen. De hade återvänt till det heliga landet runt 1492 och Safed blev ett Kabbalistisk centrum runt 1540. De hade inga vapen, inga soldater, ingen del i politiken. Men i orons hetta började gamla fördomar viskas fram igen. Judarna sågs som rika, som nära knutna till de egyptiska myndigheterna, vilket var rent trams ? eller till europeiska makter långt bort, vilket var ännu mer trams.

 

När rebellerna till slut trängde in i staden bröt helvetet lös. På några timmar förvandlades de judiska kvarteren till en mardröm av eld och skrik. Dörrar sparkades in, skriftrullar kastades på gatan, hus plundrades. Kvinnor våldtogs, män dödades, barn flydde upp i bergen. De egyptiska soldater som skulle skydda staden syntes inte till ? och i trettiotre dagar rådde laglöshet. Tusentals judar flydde eller fördrevs.

 

Ett uppror mot värnplikt och skatt hade förvandlats till ett angrepp på en oskyldig minoritet ? decennier innan ordet sionism ens var fött.

Runt 500 judar slaktades, judinnor våldtogs och synagogor plundrades i 1834 års pogromer. 

Argumentet att judar har rätt till ett land i Palestina för att deras förfäder bodde där för tre tusen år sedan, saknar hållbar grund både historiskt, logiskt och rättsligt.

För det första innebär ett historiskt samband inte en automatisk äganderätt i nutid. Om alla folkgrupper började kräva territorier där deras förfäder en gång levt, skulle hela världen kastas in i oändliga konflikter. Historien är fylld av migrationer, erövringar och blandningar mellan folk. Den moderna internationella rätten erkänner inte forntida bosättningar som grund för statsrättsliga anspråk. Rätten till land idag bygger inte på religiösa myter.

För det andra är berättelsen om ett judiskt kungarike i forntida Palestina delvis grundad i religiösa texter och inte entydigt bekräftad av arkeologin. Även om judiska samhällen existerade där under antiken, förändrades regionens befolkning och kultur många gånger därefter under flers tusen år. Palestiniernas förfäder har levt i området kontinuerligt i över tusen år, medan judar, liksom andra folk, har haft perioder av närvaro och frånvaro.

För det tredje är det etiskt problematiskt att använda ett uråldrigt historiskt band som argument för att fördriva eller dominera en befolkning som bott där i modern tid. De palestinier som levt, brukat marken och byggt samhällen i århundraden kan inte göras ansvariga för händelser i Bibelns epok. Att rättfärdiga fördrivning eller ockupation i deras land med hänvisning till forntida historia är att förneka deras mänskliga och politiska rättigheter.

Slutligen: staten Israels grundande 1948 skedde inte som "återlämnande av ett förfäders land", utan som ett kolonialt och nationalistiskt projekt. Moralisk rättvisa kan inte byggas på religiösa berättelser eller uråldrig historia, utan på jämlikhet, fredlig samexistens och respekt för nu levande människors rätt till sitt hem. Israel är en skurkstat utan dess like som begår folkmord, etnisk rensning och markrofferi sedan det skapades.

 

Naama Moalem 1995 - 2023

Kallblodigt mördad av palestinier 7 oktober 2023.

Glöm aldrig Naama.

Förlåt dem aldrig

Sionismen är nog den mest extrema politiska ideologin som finns idag. Den sionistiska idén att återvända till "det förlovade landet" bygger på en extrem religiös och nationalistisk tolkning av gamla texter i Bibeln, inte på moderna rättigheter. Att omvandla religiösa berättelser till politiska anspråk hotar hela den internationella rättsordningen. Varken romare, greker eller turkar kräver i dag sina gamla riken tillbaka, därför att mänskligheten sedan länge avvisat territorialrätt grundad på uråldrig historia. 

Det finns ingen folkrättslig grund som erkänner rätten att återta mark efter årtusenden. FN:s stadga och internationell humanitär rätt bygger på självbestämmande för de människor som faktiskt lever i området, inte de som en gång gjorde det för tre tusen år sedan.