Gaza

Där håller jag inte med dig, Palestinierna kan inte förhandla som om att dom vunnit alla krig när dom i själva verket förlorat dom och alltid konsekvent träffat fel beslut om vem dom borde satsat på. 

Gaza. Östjerusalem som huvudstad  och 97% av Västbanken borde ha varit bästa möjliga avtal i den dåvarande situationen med en maximalt favorabel  motpart i form av Rabin/Barak men istället valde Arafat att starta en andra Intifada med ett krav av att alla 'palestinier' inklusive miljoner av efterkommande skulle ha rätt till att bosätta sig i själva Israel. Då var det palestinierna som svek möjligheterna till fred med ett uruselt ledarskap, nu är det mestadels Israel.

Verkar vara väldigt viktigt att följande inte påminns om:

Fast nu "glömde" du att nämna att palestinierna skulle ge upp nio gånger så mycket mark på Västbanken som de skulle få tillbaka i form av markbyten från Israel. Och sämre mark därtill.

Rrrroff, roff, roff!

Nope. Stor fet lögn. Inga pengar. De föreslagna markbytena i 9:1-förslaget i Camp David presenterades som utbyte av territorium mot territorium, inte som försäljning av mark. Det fanns inga förslag om att Israel skulle betala pengar direkt till den palestinska staten som ersättning för den annekterade marken på Västbanken.

Du menar varför gick man med att få något som tillhörde någon annan?

"Det förlovade landet" var liksom inte folktomt utan det bodde redan människor där. Väldigt många människor.

Väldigt viktigt att komma ihåg det.

Behövde? De som redan bodde där behövde bo kvar. De behövde inte någon som kom och körde ut dem.

Tror du att någon Israeler, oavsett fredsvilja, hade accepterat ett krav på att fem miljoner 'Palestinier' inklusive efterkommande skulle ha rätt att komma tillbaka till deras 'ursprungliga hem' i Haifa och Tel Aviv? 
 
Den sk. rätten till att återvända, som inte bara skulle omfatta den ursprungliga dåvarande miljonen flyktingar från 1948 och 1967 utan också deras efterkommande generationer med status som fördrivna palestinier i arabvärlden, kan aldrig tolkas så bokstavligt som att 5 miljoner skulle ha rätt att slå sig ned i själva Israel enligt 1967 års gränser. Rätten till att återvända måste lösas mestadels symbolisk genom kompensation och annat, annars blir det slutet på varje fredsprocess. 

Och hur mycket hade det omvänt varit att förhandla om om Israel hade förlorat sina krig? Palestinierna kan inte förhandla bara utifrån abstrakta rättviseprinciper, utan måste någon gång acceptera det bästa som dom kan uppnå i den givna situationen, vilket dom inte gjorde i Camp David där dom i det minsta borde ha avstått från kravet om rätten till att återvända och avstått från att starta en andra intifada som ett försök att påverka förhandlingarna. Det dom slut kommer att få, om alls något, blir bra mycket sämre än det dom kunde ha fått under 90-talet med motparter som Clinton/Rabin/Barak. Synd att dom då inte hade ett bättre ledarskap än Arafat, som kunde inse dessa realiteter.

Time Magazine, 1967, fortfarande aktuellt

time.com/archive/6633611/essay-on-facing-the-reality-of-israel/

Det är förresten väldigt tydligt här i tråden att vissa grämer sig oerhört för att Doffe inte lyckades, och för att araberna gång på gång misslyckats med det Doffe påbörjade.

Nej, Palestiniernas rättigheter är inte ett "hypotetiskt hot"

Tror du någon palestinier hade accepterat ett krav på att israeliska bosättare behåller hela Östra Jerusalem och 9-13% av Västbanken medan de själva nöjer sig med "symbolisk kompensation"? Nej? Då är din retorik hyckleri.

Rätten till återvändande enligt FN-resolution 194 är inte ett krav på fem miljoner i Tel Aviv, det är en individuell rätt för flyktingar som vill återvända och leva i fred, eller få kompensation. Israel har aldrig ens erkänt principen, trots att Nakba drev ut 750 000 genom Plan Dalet. Att kalla det "orealistiskt" rättfärdigar etnisk rensning. Stora militära makter kan då roffa andras land genom att bomba och fördriva ursprungsbefolkning till det är "orealistiskt" för de att återvända. Hur kan du tycka att det är rätt?

Camp David 2000, Barak erbjöd ingen suverän stat: Israel behöll luftkontroll, splittrade Västbanken i 2?3 delar, annekterade 9% och nekade återvändo. Arafat sa nej till Bantustan, det är inte "dåligt ledarskap" det är självbevarelse.

Palestinier behöver inte "acceptera det bästa de kan få" efter decennier av ockupation. Fred kräver jämlikhet, inte israelisk diktat. Annars blir det evig konflikt.

Du har felaktig premiss: "Palestinierna förlorade alla krig".
Ditt påstående missar helt den centrala asymmetrin i konflikten. Palestinierna har aldrig haft en armé, flygvapen eller statliga resurser att "vinna" eller "förlora"krig på klassiskt sätt. De har varit ett folk under militär ockupation och fördrivning, inte en jämställd part i mellanstatliga krig. Det är alltså missvisande att tala som om det handlade om två likvärdiga parter som mötts i strid och där den ena "förlorat".

Därtill bör nämnas att de krig som Israel vunnit (t.ex. 1948, 1967, 1973) primärt utspelades mot arabstater, inte palestinierna själva.

Du överdrivet idealiserar israeliska fredserbjudanden.
Påståendet att "Gaza, Östra Jerusalem som huvudstad och 97% av Västbanken" erbjöds och borde accepteras är starkt missvisande.
År 2000 (Camp David-förhandlingarna) erbjöd Barak inte en fullt sammanhängande stat. Erbjudandet innebar ett fläckvis territorium med israeliska vägkorridorer, fortsatt militär kontroll och delat Jerusalem.

Kartor som senare offentliggjordes visade att den "97 procent" siffran inte gällde verklig kontroll utan en beräknad yta som inte tog hänsyn till bosättningsblock, militärzoner och ökningsutbyte i Negev som hade liten praktisk betydelse.

Med andra ord: det var inte ett "maximalt fördelaktigt" avtal utan ett som lämnade kolonialstrukturer orörda.

Du förvränger Arafats beslut och krav.
Att Arafat "valde att starta en andra intifada" är historiskt felaktigt. Den andra intifadan utlöstes efter Ariel Sharons provokativa besök vid al-Aqsamoskén och efter år av frustration i palestinska samhällen där fredsprocessen inte lett till något annat än fortsatt ockupation och ökande bosättningar.

Det var en folklig revolt, inte ett strategiskt beslut från toppen.

Kravet på återvändanderätt är inte ett nyckfullt "krav om att bosätta sig i Israel" utan ett fastslaget internationellt rättsligt anspråk enligt FN-resolution 194 (1948). Att reducera detta till ett orimligt "politiskt misstag" är att förneka flyktingarnas grundläggande mänskliga rättigheter.

Du förespråkar moralisk och politisk asymmetri.
Du jämställer Arafats "beslut" med Israels senare politik, som om båda sidor haft samma ansvar och möjligheter. Men idag är det Israel som de facto kontrollerar all mark, luften och gränserna. Att lägga huvuddelen av skulden historiskt på palestinskt "uruselt ledarskap" utan att väga in 75 års ockupation, blockad, bosättningspolitik och konsekvent övervåld är inte bara analytiskt ytligt, det är moraliskt uselt.

Du har ett retoriskt problem - kolonial logik.
Hela ditt resonemang bygger på samma koloniala logik som rättfärdigade tidigare maktordningar: den svaga parten förväntas "acceptera sin förlust" och "vara realistisk". Men fred byggs inte på kapitulation, utan på rättvisa. Om palestinierna hade "förhandlat som förlorare" hade de inte längre haft något existentiellt berättigande

Jamen, så får det bli evig konflikt om palestinierna insisterar på att resolution 194 skall tolkas som att fem miljoner människor, vars flykting status har permanentats av omgivande arabländer och varav dom flesta inte ens var födda 1948 eller 1967 skall ha obetingat rätt att 'återvända' till dom områden som deras förfäder en gång bodde i. 

Om själva Israel fick ett inflöde av någon av dessa miljoner, skulle det etniska inbördeskriget återvända till varje kvarter som det såg ut innan 1948. Hamas attack 2023 understryker bara detta faktum. Den enda vägen till fred är tvåstatslösning baserat på 1967 års gränser med justeringar, men utan absurda 'rättigheter' till att återvända till själva Israel för människor som aldrig bott där. 

Ditt påstående är ett klassiskt och sionistiskt vinklat narrativ som sprids för att lägga all skuld på palestinierna, särskilt Yassir Arafat, för att fredsprocessen kollapsade.

"97% av Västbanken"- en missvisande siffra
Siffran 97% bygger på israeliska beräkningar, inte oberoende kartor eller internationell standard. De 97% syftar på fragmenterade delar av Västbanken, uppsplittrade av israeliska bosättningar, vägkorridorer och militära zoner. Det erbjöds alltså inte en sammanhängande stat, utan ett lapptäcke av enklaver, ibland jämfört med "Bantustans" från apartheidtidens Sydafrika.

Dessutom skulle Israel ha behållit kontroll över gränser, luftrum och vattenresurser. Det är inte verklig suveränitet.

"100?% av Gaza" men utan kontroll
Det stämmer att Gazaremsan skulle evakueras av israeliska styrkor, men den skulle ändå förbli praktiskt isolerad, utan fri passage till Västbanken eller till världen. Även efter 2005 års israeliska tillbakadragande har Gaza förblivit under blockad, något som redan då diskuterades som ett sannolikt scenario.

"30 miljarder dollar" en overklig siffra.
Den ekonomiska kompensationen som nämns var aldrig konkret fastslagen. Den var beroende av bidrag från flera länder och skulle främst täcka flyktingars behov, inte bygga upp en hållbar palestinsk ekonomi eller infrastruktur. Summan saknade alltså helt realistiska garantier.

"Arafat lämnade utan motbud"- historiskt felaktigt
Arafat lämnade förhandlingarna eftersom avtalet saknade centrala komponenter:
ingen lösning på Jerusalems status,
ingen rättvis lösning för flyktingarna,
ingen verklig suveränitet över territorium eller resurser.

Efter Camp David följde dessutom Taba-förhandlingarna 2001, där parterna enligt både israeliska och palestinska deltagare kom mycket nära en överenskommelse innan Ehud Baraks regering föll och Ariel Sharon kom till makten. Då stoppades hela processen.

"Det handlar inte om en stat, utan om att utplåna Israel"- typisk sionistisk demoniserande retorik.
Den meningen avslöjar propagandasyftet. Du ignorerar decennier av palestinskt, arabiskt och internationellt erkännande av tvåstatslösningen (exempelvis PLOss erkännande av Israel 1993).
Att reducera palestinska krav på suveränitet till "att vilja förstöra Israel" är demonisering av en koloniserad befolkning som kräver sina minimala rättigheter under ockupation.

Tiderna när sionister kunde svamla fritt och demonisera muslimer, araber och palestinier är förbi. Folk har tillgpng till fakta.