Gaza

Jamen , kom gärna med annat exempel på att flyktingar från ett krig, efter 50+ år fortfarande bor i läger med påtvingad statslöshet och utan arbetstillstånd eller andra rättigheter i det omgivande land dom flytt till. 

Tydligen jätteviktigt med palestiniers mänskliga rättigheter, men bara när det är Israel som skall uppfylla dom.

Flyktingstatus har permanentats både av arabländer, som för det mesta vägrat ge medborgerliga rättigheter/arbetstillstånd till dom generationer som kom efter den ursprungliga flyktingarna som flydde 1948/67, och av UNRWA som upprätthållit livsmedels försörjning av flyktingläger i mer än ett halvt århundrade efter 48/67. Allt för att använda dessa människors statslöshet och ekonomiska oförmåga  som ett vapen mot Israel och därmed permanenta konflikten.

Det finns inget annat exempel på att en befolkningsgrupp fortfarande har kvar flyktingstatus med tillhörande statslöshet 50+ år efter några av dom flydde pga en konflikt.

Flyktingstatusen kvarstår eftersom de aldrig fått rätten att återvända till sina hem eller kompenseras för förlusterna, till skillnad från andra flyktinggrupper vars konflikter faktiskt avslutats eller lösts.

Runt 3 millioner palestinier bor i Jordanien sedan länge varav de flesta har jordansk nationalitet men UNRWA räknar de flesta av dessa 3 millioner som flyktingar. Så beräkningen av antalet flyktingar är underligt. 

De 850,000 judar som sparkades ut ur Marocko, Syrien, Jordanien, Irak m.fl. grannländer och flydde till Israel på tidigt 50-tal räknas inte som flyktingar, har ingen rätt att återvända och får ingen kompensation för förlorade egendomar. 

 

Du försöker skapa en falsk jämförelse mellan palestinska flyktingar och judar som utvandrade från arabvärlden på 1940-50-talet, men bortser från centrala historiska, juridiska och politiska skillnader. För det första är palestiniernas flykt ett direkt resultat av en brutal fördrivning där hundratusentals människor fördrevs med militär våld från sitt hemland i samband med Israels bildande 1948, och där de fortfarande förvägras sin rätt att återvända enligt FN:s resolution 194. Att UNRWA fortsätter att räkna deras ättlingar som flyktingar är ingen "underlighet" utan ett uttryck för att deras flyktstatus fortfarande inte har lösts, de har inte fått medborgarskap eller rätt att återvända till sina hemområden i det historiska Palestina.

När det gäller judar som lämnade eller fördrevs från arabländerna är det en helt annan situation: de fick genast israeliskt medborgarskap, integrerades i staten och blev inte kvar som statslösa. Många av de följde sionosternas uppmaning att komma till Israel för att bygga Israel. De upphörde därför att vara flyktingar enligt alla internationella definitioner. Att blanda ihop dessa två historier reducerar bådas lidande till politiska siinistisja poäng och fördunklar det faktum att palestinierna fortfarande lever under ockupation, blockad och rättslöshet, de slaktas och deras barn kallas för odjur medan de judiska flyktingarna sedan länge integrerats i Israel med fullt medborgarskap.

Det mest problematiska i resonemanget är därför försökets till "kvittning" att palestiniernas krav på rättvisa skulle upphöra att gälla för att andra grupper också lidit orätt. En rättvisa som bygger på relativisering är ingen rättvisa alls. Historiska tragedier måste erkännas var för sig, inte användas som motvikt för att underminera legitima krav på mänskliga rättigheter.

Under åren efter andra världskriget var det väl lågt räknat 100 miljoner som blev fördrivna från dom områden dom bodde i utan att dessa fått återvända eller fått någon kompensation, eller att dessa konflikter blivit lösta på något annat sätt än genom fullbordat faktum.

Du lever i en drömvärld om du tror att abstrakta rättviseprinciper styr världen och att ett folk bara kan vänta i all oändlighet på att denna rättvisa skall inträffa.

Ta Finland 1944 t.ex. Dom blev tvungna till ett fredsavtal med Sovjet som kostade landet 14% av sitt territorium, plus att betala enorma 'krigsskadestånd' till Sovjet. Det fanns ingen 'rättvisa' i dessa villkor, Sovjet hade ju startat krigen, men finska politiker insåg att det var det bäst möjliga i den givna situationen och gick med på dessa. Det är ett sånt ansvar som helt har saknats i det palestinska ledarskapet genom alla år sedan 1948 och som gör att varje avtal som skulle kunna uppnås blir mycket sämre än det som kunde ha uppnåtts innan. 'Palestinians never miss an opportunity to miss an opportunity' var det någon som sa.

Du försöker skapa en falsk jämförelse mellan palestinska flyktingar och judar som utvandrade från arabvärlden på 1940-50-talet, men bortser från centrala historiska, juridiska och politiska skillnader. För det första är palestiniernas flykt ett direkt resultat av en brutal fördrivning där hundratusentals människor fördrevs med militär våld från sitt hemland i samband med Israels bildande 1948, och där de fortfarande förvägras sin rätt att återvända enligt FN:s resolution 194. Att UNRWA fortsätter att räkna deras ättlingar som flyktingar är ingen "underlighet" utan ett uttryck förp att deras flyktstatus fortfarande inte har lösts, de har inte fått medborgarskap eller rätt att återvända till sina hemområden i det historiska Palestina.

När det gäller judar som lämnade eller fördrevs från arabländerna är det en helt annan situation: de fick genast israeliskt medborgarskap, integrerades i staten och blev inte kvar som statslösa. Många av de följde sionosternas uppmaning att komma till Israel för att bygga Israel. De upphörde därför att vara flyktingar enligt alla internationella definitioner. Att blanda ihop dessa två historier reducerar bådas lidande till politiska siinistisja poäng och fördunklar det faktum att palestinierna fortfarande lever under ockupation, blockad och rättslöshet, de slaktas och deras barn kallas för odjur medan de judiska flyktingarna sedan länge integrerats i Israel med fullt medborgarskap.

Det mest problematiska i resonemanget är därför försökets till "kvittning" att palestiniernas krav på rättvisa skulle upphöra att gälla för att andra grupper också lidit orätt. En rättvisa som bygger på relativisering är ingen rättvisa alls. Historiska tragedier måste erkännas var för sig, inte användas som motvikt för att underminera legitima krav på mänskliga rättigheter.

Med andra ord: Om de araber som flydde 1947-48 hade fått medborgarskap i det land de hamnade i hade det inte funnits något problem idag.

Finland exemplet är irrelevant. Finland slöt fred med en stat, inte med en brutalockupationsmakt som fortsatte att slakta det finska folket, konfiskera dess mark, bygga bosättningar och neka dess befolkning grundläggande mänskliga rättigheter. Jämförelsen hade haft någon logik om Sovjet hade fortsatt ockupera halva Finland och byggt ryska bosättningar i Karelen. Då hade finnarna knappast "accepterat realiteten,  de hade kallat det vad det var: en ockupation.