• Anonym (Antiextremist)

    Gaza

    Det som sker just nu i Gaza är outhärdligt. Oskyldiga barn, kvinnor och män dödas och tvingas svälta av Israel. Bilderna vi ser Gaza är fyllda av förtvivlan och sorg, och ändå tycks världens poliyiker stå passiva.  Människovärdet borde vara universellt, oavsett nationalitet eller religion. En människa är en människa trots israels ständiga försök att demonisera palestinier.

    När bomber faller över bostadsområden, när hela familjer utplånas, när människor mördas medan de försöker skaffa mat, när barn skjuts systematiskt kan vi inte blunda. Varför accepteras det av högerpolitiker som tiger och låter brutaliteten fortsätta?

    Det som behövs nu är inte fler tomma ord, utan handling. Internationella ledare måste sätta civila liv först. Tystnaden är också ett svek och varje dag av passivitet kostar oskyldiga människor livet.
  • Svar på tråden Gaza
  • nihka
    Mentat skrev 2026-01-17 22:00:22 följande:
    Min kommentar gällde just Israel vs arabstaterna och att Thor påpekar att de judar som flydde inte var något problem då de fick medborgarskap. Araberna hamnade i Jordanien och Egypten, eftersom det var dessa länder som ockuperande Västbanken respektive Gaza, ofta utan att över huvud taget flytta på sig. Jordanien t.o.m annekterade Västbanken men uppenbarligen utan att ge medborgarskap till de människor som bodde där vilket är oerhört märkligt. 

    De ester som flydde förtrycket i Sovjetunionen fick medborgarskap i Sverige, vilket var helt riktigt. Det betyder inte att alla som lämnar sitt land har rätt till medborgarskap i Sverige, normalt sett har de redan ett medborgarskap någonstans. Palestiniernas grundläggande problem är inte Israel utan det faktum att de är statslösa. 
    Hur kan inte Israel ha något ansvar i att palestinier inte ha någon stat när de massfördrev dem när de själva flyttade in?

    Hade du velat att alla samer i nordeuropa flyttade in i Lappland och fördrev alla icke-samer och sedan skyllde på att det var Danmarks fel att de fördrivna inte hade en egen stat?
    Om du vill få tillbaka min röst Kristersson, får du ge SD foten!
  • RebeckaZ70
    I mars 1978 tog jag i hemlighet Arafat till Bukarest för att få slutgiltiga instruktioner om hur han skulle uppföra sig i Washington.
    ?Allt ni behöver göra är att fortsätta låtsas att ni kommer att stoppa terrorismen och erkänna Israel ? om och om igen?, sa Ceau?escu [till Arafat] ...
    Ceau?escu var euforisk över chanserna att han och Arafat skulle kunna få Nobelpriset för sina falska föreställningar om en hand som sträcker ut en olivkvist.
    ...Ceau?escu lyckades inte få ett Nobelpris. Men Arafat fick priset 1994 ? enbart för att han fortsatte att spela den roll som han fått så perfekt. Han förvandlade terroristorganisationen PLO till en exilregering (den palestinska myndigheten) och låtsades kräva ett slut på palestinsk terrorism samtidigt som han lät den fortsätta obehindrat. Två år efter undertecknandet av Osloavtalen hade antalet israeler som dödats av palestinska terrorister ökat med 73 %.
    Mihai Pacepa

    Det har aldrig handlat om en palestinsk stat
    Am Israel Chai
  • Rataxes
    RebeckaZ70 skrev 2026-01-16 19:18:50 följande:
    I Camp David och Taba erbjöds palestinierna 97 % av Västbanken, 100 % av Gaza och 30 miljarder dollar. Arafat lämnade bordet utan ens ett motbud.
    Det handlar inte om en egen stat, det handlar om att Israel inte ska tillåtas existera. 

    Jag hittade mer om den arrogante arafat. :


    "För 20 år sedan idag deltog jag som medlem i den israeliska delegationen till Camp David-toppmötet. Som utrikespolitisk portfölj i premiärministerns kansli anlände jag i förväg för att träffa Sandy Berger och andra viktiga tjänstemän för att förbereda detta trepartsmöte.
    Några dagar senare anlände president Clinton tillsammans med premiärminister Barak och ordförande Arafat. Jag varnade Barak för att detta kanske inte var något annat än en fotosession. Trots att de inledde förhandlingar tog palestinierna ändå med sig anti-israeliska resolutioner till FN och uppviglade till våld mot israeler.
    Clinton satt i sin fåtölj, med glasögon på, och antecknade i ett gult anteckningsblock. Barak började göra eftergifter. Ännu en dag, ännu en eftergift. Ändå rörde sig Arafat inte. Han satt som en sfinx. Clinton blev arg: "Herr ordförande, det är inte så här man förhandlar. Ge ett motbud."
    Men Arafat gav inget moterbjudande. Han antingen satt stilla eller avvisade det som erbjöds. Samtidigt, hemma i Israel, stod Barak inför enorma politiska påtryckningar. Barak visste att om han återvände till Israel utan en överenskommelse skulle hans politiska karriär vara över. Han var desperat efter en överenskommelse.
    Sent en kväll kallade Barak den israeliska delegationen till sin stuga. Han informerade oss om att han skulle lägga fram Jerusalem-förhandlingarna. Man kunde se tårarna i hans ögon. Det var uppenbarligen något han inte ville. Nästan alla avrådde honom från det. Men han insisterade på det.
    Nästa morgon lade Barak fram Jerusalem på bordet. Clinton blev chockad ? israelerna, inklusive hans förbundspresident Yitzhak Rabin, hade alltid talat om ett enat Jerusalem. Barak erbjöd Östra Jerusalem samt 3/4 av Gamla stan, minus Kotel och de judiska kvarteren.
    "Hur är det med al-Aqsa och Haram al-Sharif?" frågade Arafat och syftade på Tempelberget. Jag tänkte för mig själv att jag var säker på att Barak säkert skulle behålla det under israelisk suveränitet. Clinton förväntade sig uppenbarligen detsamma. Det är den heligaste platsen inom judendomen. Men Barak överraskade oss igen.
    Barak, en matematiker till utbildning, erbjöd Arafat "delad suveränitet" över Tempelberget. Israel skulle vara suveränt under jord, där det finns arkeologiska lämningar av två judiska tempel. Palestinierna skulle vara suveräna ovan jord, med Klippdomen och Al Aqsa.
    Clinton var exalterad. För honom var detta ett fantastiskt erbjudande. Bättre än han någonsin hoppats på. Han skulle säkert vinna ett Nobelpris. Men Arafat satt stilla i nästan en minut. Clintons upphetsning upphörde. Han hade en sträng min i ansiktet. Han vände sig till Arafat: "Herr ordförande, ert svar?"
    Alla i rummet stirrade på Arafat, som inte visste vad han skulle säga. Han hade varken föreställt sig eller förberett sig för ett sådant scenario. Till slut sa han: "Jag är ledsen, men jag kan inte acceptera detta erbjudande. Det har aldrig funnits ett judiskt tempel, så jag kan inte acceptera någon israelisk närvaro. Inte ens under jorden."
    Vid det ögonblicket visste vi att allt var över. Det skulle inte bli någon överenskommelse. Barak var tyst och funderade över slutet på sin politiska karriär. Men Clinton var upprörd. Han blev arg och höjde rösten: "Aldrig ett judiskt tempel? Herr ordförande, menar ni att min bibel är fel?"
    Clinton var förkrossad. Han fortsatte att skrika åt Arafat. "Låt mig säga dig en sak, herr ordförande: När min Messias Jesus Kristus vandrade på Tempelberget såg han inga moskéer. Han såg inte al-Aqsa. Han såg inte Klippdomen. Han såg bara det judiska templet!"
    Arafat stormade ut från mötet och lämnade Camp David några timmar senare. Clinton och Barak talade strax innan vi packade våra saker och åkte hem. Clinton skrev senare i sin bok: "Arafat missade möjligheten att skapa den nationen.....i en rättvis och varaktig fred."


     


    Danny Ayalon, fd vice utrikesminister och Israels ambassadör i USA.


     


    The smallest minority on earth is the individual. Those who deny individual rights cannot claim to be defenders of minorities.
  • nihka
    RebeckaZ70 skrev 2026-01-19 08:39:44 följande:
    Det har aldrig handlat om en palestinsk stat
    Så du tror att 15 miljoner människor (palestinier) inte bryr sig om om det finns en stat åt dem eller inte, utan de har fokus på dig?
    Om du vill få tillbaka min röst Kristersson, får du ge SD foten!
  • nihka
    Rataxes skrev 2026-01-19 10:18:07 följande:

    en rättvis och varaktig fred.


    Strök snyftiset.

    USA har alltid stått på Israels sida och varenda "erbjudande" på bordet har handlat inte om rättvisa utan storleken på eftergifterna för palestinierna.

    När man tar någons land och sedan erbjuder smulor tillbaka får man pretty much den respons på "erbjudande" man har fått.

     
    Om du vill få tillbaka min röst Kristersson, får du ge SD foten!
  • Rataxes
    When speaking about the Middle East, it is common to hear about the ?need? and ?desire? for Palestinian statehood. But exactly what kind of state do the Palestinians want and what are the roots of Palestinian nationalism?
    Historically, the Palestinian ?desire for statehood? and ?need for liberation? was invented in large part by the Soviet Union. It is no coincidence that the blueprint for the PLO Charter was drafted in Moscow in 1964 and was approved by 422 Palestinian representative hand selected by the KGB. At that time, the USSR was in the business of creating people?s liberation fronts. The KGB founded the PLO as well as the National Liberation Army of Bolivia (1964) with Ernesto ?Che? Guevara at its head and the National Liberation Army of Colombia (1965).
    These ?liberation fronts? were seen by the USSR as centers of Marxist indoctrination and opposition to democratic and capitalist movements. In the Middle East, the only foothold of the democratic west is Israel; nurturing the PLO to undermine Israel was therefore quite natural for the Soviets, who not only helped fund and establish the PLO but also trained and supplied its terrorist operations.
    To understand the PLO?s conception of a Palestinian state, it is instructive to examine Article 24 of the original PLO Charter. It reads: ?this Organization [the PLO] does not exercise any regional sovereignty over the West Bank in the Hashemite Kingdom of Jordan, in the Gaza Strip or the Himmah area.? If not the West Bank and Gaza, then what exactly what did, the PLO claim? The Palestine that the PLO wanted was in fact the State of Israel.
    Consider that it was not until 1968 that Article 24 was amended to include a claim on the West Bank and Gaza. At the time of the original drafting, Jordan and Egypt controlled the West Bank and Gaza after unilaterally and illegally annexing them following the War of Israeli Independence in 1948. It was only after Israel had gained these territories in the War of 1967 that the Palestinian Arabs declared an interest in controlling them.
    The evidence that simple autonomy in the West Bank and Gaza was never the PLO?s true goal is everywhere. In 1970, US Secretary of State William Rogers suggested that the West Bank and Gaza be given up by Israel in return for peace and recognition. This plan was accepted by Israel, Jordan, and Egypt. Only Yasser Arafat, leader of the PLO, rejected it, opting instead to attempt an overthrow of Jordan?s King Hussein.
    The evidence runs deeper. Yassir Arafat, who was head of the PLO until 2004, was under the direct tutelage and control of the KGB. Ion Mihai Pacepa, KGB officer and onetime chief of Romanian Intelligence, was assigned to handling Arafat. Pacepa recorded several of his conversations with Arafat when they met in Romania at the palace of brutal dictators Nicolai and Elena Ceausescu. In these conversations, Arafat unequivocally states that his sole aim is to destroy Israel.
    Pacepa and the KGB were delighted. They consulted General Giap, a close associate of Ho Chi Minh, who was involved with the North Vietnamese propaganda effort during the Vietnam War. Giap recommended to Arafat that he ?stop talking about annihilating Israel and instead turn your [Arafat?s] terror war into a struggle for human rights.? It had worked in Vietnam, he claimed, because transforming the conflict from one of ideologies (Socialism vs. Capitalism) to one of an ?indigenous? people?s struggle for liberty had turned the tide of popular support in the West against the war.
    Similar advice was provided to Arafat by Muhammed Yazid, minister of information in two Algerian wartime governments. He wrote ?wipe out the argument that Israel is a small state whose existence is threatened by the Arab States, or the reduction of the Palestinian problem to a question of refugees; instead present the Palestinian struggle as one for liberation like the others. Wipe out the impression that in the struggle between the Palestinians and Zionists, the Zionist is the underdog. Now it is the Arab who is oppressed and victimized in his existence because he is not only facing the Zionists but also world imperialism.?
    Yasser Arafat heeded this advice, and with the help of bi-weekly plane-loads of Soviet supplies brought in through Damascus as well as the Soviet propaganda machine, he began to portray the Palestinian Arabs as a supposedly indigenous population whose human rights were being tarnished by Israel.
    The fact is that after the War of 1967, Israel inherited Arab refugees living in the West Bank and Gaza that were forced to live there in the period of Egyptian and Jordanian control from 1948 to 1967. Israel immediately offered to return the lands it won in 1967 (West Bank, Gaza, Sinai, and the Golan Heights) in return for a peace treaty. This offer was rejected by the Arab countries in the Khartoum Conference (Aug. 29- Sep. 1, 1967). In Arafat?s authorized biography, Arafat: Terrorist or Peace Maker, Arafat claims this moment as one of his greatest diplomatic victories.
    It is telling that Zahir Muhse?in, member of the Palestinian Liberation Organization (PLO) Executive Committee, said the following in a 1977 interview with the Amsterdam-based newspaper Trouw. ?The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrians, and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ?Palestinian people? to oppose Zionism.?
    Palestinian nationalism is therefore a historical fabrication born out of a communist thirst for expansion and an Arab resentment of the existence of Israel. The ?need? and ?desire? for Palestinian is a veiled expression of the ?need? and ?desire? to end Israel?s existence.

    stanfordreview.org/deception-palestinian-nationalism/
    The smallest minority on earth is the individual. Those who deny individual rights cannot claim to be defenders of minorities.
  • nihka
    Rataxes skrev 2026-01-19 10:58:08 följande:
    When speaking about the Middle East, it is common to hear about the ?need? and ?desire? for Palestinian statehood. 
    Palestinier behöver väl en stat lika mycket som de som blev israelier behövde det. Fast det går ju alltid för alla att bo någon annanstans. Det konstiga är när någon inte vill bo här och där och överallt utan har att stort behov att själva ha en stat inte kan begripa att andra kan ha samma behov.
    Om du vill få tillbaka min röst Kristersson, får du ge SD foten!
  • nihka
    Rataxes skrev 2026-01-19 10:58:08 följande:
     The Palestinian people does not exist.
    Hur tänkte du övertyga 15 miljoner palestinier om att de inte finns? 
    Om du vill få tillbaka min röst Kristersson, får du ge SD foten!
  • Anonym (Antiextremist)
    RebeckaZ70 skrev 2026-01-19 08:39:44 följande:
    I mars 1978 tog jag i hemlighet Arafat till Bukarest för att få slutgiltiga instruktioner om hur han skulle uppföra sig i Washington.
    ?Allt ni behöver göra är att fortsätta låtsas att ni kommer att stoppa terrorismen och erkänna Israel ? om och om igen?, sa Ceau?escu [till Arafat] ...
    Ceau?escu var euforisk över chanserna att han och Arafat skulle kunna få Nobelpriset för sina falska föreställningar om en hand som sträcker ut en olivkvist.
    ...Ceau?escu lyckades inte få ett Nobelpris. Men Arafat fick priset 1994 ? enbart för att han fortsatte att spela den roll som han fått så perfekt. Han förvandlade terroristorganisationen PLO till en exilregering (den palestinska myndigheten) och låtsades kräva ett slut på palestinsk terrorism samtidigt som han lät den fortsätta obehindrat. Två år efter undertecknandet av Osloavtalen hade antalet israeler som dödats av palestinska terrorister ökat med 73 %.
    Mihai Pacepa

    Det har aldrig handlat om en palestinsk stat
    Den här är ett typiskt exempel på sionistisk desinformation. Mihai Pacepa var en kallakrigsöverlöpare med tydlig sionistisk agenda, och hans berättelse är allt annat än opartisk. Att påstå att Arafat och Ceau?escu iscensatte en teater för att lura världen är konspirationstänkande blandat med sionistisk förtecken.

    Att reducera Osloavtalen till "skådespel" eller att tolka hela den palestinska kampen som manipulation är både historielöst och intellektuellt ohederligt. Fredsprocessen, med all sin komplexitet och sina misslyckanden, byggde på internationella förhandlingar, inte på en rumänsk diktators instruktioner. Det är groteskt att avfärda palestiniernas rätt till en stat genom att hänvisa till en gammal anekdot vars syfte uppenbart var att tvätta rent en sionistisk regim som själv byggt sin makt på brutalitet och förtryck.

    Att tala om "terrorism" utan att erkänna ockupation, dagligt förtryck och bosättningspolitik är att avsiktligt förvränga proportionerna i konflikten. Att dessutom mäta rättfärdigheten i fredsarbete i antalet döda israeler, utan ett ord om antalet döda palestinier under samma period, avslöjar ett ensidigt och moraliskt selektivt synsätt. Pacepas narrativ är inte historisk sanning, det är soonistisk propaganda som försöker legitimera status quo och förneka ett helt folks rätt till självbestämmande.
  • Anonym (Antiextremist)
    Rataxes skrev 2026-01-19 10:18:07 följande:

    Jag hittade mer om den arrogante arafat. :


    "För 20 år sedan idag deltog jag som medlem i den israeliska delegationen till Camp David-toppmötet. Som utrikespolitisk portfölj i premiärministerns kansli anlände jag i förväg för att träffa Sandy Berger och andra viktiga tjänstemän för att förbereda detta trepartsmöte.
    Några dagar senare anlände president Clinton tillsammans med premiärminister Barak och ordförande Arafat. Jag varnade Barak för att detta kanske inte var något annat än en fotosession. Trots att de inledde förhandlingar tog palestinierna ändå med sig anti-israeliska resolutioner till FN och uppviglade till våld mot israeler.
    Clinton satt i sin fåtölj, med glasögon på, och antecknade i ett gult anteckningsblock. Barak började göra eftergifter. Ännu en dag, ännu en eftergift. Ändå rörde sig Arafat inte. Han satt som en sfinx. Clinton blev arg: "Herr ordförande, det är inte så här man förhandlar. Ge ett motbud."
    Men Arafat gav inget moterbjudande. Han antingen satt stilla eller avvisade det som erbjöds. Samtidigt, hemma i Israel, stod Barak inför enorma politiska påtryckningar. Barak visste att om han återvände till Israel utan en överenskommelse skulle hans politiska karriär vara över. Han var desperat efter en överenskommelse.
    Sent en kväll kallade Barak den israeliska delegationen till sin stuga. Han informerade oss om att han skulle lägga fram Jerusalem-förhandlingarna. Man kunde se tårarna i hans ögon. Det var uppenbarligen något han inte ville. Nästan alla avrådde honom från det. Men han insisterade på det.
    Nästa morgon lade Barak fram Jerusalem på bordet. Clinton blev chockad ? israelerna, inklusive hans förbundspresident Yitzhak Rabin, hade alltid talat om ett enat Jerusalem. Barak erbjöd Östra Jerusalem samt 3/4 av Gamla stan, minus Kotel och de judiska kvarteren.
    "Hur är det med al-Aqsa och Haram al-Sharif?" frågade Arafat och syftade på Tempelberget. Jag tänkte för mig själv att jag var säker på att Barak säkert skulle behålla det under israelisk suveränitet. Clinton förväntade sig uppenbarligen detsamma. Det är den heligaste platsen inom judendomen. Men Barak överraskade oss igen.
    Barak, en matematiker till utbildning, erbjöd Arafat "delad suveränitet" över Tempelberget. Israel skulle vara suveränt under jord, där det finns arkeologiska lämningar av två judiska tempel. Palestinierna skulle vara suveräna ovan jord, med Klippdomen och Al Aqsa.
    Clinton var exalterad. För honom var detta ett fantastiskt erbjudande. Bättre än han någonsin hoppats på. Han skulle säkert vinna ett Nobelpris. Men Arafat satt stilla i nästan en minut. Clintons upphetsning upphörde. Han hade en sträng min i ansiktet. Han vände sig till Arafat: "Herr ordförande, ert svar?"
    Alla i rummet stirrade på Arafat, som inte visste vad han skulle säga. Han hade varken föreställt sig eller förberett sig för ett sådant scenario. Till slut sa han: "Jag är ledsen, men jag kan inte acceptera detta erbjudande. Det har aldrig funnits ett judiskt tempel, så jag kan inte acceptera någon israelisk närvaro. Inte ens under jorden."
    Vid det ögonblicket visste vi att allt var över. Det skulle inte bli någon överenskommelse. Barak var tyst och funderade över slutet på sin politiska karriär. Men Clinton var upprörd. Han blev arg och höjde rösten: "Aldrig ett judiskt tempel? Herr ordförande, menar ni att min bibel är fel?"
    Clinton var förkrossad. Han fortsatte att skrika åt Arafat. "Låt mig säga dig en sak, herr ordförande: När min Messias Jesus Kristus vandrade på Tempelberget såg han inga moskéer. Han såg inte al-Aqsa. Han såg inte Klippdomen. Han såg bara det judiska templet!"
    Arafat stormade ut från mötet och lämnade Camp David några timmar senare. Clinton och Barak talade strax innan vi packade våra saker och åkte hem. Clinton skrev senare i sin bok: "Arafat missade möjligheten att skapa den nationen.....i en rättvis och varaktig fred."


     


    Danny Ayalon, fd vice utrikesminister och Israels ambassadör i USA.


     


    Hur kan man ta det här seriöst när vi vet att Danny Ayalon är känd för sina extrema sionistiska ståndpunkter. Han är tex en uttalad förespråkare för olagliga israeliska bosättningar dvs han förespråkar stöld av palestinska områden och kallar palestinier för terrorister.

    Jag brukar inte svara på sionistisk propaganda med så uppenbar sionistisk källa men här gör jag ett undantag för att det var intressant. Du kommer, som vanligt, inte ha något att säga eftersom du bara kopierar och klistrar in en massa smutsig propaganda, men du är inte heller intressant. Det här är mer för de kunniga och verkligen intresserade.

    Det här uttalandet av Danny Ayalon är ett typiskt exempel på den sionistiska propagandateknik som försöker skriva om historien, förvränga fakta och skuldbelägga palestinier för att rättfärdiga Israels extrema koloniala politik. Jag fick jobba lite med den här och inte helt oväntat avslöjade flera allvarliga felaktigheter, både historiska, politiska och moraliska.

    Manipulativ historieskrivning
    Ayalons berättelse framställer Israel som fredsvilligt och palestinierna som irrationella och avvisande, en välkänd sionistisk propagandaberättelse. I verkligheten var "erbjudandet" vid Camp David 2000 varken generöst eller rättvist.

    Kartor och oberoende analyser (inklusive av israeliska experter som Shlomo Ben-Ami och internationella observatörer) visar att:
    De palestinska områdena skulle ha delats upp i fragmenterade enklaver, utan verklig territoriell sammanhängande stat.
    Israel skulle ha behållit kontroll över gränser, vattenresurser och luftrum, alltså fortsatt militär och ekonomisk överhöghet.
    "Erbjudandet" om Östra Jerusalem och delar av Gamla stan var villkorat, med israelisk kontroll över tillträde, säkerhet och underjordiska områden.

    Detta var inte ett förslag om självständig palestinsk stat, utan snarare om mycker svag autonomi under nästan total israelisk dominans.

    Skyll på offret-retorik
    Ayalon beskriver Arafat som en "oförmögen" eller "ovillig" part som saboterar freden. Den logiska fallgropen här är moralisk omvändning: angriparen kräver tacksamhet från den förtryckte.

    I själva verket hade Israel redan brutit mot Osloavtalets anda genom att:
    Fortsätta bygga illegala bosättningar på Västbanken även under förhandlingarna.
    Inte erkänna rätten till återvändande för palestinska flyktingar.
    Vägra erkänna Östra Jerusalem som framtida huvudstad i Palestina.

    Att kräva att palestinier "ska kompromissa" om sina mest grundläggande rättigheter, slippa bli fördrivna från sina hem, slippa bli mördade, förtryckta, behålla sin mark, suveränitet, heliga platser, är inte diplomati, det är utpressning.

    Rasistiskt och religiöst laddat språk
    När Ayalon återger Clintons ord om Jesus och templet är det tydligt att retoriken används för att heliggöra Israels krav. Det är helt galet att man använder religion och Bibel för att idag stjäla andras land.

    Detta påstående, att judendomen har exklusiv historisk rätt till Jerusalem, är både teologiskt och historiskt smutsiga lögner:
    Jerusalem är heligt för tre religioner, inte bara en.
    Att använda bibliska argument för att rättfärdiga modern statlig suveränitet är en form av extrem religiös kolonialism. Tänk om muslimerna gjorde så idag mot andra icke muslimska länder. Hur skulle det accepteras?

    En politisk konflikt görs här till en religiös kamp, vilket göder intolerans och avhumanisering och därmed etnisk rensning och FOLKMORD.

    Uteslutning av maktobalansen
    Inget i Ayalons berättelse erkänner Israels extrema koloniala maktställning, den militära olagliga ockupationen, apartheidliknande strukturer, etniska rensningar eller blockaden mot Gaza.

    När den starkare parten kontrollerar allt från rörelsefrihet till ekonomi, är det absurd att tala om "missad möjlighet till fred". Fred kräver någorlunda jämlikhet, inte underkastelse av ett ursprungsfolk.

    Sionistisk blindhet
    Ayalons ton avslöjar den typiska sionistiska självbilden: Israel som moraliskt rent, "demokratiskt försvarat" och alltid offer. Denna självbild blockerar varje självkritik och låser konflikten i evig cirkel.

    Riktig fred kräver att Israel erkänner: ockupationens illegitimitet, de palestinska flyktingarnas rättigheter och Jerusalems gemensamma karaktär utan ensidig suveränitet.

    Den verkliga tragedin i Camp David var inte Arafats tystnad, utan Israels oförmåga att förstå att rättvisa, inte enorma och mycket orättvisa eftergifter från palestiniers sida, är förutsättningen för fred.

    Frågor till sionister som håller med Danny A:
    Om Israel verkligen ville ha fred, varför fortsatte man att bygga ut bosättningar under fredsförhandlingarna?

    Hur kan man kalla ett "erbjudande" rättvist när det helt låser palestinier i splittrade kantoner utan egen gränskontroll?

    Varför ignorerar Israel FN:s resolutioner som kräver israeliskt tillbakadragande från ockuperade områden?

    Om Barak "grät" över Jerusalem, varför har inga israeliska ledare sedan dess visat vilja att dela staden?

    Varför framställs palestinier som orealistiska bara för att de inte accepterar extremt ojämlika villkor som cementerar den olagliga ockupationen?

    Hur kan ett möte som hölls under total maktobalans överhuvudtaget beskrivas som ett rättvist försök till fred?