Jag är näst intill alltid ensam på helgerna. Jag längtar till helgen när jag jobbar men sedan när den väl är här har jag ingen att höra av mig till :/ och ingen som hör av sig till mig.
Vart kan man träffa någon när man nästan är 40? Bor i Stockholm. Skulle ju helst vilja ha en partner men det har jag typ gett upp. Den eviga singeln...
TS. Att få en flickvän är verkligen inte den lättaste vägen ut ur ensamhet. Snarare den svåraste. Det är mycket lättare att hitta umgänge med folk genom ett gemensamt intresse. Det låter som att du stirrar dig så blind på att skaffa en tjej att du glömmer att livet kan innehålla en massa andra relationer, som också är viktiga och givande. Fotbollskompisar, brädspelskompisar, gänget i fotoklubben, släkten och familjen, det gemensamma arbetet i partiet eller föreningen, välgörenhetsjobbet där man får känna sig behövd på Stadsmissionen eller Röda korset.
En del hittar aldrig en partner att leva med. Så bara är det. Kanske är du en av dem, kanske inte. Men du måste inte vara ensam för det. Börja vara socialt aktiv. Man mår så otroligt mycket bättre då, och mår du bättre är saknaden efter en flickvän mycket lättare att hantera.
Herregud, säger jag bara när jag läser denna tråd. Inte för att jag betvivlar att det verkligen finns sådana människor. Människor är verkligen ytliga och falska idag. Majoriteten i alla fall.
Varför i hela fridens namn vill man ens bemöda sig med det? Kan skatta mig lycklig som är frivillig singel.
Jag tror det är svårare när man närmar sig 40, och aldrig haft en partner. Jag ska vara lite ärlig med dig nu TS, från ett kvinnligt perspektiv. För män här kan inte svara för kvinnor och deras livsöden.
Dom flesta kvinnor i min ålder, jag är över 40. Lever oftast frivilligt som singlar. Jag har haft tidigare relationer med män , och jag har trauma i min bakgrund. Men jag har noll romantiskt intresse av män längre och kommer leva ensam tills jag dör.
Jag har god relation med båda mina föräldrar och syster. Det är viktigt, dom kommer inte finnas för evigt i alla fall. Speciellt inte mina föräldrar. Tycker det är en red flag när en man inte gör det. Om det inte handlar om om något som hänt under barndomen/som äldre etc. Att man tagit avstånd pga av det.
Jag är dessutom frivilligt barnfri och vill inte ha någon man (giftemål) Det börjar bli vanligare. Så att alla finner en livspartner är strunt. Om man ser till samhället. Skiljer/separera dom flesta och det är fullt med varannan vecka föräldrar. Det är ofta inte så rosenskimrande som det låter, det där med familj, om vi ska vara realistiska.
En man kommer svara dig att dom flesta lever ihop utan romantisk kärlek och av praktiska skäl. Det finns det säkert. Men dom flesta kvinnor väljer med omsorg och för att dom är kära. Vi befinner oss inte i någon vilda västern på 1800-talet, där kvinnor faktiskt tvingades att gifta sig av praktiska skäl.
Kan även trösta dig med att SCB har statistik som visar att allt fler kvinnor runt 30-års åldern lever som singlar. Sverige är också det land med högst singelhushåll. Så nog finns det människor som lever frivilligt ensamma. Alla är det inte ofrivilligt.
Oftast är 99% män och som skriver dess trådar om ofrivilligt ensamhet. Mitt enda förslag är att du engagerar dig i aktiviteter och hobbies med andra människor. Möjligt att du kan träffa någon där. Men jag är en sådan kvinna, och vi söker oftast inte.
Herregud, säger jag bara när jag läser denna tråd. Inte för att jag betvivlar att det verkligen finns sådana människor. Människor är verkligen ytliga och falska idag. Majoriteten i alla fall.
Varför i hela fridens namn vill man ens bemöda sig med det? Kan skatta mig lycklig som är frivillig singel.
Jag tror det är svårare när man närmar sig 40, och aldrig haft en partner. Jag ska vara lite ärlig med dig nu TS, från ett kvinnligt perspektiv. För män här kan inte svara för kvinnor och deras livsöden.
Dom flesta kvinnor i min ålder, jag är över 40. Lever oftast frivilligt som singlar. Jag har haft tidigare relationer med män , och jag har trauma i min bakgrund. Men jag har noll romantiskt intresse av män längre och kommer leva ensam tills jag dör.
Jag har god relation med båda mina föräldrar och syster. Det är viktigt, dom kommer inte finnas för evigt i alla fall. Speciellt inte mina föräldrar. Tycker det är en red flag när en man inte gör det. Om det inte handlar om om något som hänt under barndomen/som äldre etc. Att man tagit avstånd pga av det.
Jag är dessutom frivilligt barnfri och vill inte ha någon man (giftemål) Det börjar bli vanligare. Så att alla finner en livspartner är strunt. Om man ser till samhället. Skiljer/separera dom flesta och det är fullt med varannan vecka föräldrar. Det är ofta inte så rosenskimrande som det låter, det där med familj, om vi ska vara realistiska.
En man kommer svara dig att dom flesta lever ihop utan romantisk kärlek och av praktiska skäl. Det finns det säkert. Men dom flesta kvinnor väljer med omsorg och för att dom är kära. Vi befinner oss inte i någon vilda västern på 1800-talet, där kvinnor faktiskt tvingades att gifta sig av praktiska skäl.
Kan även trösta dig med att SCB har statistik som visar att allt fler kvinnor runt 30-års åldern lever som singlar. Sverige är också det land med högst singelhushåll. Så nog finns det människor som lever frivilligt ensamma. Alla är det inte ofrivilligt.
Oftast är 99% män och som skriver dess trådar om ofrivilligt ensamhet. Mitt enda förslag är att du engagerar dig i aktiviteter och hobbies med andra människor. Möjligt att du kan träffa någon där. Men jag är en sådan kvinna, och vi söker oftast inte.
Ge inte upp, är mitt bästa tips! Gå ut på helgerna, vare sig du vill eller inte och försök närma dig tjejer du tycker är intressanta. Gå med i olika föreningar och kurser där du eventuellt kan träffa någon tjej som är snäll och intressant. Sikta in dig på snälla tjejer och skippa de ?snyggaste?, du har ändå ingen chans på dessa och jag tror verkligen att det finns en snäll tjej som också har samma mål och värderingar i livet som du där ute. ❤️
Jag tror det är svårare när man närmar sig 40, och aldrig haft en partner. Jag ska vara lite ärlig med dig nu TS, från ett kvinnligt perspektiv. För män här kan inte svara för kvinnor och deras livsöden.
Dom flesta kvinnor i min ålder, jag är över 40. Lever oftast frivilligt som singlar. Jag har haft tidigare relationer med män , och jag har trauma i min bakgrund. Men jag har noll romantiskt intresse av män längre och kommer leva ensam tills jag dör.
Oftast är 99% män och som skriver dess trådar om ofrivilligt ensamhet. Mitt enda förslag är att du engagerar dig i aktiviteter och hobbies med andra människor. Möjligt att du kan träffa någon där. Men jag är en sådan kvinna, och vi söker oftast inte.
Titta här! En perfekt väg ut ur ensamheten. Det finns människor som verkligen behöver dig.
https://www.stadsmissionen.se/engagemang/bli-volontar
Sorry! Såg inte förrän jag postat att du redan gjorde volontärjobb ibland. Du skriver att du gör det oregelbundet och att det ändå inte gett något. Jag tänker som så, att om du är blyg så tar det tid att lära känna dig. Du behöver regelbundna träffar där folk ges chansen att under lite längre tid lära känna dig. Om du är lite hemlig av dig, så att säga, så tar det ju längre tid att förstå vem du är. Man blir sällan bästisar på en kväll. Ge det tid.
Det här är inte första tråden du startar, va? Det är tufft att känna sig ensam, men om du fortsätter på samma sätt kommer du fortsätta vara ensam och starta en ny tråd snart igen.
Jag tror att du är ensam bland annat för att du bor i Stockholm. Stora städer är alltid fulla med folk, och då försvinner en introvert och blyg person som du i mängden. Det finns givetvis andra som är introverta och blyga precis som du, men de försvinner också i mängden och förblir osynliga också för dig.
Det är dags att flytta från ensamheten! Du behöver flytta någonstans där du faktiskt är en person och inte bara en i mängden. Småorter, byar och landsbygd is the shit för din del! En ny granne i byn kommer väcka positiv nyfikenhet, folk hälsar på dig, småpratar, och så småningom frågar om du vill sitta i styrelsen för bygdegårdsföreningen eller vara tränare åt fotbollsknattarna. Ditt politiska parti i kommunen vill säkert ha nya medlemmar, det är ju val nästa år, perfekt sätt att få en egen plats i den sociala väven! Kanske hittar du en partner, kanske inte, men du blir någon, en person och inte bara en osynling.
Det här är inte första tråden du startar, va? Det är tufft att känna sig ensam, men om du fortsätter på samma sätt kommer du fortsätta vara ensam och starta en ny tråd snart igen.
Jag tror att du är ensam bland annat för att du bor i Stockholm. Stora städer är alltid fulla med folk, och då försvinner en introvert och blyg person som du i mängden. Det finns givetvis andra som är introverta och blyga precis som du, men de försvinner också i mängden och förblir osynliga också för dig.
Det är dags att flytta från ensamheten! Du behöver flytta någonstans där du faktiskt är en person och inte bara en i mängden. Småorter, byar och landsbygd is the shit för din del! En ny granne i byn kommer väcka positiv nyfikenhet, folk hälsar på dig, småpratar, och så småningom frågar om du vill sitta i styrelsen för bygdegårdsföreningen eller vara tränare åt fotbollsknattarna. Ditt politiska parti i kommunen vill säkert ha nya medlemmar, det är ju val nästa år, perfekt sätt att få en egen plats i den sociala väven! Kanske hittar du en partner, kanske inte, men du blir någon, en person och inte bara en osynling.
Så många, framför allt män, vill hitta en partner för att få ett liv. Men det de egentlgien behöver göra är att skaffa sig ett liv för att hitta en partner.
Du bort i STOCKHOLM! Det finns en halv triljon saker att göra på helgerna. Om du börjar göra de sakerna så kommer du också träffa folk, och om du börjar träffa folk kommer du med tiden få bekanta, som kan bli vänner som kan bli eller leda till att du får en partner.
Nu har i princip en hel helgdag gått. Vad har du gjort TS? Suttit och väntat på att en partner ska kliva in genom dörren?