• Anonym (Lämnad)

    Lämnad, vad gör man nu

    Fick för några dagar sedan reda på att min fru vill skiljas efter ett 16 år långt förhållande. Vi har 2 barn i skolålder, hus gemensam ekonomi och ett så sammanflätat liv som man får efter så lång tid. 
    Vet inte vad jag vill med tråden kanske bara få andras syn på det. 

    Vi är väl inte direkt osams utan det har väl vart lite upp och ner den sista tiden, kanske ett år. Men trode verkligen att vi hade en ljus framtid då barnen börjar bli stora och rätt självgående. Dvs kan lämna dom själva för att kunna ge oss lite par tid. Samt att hon snart är klar med att skola om sig till ett jobb med mer frihet och bättre ekonomiska förutsättningar.

    Men det visar sig att det från hennes sida så går det mycket längre tillbaka. Blandat stora och små saker. Vilket jag tyvärr missat, inte förstått hur viktigt det var. 

    Jag har väl på npgot sätt hela tiden jagat ett sen, men missat hör och nu.

    Hur fan gör man med allt praktiskt?  
    Jag vill att barnen ska få det så bra som möjligt. 
    Jag vill även undvika att hamna i de tyvärr väldigt vanligt förekommande negativa inställningarna till min ex fru. Hon är trots allt mina barns mamma och jag vill kunna ha en civiliserad "relation" till henne för barnens skull. 

    Känns bara skit just nu och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
    Ursäkta för ostrukturerad post, men behövde nog mest skriva av mig..

  • Svar på tråden Lämnad, vad gör man nu
  • Anonym (Blandat)

    "Blandat stora och små saker sen lång tid tillbaka, vilket jag missat, inte förstått vad det var". Är det något du missat att uppmärksamma när det gäller henne och hennes eventuella problem, eller har det brustit i kommunikationen, som brukar vara vanligt?

    16 år är lång tid. Många har bara korta förhållanden idag och det går inte längre att vänta sig att man ska få leva livet ut med en människa, inte ens om man har barn tillsammans.

    Hoppas du lyckas komma över det, för din egen och barnens skull.

  • Jesper f
    Anonym (Lämnad) skrev 2025-11-25 15:10:00 följande:

    Tack för bra och konkreta tips. 
    Vi är väl igång med ganska många av punkterna.

    Men det känns som att det dyker upp nya saker hela tiden.

    Och vi är kanske inte jättebra på att ta upp de jobbigaste punkterna. Utan båda är lite skjuter gärna på sånt. Men ska göra ett seriöst försök ikväll att komma vidare med planeringen. 


    Jag kan bara berätta utifrån egen erfarenhet, men ja, i takt med att tiden rullar på så kommer nya saker dyka upp allt eftersom. Det är mycket mer än man tror, speciellt när saker ska delas på banken, försäkringar, abonnemang av olika slag och sådana saker som man inte först tänker på. Dock finns en fördel i att allt inte dyker upp på en gång, och det är att man också hinner lösa saker på listan tills nästa dyker upp. Men för varje sak man bockar, är man målet närmre.

    Sen är det stor skillnad på vad som är "praktisk" skillsmässa mot vad som är "emotionell" skillsmässa, för det är ungefär som man är två personer i ett som ska gå igenom skillsmässan. En sak vad man praktiskt gör, en helt annan sak vad man känner. Och man måste få gå igenom hela sorge processen - där även en period av ilska ingår. Det är normalt att känna även det under en tid, och det är inget farligt i sig, det är känslor, det är inte slutet av livet som vi känner det. Det svåra är att inte agera på dem, för att inte göra en situation som redan är eländig till värre.

    Det ÄR svårt att skiljas, och det är en stor sorg att gå igenom. Trösten jag kan ge dig, är att det BLIR bättre med tiden, när man börjar landa på fötterna och saker börjar utkristalisera sig, hur det ska bli och man kommer igång med sitt "nya" liv, ny bostad osv.

    Det svåraste tyckte jag, var relationen till Familj och vänner. Familj är väll egentligen ganska logiskt vem som tillhör vem, men just vänner - att de tar parti för ena eller andra. Det känns ganska tungt när man kommer till insikt om att de man trott vart nära vänner plötsligt tar parti för andra parten... Men det är en av de delar som ingår, och man får någonstans inse att det enda positiva med det, är att man ganska tydligt kommer veta vilka som VERKLIGEN är ens vänner eller inte. Familj som inte är ens egen, skulle jag säga att om man inte har väldigt bra kontakt med någon, finns heller ingen orsak att egentligen försöka behålla. Tvärtom kan sånt bara ställa till det i framtida relationer man kommer få om det finns massvis av gammal X-familj som hänger med på köpet. 

    Men nej, det är ingen kul period och absolut inte en av livets höjdpunkter att gå igenom, tvärtom. Men desto mer du klarar dig att hålla dig i skinnet, desto bätter blir skillsmässan. På sikt kan man givetvis bli goda vänner, även om man är X, men då får man heller inte fastna för mycket i det gamla, utan inse att det är helt nya förutsättningar som gäller. Hon kommer träffa på någon ny så småning om och starta en ny relation utan dig. Samma gäller för dig, du kommer också träffa ny som du kommer vilja inleda ny relation med/till, och då måste man kunna vara hövlig och respektfull även i den situationen.

    Men det är bara fortsätta listan. En dag kommer ni ha kommit igenom den, och fram tills dess får du försöka "överleva". En dag i taget.... 
  • Anonym (Lämnad)
    mellie skrev 2025-11-26 12:42:42 följande:

    I ert fall skulle jag faktiskt råda er till att gå i parterapi. För mig känns det helt otänkbart att bara så där skiljas efter 16 års äktenskap. Man lovade varandra "i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt". Då ska man faktiskt försöka lite mera än att man bara slänger fram att man vill skiljas, för alla parters skull. Det känns inte som att man i så fall vet vad "i nöd och lust" betyder. Inget förhållande som varat många decennier är guld och gröna skogar i alla lägen. Det går upp och det går ner. Man har större och mindre kriser.

    Man måste komma ihåg att gräset är inte grönare på andra sidan staketet. Gräset är grönt där man vattnar. Ifall man glömt bort varandra och förhållandet under småbarnsåren så blir det lätt att man glider ifrån varandra, men trots allt så har man en gång varit väldigt kära och valt att gifta sig och bilda familj. Jag tycker att det är värt att komma ihåg och kämpa för. 

    Ifall man efter att ha gått i parterapi i säg ett halvår till ett år, utan att ha kommit någon vart, så kan det vara idé att fundera på skilsmässa. Före det tycker jag att det bara är att ta den lätta vägen ut och fly från problemen. 


    Ja det har vart min första tanke med att, vafan det är klart vi måste kämpa för det här nu.

    Men ju mer vi pratat desto mer förstår jag att hon har kämpat länge, och så även jag. Tyvärr åt olika håll, det finns liksom inga känslor kvar att kämpa för. 

    Logiskt sett förstår jag att det här är det enda rätta för att vi båda ska kunna bli lyckliga igen så småningom.
    Men känslorna är fortfarande helt vidriga och flaxar överallt. 
  • mellie

    Ja men just därför att ni kämpat åt olika håll så vore det bra att försöka kämpa åt samma håll. Det går faktiskt att få ett förhållande på rätt köl igen, förutsatt att båda vill kämpa för det. Om man inte vill kämpa så går det så klart inte. Då har man ju redan gett upp.

  • Anonym (Kimberly)
    mellie skrev 2025-11-26 12:42:42 följande:

    I ert fall skulle jag faktiskt råda er till att gå i parterapi. För mig känns det helt otänkbart att bara så där skiljas efter 16 års äktenskap. Man lovade varandra "i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt". Då ska man faktiskt försöka lite mera än att man bara slänger fram att man vill skiljas, för alla parters skull. Det känns inte som att man i så fall vet vad "i nöd och lust" betyder. Inget förhållande som varat många decennier är guld och gröna skogar i alla lägen. Det går upp och det går ner. Man har större och mindre kriser.

    Man måste komma ihåg att gräset är inte grönare på andra sidan staketet. Gräset är grönt där man vattnar. Ifall man glömt bort varandra och förhållandet under småbarnsåren så blir det lätt att man glider ifrån varandra, men trots allt så har man en gång varit väldigt kära och valt att gifta sig och bilda familj. Jag tycker att det är värt att komma ihåg och kämpa för. 

    Ifall man efter att ha gått i parterapi i säg ett halvår till ett år, utan att ha kommit någon vart, så kan det vara idé att fundera på skilsmässa. Före det tycker jag att det bara är att ta den lätta vägen ut och fly från problemen. 


    Du, jag har "försökt" sedan 2016 redan.

    När en kvinna är färdig, så är hon färdig. Det är det som är skillnaden mot när en man drar, eftersom kvinnan måste ha örnkoll på att hon klarar sig ekonomiskt och hur hon ska bo och en massa annat först, innan skilsmässan ens förs på tal.

    Och det är heller inget man bara slänger fram, om man har den minsta omsorg kvar om sin partner.
  • Anonym (Lämnad)
    Anonym (Blandat) skrev 2025-11-26 12:54:17 följande:

    "Blandat stora och små saker sen lång tid tillbaka, vilket jag missat, inte förstått vad det var". Är det något du missat att uppmärksamma när det gäller henne och hennes eventuella problem, eller har det brustit i kommunikationen, som brukar vara vanligt?

    16 år är lång tid. Många har bara korta förhållanden idag och det går inte längre att vänta sig att man ska få leva livet ut med en människa, inte ens om man har barn tillsammans.

    Hoppas du lyckas komma över det, för din egen och barnens skull.


    Det är så otroligt mycket. Små saker som vart viktiga för henne här och nu som jag inte sett. Saker som vart viktiga för mig som hon inte sett. 
     En stor sak som jag upplever är att jag missat att prioriera här och nu, utan istället blickat framåt mot ett sen som aldrig kom. Inte rätt tid att ta den där resan nu, kanske nästa år. Vi får ändå inte barnvakt. 
    Vi väntar lite med det där för det passar bättre sen.. etc

    Utan någon ilvilja bakom, men jag förstår hennes frustration och besvikelse.

    Komunikation som fastnat kring familjen AB snarare än oss som par.
    Vi behöver göra x nu för att sen göra y för då rullar vardagen på. Men gkömt bort/undvikitatt prata om det viktigaste, relationen.

    Drömmar som vi på respektive håll trott vart gemensama men inte vart det. 

    Listan kan göras lång :(
  • Anonym (De)

    Att skiljas är fruktansvärt påfrestande för de flesta som går igenom det. Till och med om man själv tror att det är det bästa att göra. Så många olika känslor och ibland en stor tomhet. 

    Och nej, alla relationer kan inte repareras med parterapi. Nu vet jag inte alls hur er relation ser ut, jag tänker generelllt. 

    Däremot kan parterapi/familjerådgivning ibland hjälpa om oaret har fastnat känslomässigt och har svårt att genomföra skillsmässan på ett vettigt sätt. 

    Sedan kan det vara bra för dig att ha någon egen pwmerson att tala med. Någon vettig vän, kurator på vårdcentralen, genom Damiljerådgivningen diakon i kyrkan (man behöver inte vara religiös) eller om man har rätt till samtslsstöd genom någon försäkring på jobbet.

    Någonstans där man inte behöver vara samlad och klok, utan kan vara precis som man just då är. Samtidigt som man i vardagslivet måste ta hand om en massa saker. 

    Har arbetat en del i skolan och har av olika anledningar följt familjer genom deras skillsmässa genom barnen. För de allra flesta stabiliseras det ett tag efter det att de börjat kunna till ro i sina nya hem. Det märks på barnen. 

    Men en riktigt akut känslomössig kris brukar vara kring  tre månadader.

    Som tur är har du kvar dina relationer till dina barn. De ör ju livslånga.

  • Anonym (De)

    Tillägg till föregående: "Familjerådgivningen" skulle det stå.

  • Anonym (Lämnad)

    Idag är en jävla skitdag. Mötte ett par som sprang tillsammans när jag var ute på min morgonrunda. 
    Känns så jävla löjligt att låta en sån sak påverka mig så mycket.

    Kämpar verkligen med mottot en dag i taget just nu...

  • Anonym (De)
    mellie skrev 2025-11-26 14:10:08 följande:

    Ja men just därför att ni kämpat åt olika håll så vore det bra att försöka kämpa åt samma håll. Det går faktiskt att få ett förhållande på rätt köl igen, förutsatt att båda vill kämpa för det. Om man inte vill kämpa så går det så klart inte. Då har man ju redan gett upp.


    De flesta ger inte upp lättvindigt. Dessutom kan TS inte bestämma över den andra parten. 

    Jag har all medkänsla med TS, men båda parter måste vilja för att det ska bli bra.
Svar på tråden Lämnad, vad gör man nu