Anonym (for better or for worse) skrev 2025-12-06 15:23:23 följande:
Jag skrev ett långt inlägg igår på mobilen, men råkade ta bort allt när jag skulle vara lite duktig och kopiera det hela - just för att försöka undvika att just detta skulle inträffa. Suck.
Provar igen.
Wall of text:
Tankar ur ett (manligt) perspektiv som lite liknar din frus. (av vad vi vet från tråden).
Jag och min sambo var ihop i över 10 år innan vi gick samma väg som er.
Vi hade egentligen ett väldigt bra förhållande på många sätt, men i flera år dessförinnan var det saker i vårt förhållande jag saknade. Jag tog upp det emellanåt. Oftast på ett lugnt sätt, men ibland även i ren ilska då jag var så uppriktigt förbannad över hennes upplevda likgiltighet inför att allt höll på att gå åt helvete.
Efter att ha försökt allt (!) insåg jag till slut att det var dags att göra det ofrånkomliga.
Jag hade dragit på mig en ganska omfattande psykisk ohälsa, som jag tillsammans med en KBT-terapeut lyckades förstå bottnade i mitt förhållande.
Jag ville verkligen inte såra henne (vilket hade gjort att jag stannade längre än jag borde) men släppte till slut bomben - att jag ville separera.
När jag väl hade kommit till den insikten och sedermera gjorde slag i saken, visste jag att det inte fanns något kvar att rädda. Vi (jag) hade redan försökt allt.
Det tog ett par-tre månader innan hon flyttade och trots att det var en väldigt tung period för oss båda (det är INTE lättare att vara den som gör slut) lyckades vi samarbeta lika bra som innan. Då vi var varandras bästa vänner var det mig hon sökte tröst hos, vilket jag till slut kände inte funkade.
När hon hade flyttat började jag träffa en annan. Utifrån (och även jag efteråt) kunde det såklart anses att det var för tidigt, men jag behövde verkligen det, där och då. Kände efter några månader med nya tjejen att det inte var rätt att fortsätta med henne då jag inte kände lika starkt som hon och som jag borde ha gjort.
Min ex-sambo visade under/efter hela uppbrottet upp sidor som jag hade saknat. Det jag hade behövt _i_ vårt förhållande.
Jag förstod att det förmodligen var ett sätt att försöka få mig tillbaka - om än undermedvetet från hennes sida - men det och det faktum att vi fortfarande var väldigt goda vänner, gjorde att jag efter en jobbig extern händelse frågade om hon ville flytta hem igen. Det ville hon.
Jag visste att det skulle bli som innan, men lät henne förstå att jag inte kommer kunna leva under dom premisserna. Antingen så tar hon tag i "sina issues" på riktigt, eller så säger hon att "Det där är inte jag. Det kommer aldrig kunna bli jag, utan vill du leva med någon med dom kvalitéerna så är inte jag rätt person".
Det är snart 10 år sen. Det blev likadant som innan ganska fort igen. Som väntat.
Vi är fortfarande ihop och jag måste säga att visst, jag ångrar mig inte egentligen, då jag har otroligt många fantastiska upplevelser och erfarenheter från den här tiden, men med facit i hand skulle jag ha... jag tänkte skriva att jag borde ha låtit oss fortsätta isär, men jag behövde verkligen henne. Det var vi mot världen. Det är det fortfarande. Hon och jag... men jag har fortfarande ett stort tomrum inom mig och det kommer jag få fortsätta leva med. Troligtvis resten av livet.
Det är inte synd om mig. Jag och bara jag har makten att påverka min tillvaro. Jag väljer mellan att ensam ge mig ut i det okända och kanske få leva ett liv i total ensamhet, eller att stanna i det som är tryggt, men äter upp mig inifrån.
Ja vi ser ju var jag är idag.
Vad jag vill säga med det här är att jag kan känna igen mig mycket i din berättelse.
Jag tror att om den ena har förväntningar på att den andra ska vara på ett visst sätt, som kanske inte alls rimmar med den person man faktiskt är, så kommer det inte bli bra.
Visst, man kan ändra på sig en stund, när man känner att man absolut måste, men så fort faran är över börjar man slappna av och glider tillbaka in i gamla vanor igen.
Jag har frågat min sambo vid tillfällen om hon aldrig reflekterar över att det är precis som innan och att det innebär att jag när som helst får nog och ger upp igen. Hon brukar svara att hon ju ser det jag ser, men att det ligger så långt bak i hennes attention span att hon "glömmer bort" det.
Nu kom jag ifrån ämnet lite igen, men alltså...
Jag tror (baserat på min egen historia) att din fru inte vill det här, men hon var tvungen. Och inget kan få henne att ändra sig.
Jag kan förstå hennes ilska då den i dagsläget kan vara som den jag gick och bar på, dvs. ilska över partnerns upplevda tidigare ovilja att på riktigt ta tag i sina problem, som om inte förhållandet betyder mer.
Jag fick gång på förklara för min sambo att det inte fanns något hon kunde göra längre. Inget. Det var för sent. Och det kände jag ända in i ryggmärgen.
Det var inte för att vara hård mot henne utan för att det i någon form skulle vara lättare för henne att gå vidare.
Slutklämmen får bli att hur du än mår just nu och hur gärna du än vill att det ska bli ni igen, så... ta det här för vad det är. En chans för er båda att få fortsätta leva med någon som kanske bättre stämmer överens med dom behov ni har.
Uppskatta era fantastiska år tillsammans och se till att få fler av dessa, som föräldrar till era barn.
Det kan bli bra igen. Det kan tom. bli bättre. Troligtvis blir det just det.
Sen bara... ha med dig i tanken att det som sagt inte är lättare att vara den som "väljer" att lämna. Vetskapen om att man behöver rasera hela tillvaron för någon man tycker väldigt mycket om är hemsk. Det gör man inte för att man vill, utan för att man måste.
Det gör inte att din sorg är lättare att bära, men det kan underlätta er fortsatta relation när man vet lite mer hur och varför det känns som det gör för den andra. Men eftersom ni fortfarande verkar kunna prata bra med varandra så vet du säkert redan allt det där.
Ville bara säga det.
Det kommer bli bra.
En dag i taget.
Alla är olika, alla förhållanden är olika. Det där är "anekdotiskt".
Icke desto mindre så liknar det min historia. Jag tar slutklämmen: Mitt första tog slut efter 20 år, hon gjorde slut och jag var knäckt. Men efter att ha träffat Min Nya så är jag så oändligt mycket lyckligare. Mitt i livet passade vi så mycket bättre ihop.
Nu är det 27 år som gått, och jag tackar min lyckliga stjärna att det första långa förhållandet tog slut. Jag hade inte förmågan att avsluta, tänkte alltid att "det blir nog bättre sen...".
Men än en gång: Det går inte att råda någon annan, utifrån sina egna erfarenheter, ni måste själva bestämma er.
Mitt första var från 20 års ålder till 40. Inte så konstigt att man hinner utvecklas åt olika håll. Mitt ex verkar lycklig med sin "nya" och jag med min. Vi samarbetar bra kring barn och barnbarn.
