Lämnad, vad gör man nu

Ibland är det ett andertag eller en timme i taget.

Bara en replik till både Ts och dom som lovordar att "kämpa ett tag till" och gräset är inte grönare etc etc floskler...

Av min egen skilsmässa lärde jag mig en klok sak. Att ta sig ur ett äktenskap i kras kan vara den bästa gröna gräsmatta man nånsin gått på i hela sitt liv. För ibland är det precis så enkelt. Många gånger har gräset bränts av giftig relation och gräset växer inte i en osund miljö som inte fungerar.  Gräset handlar ytterst sällan om en annan person eller orealistiska förväntningar utan gräset man vill ha  är att ta tillbaka sitt liv. - att stå på egna ben,  att lämna en icke fungerande relation och få andas igen. DET är en grön gräsmatta.  

Jag avskyr att uttrycket grönt gräs har blivit en bitter pekpinne när den egentligen sällan handlar om en tredje part utan vad man behöver för att kunna vattna nytt gräs.  

Nej precis, kag tror ingen av oss ger upp lättvindigt. Men ibland finns det bara inget att kämpa för.

Jag vill till exempel inte vara med någon som inte genuint vill och väljer varje dag att vara med mig. 

Även om jag på ett logiskt plan fattar att det är så så finns ändå känslorna där. Att det gör ont och känns tomt ensamt skrämmande och fruktansvärt. 

Men jag varken kan eller vill försöka styra hennes känslor, lika lite som hon vill styra mina. 

Jag vill inte att hon ska känna som hon gör men accepterar att hon gör det.

Tagit tag i och kontaktat en psykolog idag i alla fall då kag inser att jag inte kan klara det här på egen hand oavsett hur logiskt det ter sig 

Väldigt klokt att du kontaktade en psykolog för att få tillgång till ett "rum" där alla känslor får upplevas!  Även de "förbjudna".

Det är mycket tungt när djupa bindningar till en person behöver lossas och dras tillbaka. Det är att jämföra med sorgearbetet när någon har gått bort. Man trodde inte man hade så mycket känslor, det blir storm och det går upp och ner hur som helst (så var det i alla fall för mig). 

Din fru har ett försprång för hon har gått och vänt och vridit på detta i månader förmodligen. 

Det du kan göra nu är att ta hand om dig så gott du kan, för att inte förvärra din situation och dina känsloupplevelser ytterligare. 

Kloka ord.

Tack för kloka ord 
Ja jag gör mitt bästa för att hålla ihop mig själv under dagtid för barnens skull. 
Sen gråter jag och skriker svordommar under  löprundorna på morgonen, och skrattar för mig själv när jag tänker på eventuella andra som hör/ser idioten med touretts som älgar genom en beckmörk skog kl 05:00 varje morgon vrålandes. 

I alla fall så pass god självinsikt att det beroendet jag "flyr" till är träning och inte något destruktivt.

Mycket igenkänning. 

Som den där nyårsnatten när jag gick gråtande genom stan med en halvdrucken flaska champagne i ena handen.

Två månader senare dansade jag solo i vardagsrummet och sjöng med Cher i "Love hurts", med glädjetårar. Fri!

Jag flyr också till träning. 

Nu var det jag som lämnade så på ett sätt enklare för mig. På ett sätt är det då också mitt ansvar i allt som monteras ner. Barnen vet att det var mitt beslut, att det här är på mig. Det har jag aldrig hymlat om.

Jag berättade för min man efter midsommar, vi skickade in ansökan i juli så nu är det snart bara en månad innan betänketiden gått.

Vi bor fortfarande ihop men mycket praktiskt börjar ha löst sig. Bodelningen är klar, nytt boende för (snart ex)mannen är tillgängligt från typ nu.

Vi har lyckats hålla sams över förväntan. Nästan orimligt bra.

Min man sa i somras: Om du varit så här resonabel hade det här kanske gått att rädda.

Man orkar inte störa sig på saker i samma utsträckning för man räknar ner. Det kan ge en bedräglig känsla av att man är mer överens nu än innan beslutet togs. Det är vi eg inte, men vi väljer våra strider på ett helt annat sätt och vi har inte längre förväntningar på varandra som par.

Det är nästa sak man behöver skilja på. Vi gör slut med oss som par. Vad vi gör med oss som familj det är nu upp till oss att utforma. För en familj kommer vi alltid vara i o m barnen. 

Att vi går isär är mitt ansvar. Framtiden som familj ligger på oss båda. Där måste vi gemensamt hitta en nivå vi tycker fungerar och det är samma princip som i parförhållandet. Vill inte den ena, då blir det inte.

Jag hoppas vi kan hitta ett sätt att umgås alla för barnens skull. När de fyller år, tar studenten och såna saker. Men jag inser också att jag inte kan bestämma det. Det måste vi vara överens om. Hur det blir får framtiden utvisa.

Ja det var väl min frus som sa orden. Men jag börjar mer och mer fundera på om det beror på att hon är modigare än mig eller bara har kortare beslutsvägar.

Vi kanske borde gjort det här tidigare. Gör fortfarande lika ont känslomässigt men rationellt vet jag att det inte är en felaktig tanke.

Jag har dock vart stenhård mot frun i att hon inte får ta på sig någon skuld i det här gentemot barnen. Jag vill inte att de ska tycka att det här är någons fel, utan att det bara är. Man kan inte styra känslor.

Men mycket tänkvärt inspel att vi gör slut som par, men som familj består vi så länge barnen lever. 
Den lär ältas ett par mil i skogen.

Jag valde självmant att stå för det mot barnen att det var mitt beslut. De är så stora. Yngsta är 15 år. Äldsta har redan flyttat hemifrån.

De känner sin far. Han kan inte kasta ut en tom kartong ur huset om han tror det kan vara praktiskt att ha den kvar. Han har kvar alla sina skolböcker från lågstadiet. Han får inte tummen ur och skapar förändringar och han är inte den som driver.

De hade aldrig köpt att det var hans ide. De hade förmodligen inte köpt att vi var överens heller och då tycker jag det är enklare att vara helt öppen med att det är jag som vill och varför.

Sen överskattade jag min äldsta son. Han är 19 och jag tänkte att han skulle ta det rätt bra. Han tänker ändå snart flytta och plugga men han tog det hårdast. När jag pratade med honom så insåg jag så tydligt att även vuxna barn är barn och vi i första hand är föräldrar. Han tyckte det var onödigt att skiljas när vi inte var så ovänner att vi inte kunde förhålla oss till varandra i samma hus typ. Jag fick förklara att jag ville mer av livet än att bara stå ut under ett tak.

Barnen pratar en del sinsemellan. De är oroliga för att deras pappa ska bli ensam. Jag förstår dem. Det är inte han som driver det sociala heller. De har frågat om julen och jag har sagt att jag inte vet. För han vill inte prata om något praktiskt. Men jag har lovat barnen att antingen så får de fira med han och hans mamma eller så firar vi ihop som familj. Jag kommer inte ta med barnen till min släkt och lämna honom ensam. Jag kan däremot tänka mig att själv åka till min släkt om det skulle bli så. Tiden får utvisa och jag är beredd att stå tillbaka om det gör det enklare för resten. Jag tror jag har igen det senare.