Lämnad, vad gör man nu

Instämmer.

Nu får du väl ändå ge dig! Det är inte "ni" som förhastar "er", det är frun som vill skiljas. Och det absolut mest konstruktiva och respektfulla TS kan göra är att acceptera det. Gränsen för vad TS kan ha direkt påverkan på, går vid andra människor. Vill inte frun fortsätta, så kan TS inte tvinga henne.
Jag är själv en sån där förfärlig skild människa (omgift också, till råga på allt elände) och jag kan garantera att den som meddelar att hen vill skiljas, inte gör det förhastat, även om du tror det från din höga häst. Det är ett beslut som tar lång tid, mycket grubblande och många tvivel. Det är ingen som kastar in handduken direkt! När beslutet väl är fattat, är det som regel definitivt. Även om det inte var det för dina moraliskt högtstående bekanta. Snälla, du behöver inte både strö salt i såren på TS och sen gnugga in det ordentligt efteråt.
Dessutom kommer du dragandes med den tuffa småbarnstiden, som underförstått gör att folk skiljer sig. Men faktum är att par som har barn skiljer sig och separerar i lägre utsträckning än par utan barn.

Till dig, anonym (Lämnad): strunta i dessa anti-skilsmässo-propagandister! Jag tror att din fru fortfarande tycker om dig som person, hon vill inte göra dig illa -  hon vill bara inte vara gift med dig längre. Därför tror jag att det bästa är att försöka jobba på acceptansen. Låt det vara hemskt och jobbigt, för det är det att skiljas. Och nu har din mamma fått en hjärtinfarkt också, du har fått allt för mycket att bära just nu!
Det låter som om du resonerar klokt och är medveten om vad som rör sig i ditt inre, och det är en styrka just nu. Att det är känslomässigt smärtsamt är illa nog, men du kan åtminstone sätta ord på vad du känner, och då blir det inte mindre ont, men iallafall mera tydligt. 

Nej det är ganska tydligt från hennes sida just nu att hon inte vill vara gift. Det vill väl egentligen inte jag heller under de förutsättningarna som vart. 

Den stora skillnaden är väl att jag ändå har en tro på att vi skulle kunna hitta tillbaka till kärleken. Medan hon nog känner att det är omöjligt eller inte värt det. 

Gör mitt bästa för att försöka acceptera men det svänger verkligen upp och ner. 
Kämpar dagligen med frågan varför har vi hamnat här. Även om jag vet att den egentligen inte spelar någon roll nu.

Det kanske skulle spela roll om du visste varför ni hamnat där ni hamnade, för att lättare kunna acceptera att har blivit så. Men ja, smärtan skulle finnas kvar. Den kan bara tiden rå på. 

Vilken jobbig situation, beklagar!! Men har ni gått i familjerådgivning /terapi tidigare? Som jag förstår det har ni haft problem en längre tid? Även om hon nu bestämt för att er relation som par är över så behöver ni fungera som föräldrar. Där kan familjeterapeuten hjälpa till. Även om ni tror att ni är överens om barnen så kanske ni inte är det när det kommer till kritan. Boende, jul, midsommar, sommarlov, resor? fritidsaktiviteter, ekonomi. 

Ett tips är att få ett schema fastställt från tingsrätten under samma mål som skilsmässan. Då får ni det svart på vitt. Bästa sättet att inte bli osams är att tydligt klargöra vad som gäller.

Nej vi har inte haft någon terapi tidigare. Problem är nog ett starkt ord, det har inte varit några konflikter, mer ett långsamt döende.

Tror verkligen inte att vi behöver dra det till tingsrätten. Jag har ändå turen att skaffat barn med en väldigt förståndig och klok kvinna som sätter barnen först, precis som jag.
Även om hon inte älskar mig längre så har vi fortfarande samma värderingar kring vad som är rätt och fel. 

Riktigt jobbig dag i går. Första mötet med psykologen, som var en jäkla besvikelse. Han landade i att jag gör det han kunde rekomendera och han såg inte något behov av mer stöd för min del.  Ett jävla skämt känndes det som. 

Hade ett par lugna och sansade samtal med frun med om vart vi står och hur vi ska fortsätta. Väldigt jobbigt att höra hennes bild av varför vi är där vi är. Men säkert nyttigt i slutändan även om jag känner mig som en elak och hemsk person. 

Önskar så intensivt att den här situationen bara ska försvinna, och att det ska sluta göra så ont. 

Jag skrev ett långt inlägg igår på mobilen, men råkade ta bort allt när jag skulle vara lite duktig och kopiera det hela - just för att försöka undvika att just detta skulle inträffa. Suck.
Provar igen.

Wall of text:

Tankar ur ett (manligt) perspektiv som lite liknar din frus. (av vad vi vet från tråden).

Jag och min sambo var ihop i över 10 år innan vi gick samma väg som er.
Vi hade egentligen ett väldigt bra förhållande på många sätt, men i flera år dessförinnan var det saker i vårt förhållande jag saknade. Jag tog upp det emellanåt. Oftast på ett lugnt sätt, men ibland även i ren ilska då jag var så uppriktigt förbannad över hennes upplevda likgiltighet inför att allt höll på att gå åt helvete.
Efter att ha försökt allt (!) insåg jag till slut att det var dags att göra det ofrånkomliga.
Jag hade dragit på mig en ganska omfattande psykisk ohälsa, som jag tillsammans med en KBT-terapeut lyckades förstå bottnade i mitt förhållande.
Jag ville verkligen inte såra henne (vilket hade gjort att jag stannade längre än jag borde) men släppte till slut bomben - att jag ville separera.
När jag väl hade kommit till den insikten och sedermera gjorde slag i saken, visste jag att det inte fanns något kvar att rädda. Vi (jag) hade redan försökt allt.

Det tog ett par-tre månader innan hon flyttade och trots att det var en väldigt tung period för oss båda (det är INTE lättare att vara den som gör slut) lyckades vi samarbeta lika bra som innan. Då vi var varandras bästa vänner var det mig hon sökte tröst hos, vilket jag till slut kände inte funkade.
När hon hade flyttat började jag träffa en annan. Utifrån (och även jag efteråt) kunde det såklart anses att det var för tidigt, men jag behövde verkligen det, där och då. Kände efter några månader med nya tjejen att det inte var rätt att fortsätta med henne då jag inte kände lika starkt som hon och som jag borde ha gjort.

Min ex-sambo visade under/efter hela uppbrottet upp sidor som jag hade saknat. Det jag hade behövt _i_ vårt förhållande.
Jag förstod att det förmodligen var ett sätt att försöka få mig tillbaka - om än undermedvetet från hennes sida - men det och det faktum att vi fortfarande var väldigt goda vänner, gjorde att jag efter en jobbig extern händelse frågade om hon ville flytta hem igen. Det ville hon.
Jag visste att det skulle bli som innan, men lät henne förstå att jag inte kommer kunna leva under dom premisserna. Antingen så tar hon tag i "sina issues" på riktigt, eller så säger hon att "Det där är inte jag. Det kommer aldrig kunna bli jag, utan vill du leva med någon med dom kvalitéerna så är inte jag rätt person".

Det är snart 10 år sen. Det blev likadant som innan ganska fort igen. Som väntat.
Vi är fortfarande ihop och jag måste säga att visst, jag ångrar mig inte egentligen, då jag har otroligt många fantastiska upplevelser och erfarenheter från den här tiden, men med facit i hand skulle jag ha... jag tänkte skriva att jag borde ha låtit oss fortsätta isär, men jag behövde verkligen henne. Det var vi mot världen. Det är det fortfarande. Hon och jag... men jag har fortfarande ett stort tomrum inom mig och det kommer jag få fortsätta leva med. Troligtvis resten av livet.
Det är inte synd om mig. Jag och bara jag har makten att påverka min tillvaro. Jag väljer mellan att ensam ge mig ut i det okända och kanske få leva ett liv i total ensamhet, eller att stanna i det som är tryggt, men äter upp mig inifrån.
Ja vi ser ju var jag är idag.

Vad jag vill säga med det här är att jag kan känna igen mig mycket i din berättelse.
Jag tror att om den ena har förväntningar på att den andra ska vara på ett visst sätt, som kanske inte alls rimmar med den person man faktiskt är, så kommer det inte bli bra.
Visst, man kan ändra på sig en stund, när man känner att man absolut måste, men så fort faran är över börjar man slappna av och glider tillbaka in i gamla vanor igen.
Jag har frågat min sambo vid tillfällen om hon aldrig reflekterar över att det är precis som innan och att det innebär att jag när som helst får nog och ger upp igen. Hon brukar svara att hon ju ser det jag ser, men att det ligger så långt bak i hennes attention span att hon "glömmer bort" det.

Nu kom jag ifrån ämnet lite igen, men alltså...
Jag tror (baserat på min egen historia) att din fru inte vill det här, men hon var tvungen. Och inget kan få henne att ändra sig.
Jag kan förstå hennes ilska då den i dagsläget kan vara som den jag gick och bar på, dvs. ilska över partnerns upplevda tidigare ovilja att på riktigt ta tag i sina problem, som om inte förhållandet betyder mer.

Jag fick gång på förklara för min sambo att det inte fanns något hon kunde göra längre. Inget. Det var för sent. Och det kände jag ända in i ryggmärgen.
Det var inte för att vara hård mot henne utan för att det i någon form skulle vara lättare för henne att gå vidare.

Slutklämmen får bli att hur du än mår just nu och hur gärna du än vill att det ska bli ni igen, så... ta det här för vad det är. En chans för er båda att få fortsätta leva med någon som kanske bättre stämmer överens med dom behov ni har.
Uppskatta era fantastiska år tillsammans och se till att få fler av dessa, som föräldrar till era barn.
Det kan bli bra igen. Det kan tom. bli bättre. Troligtvis blir det just det.

Sen bara... ha med dig i tanken att det som sagt inte är lättare att vara den som "väljer" att lämna. Vetskapen om att man behöver rasera hela tillvaron för någon man tycker väldigt mycket om är hemsk. Det gör man inte för att man vill, utan för att man måste.
Det gör inte att din sorg är lättare att bära, men det kan underlätta er fortsatta relation när man vet lite mer hur och varför det känns som det gör för den andra. Men eftersom ni fortfarande verkar kunna prata bra med varandra så vet du säkert redan allt det där.
Ville bara säga det.

Det kommer bli bra.
En dag i taget.

Det där ja...
Min upplevelse av psykologer är att det blir jobbigt för dom när man dels har lätt för att prata om känslor, men när man också är en person som reflekterar mycket på egen hand. Väger för och emot. Försöker sätta sig in i andras situation osv.
Då funkar inte deras invanda mönster att "ta sig in".

Ett sidospår. Jag gick till en relationsrådgivare/parterapeut för att få lite vägledning i hur jag skulle hantera mina relationsproblem.
Efter att ha sagt ungefär som din psykolog idag, uppmanade hon mig mer eller mindre att vara otrogen.
Suck...

Ja jag hade nog lite högre förgoppningar på det samtalet. Men ska se om det kan finnas några andra alternativ.

Skulle vilja ha en plats där jag kan få utlopp för alla småsinta elaka tankar som bubblar upp ibland. Är inget jag vill dela med någon som känner min fru  eftersom det egentligen inte är så jag känner eller ser henne, utan vill att det ska vara en helt fristående person. 

Att få rådet var otrogen när man försöker få råd och stöd är ju verkligen allt annat än proffessionellt.