"Stog" finns ej....

Hi hi undrar om jag skriver så...?

Pokemon, svårlöst problem det där. Det spelar liksom ingen roll vilka målen är när de praktiska förutsättningarna påverkar verksamheten på det sättet.
Jag har stött på situationer liknande den du beskriver lite här och var, men min egen erfarenhet är lite tvärtom, faktiskt. Jag gick också i en skola utan något bättre rykte, med många elever med invandrarbakgrund (även om det inte var 90%). Just vår svenskundervisning var väl inte särskilt inspirerande. Vår svensklärare var mer intresserad av att prata om aktier (han sadlade om och blev aktiekonsult sedan) än om sitt ämne. Jag minns mest långtradig högläsning. Den något så när fördjupade grammatik jag lärde mig, lärde jag mig på tyskatimmarna. Det var troligen en bra grund, för på gymnasiet tog det inte så lång tid att läsa in den svenska.
För att komma till vad som skilde sig i min erfarenhet från din är det att jag och andra från min gamla skola klarade oss bra på gymnasiet. D v s de betyg vi hade fått, och som tog oss in på gymnasiet tycks ha speglat vad vi kunde och höll bra där. Däremot hade jag klasskamrater som flutit ovanpå i sina små skolor i landsortsidyllen och som fick en jättechock när de första terminen sänkte sina betyg med flera enheter (vet inte om det är Sisleys oengagerade lärare som spökar där eller de gamla vanliga problemen med enskilda lärares och skolors olika betygssättning).

Vad gäller svenskan på gymnasiet hade vi väl en OK lärare, om än inte så inspirerande. Vår parallellklass åkte på en svensklärare som hade sin behörighet inom andra ämnen, och fick komplettera med svenska för att få ihop timmar. Det var väl ingen höjdare, då hon inte heller hade någon informell kompetens i ämnet. Vissa elever rättade konsekvent hennes fel och stämningen blev väl därefter.

Det är lite intressant att man (de flesta?) verkar ha så mycket högre tolerans för att man katsar om boktsävenra på tangentbordet än för rena felstavningar. Det är liksom mer OK att skriva fel om man vet hur det ska vara.

Och nu såg jag Jennie Brunflos beröm! Jag rodnar ...

Isolde:
Genomsund (och praktisk) inställning till språkfel. Om man skriver något som är fel (eller som många uppfattar som fel) är ju risken stor att läsaren hänger upp sig på det i stället för att ta till sig budskapet.
Själv fick jag t ex idag ett mail från en myndighetsperson (Trafiksäkerhetsverket om jag ska skvallra) som talade om "daxläget"; kändes som lite fel sammanhang att vara vitsig.

Och så skönt att vi inte har pajkastning i den här tråden. Det uppskattar jag verkligen... gud vad civiliserade vi är!

Sen en fråga till våra humanister:
Stavas Gud med stor eller lite bokstav, när vi talar om kristendomens Gud altså? Inte gudar i allmänhet.

Nyfiken...

Åsa:
Hur många gånger har jag inte fått höra att "resten av terminen ska ni ha vikarie"... hemskt tycker jag. Ingen struktur alls och total avsaknad av kontinuitet! Irritationen växer...

Pokemon: Gud med G i det sammanhanget.

Sektion pajkastning När ska uppsvenskarna (läs Stockholmsbaserade journalister) lära sig att -a i adjektivändelsen vid män - den nya manliga ministern etc - i motsats till mycket annat i de uppsvenska dialekterna aldrig tagits upp i riksspråket, och uppfattas som barnspråk i skrift av oss som inte ens säger det.

Applåderar också högt över tonen i den här tråden. På sista tiden har det spårat ur trådar till höger och vänster och man vågar knappt ge sig in i diskussioner numera. Gu' va' bra vi e'!

Vad glad jag blir när jag ser att tråden jag startade fortfarande lever och att inläggen är så vettiga och bildande...

Finns tydligen fler än jag som är språkintresserade och som inte tar illa upp när dom blir rättade.

Keep it up...

Åsa,

Såna sunda åsikter äger riktiga språkvetare! Och så gott som alla professionella språkvårdare också (ja, de är ju också nästa uteslutande språkvetare i grunden). Det är "mannen på gatan" som är sur och fördömande.

Förresten rockar Fredrik Lindström, han är ett utmärkt exempel för hur den moderna inställningen till språkvård ser ut.

Sedan är det ju så att alla har saker som man hänger upp sig på personligen -- ett av mina råkar faktiskt vara "än mig"! Dessutom anser jag man _begår_ självmord och _tar_ livet av sig och inget annat. Men jag böjer nacken och inser att det är stilistiskt motiverat snarare än språkbrukligt.

Isolde:

Visst - jag erkänner.... jag har också hangups på "än mig". Ibland vill jag bara skrika ut till personen jag pratar med att "det heter faktiskt än du", men jag biter mig i tungan och låtsas som ingenting. Ingen blir gladare av att jag leker språkpolis.

Isolde: Hur skulle man annars bära sig åt? Med självmordet altså...

Lindström är ascool! Lite svengelska här....

Jo, det har blivit allt vanligare att folk säger "han tog självmord". Uäk!

Jaha då har man hört det med... en slags hybrid altså... knepigt...

Jag skulle föredra "han begick livet av sig".

*s*

Verkar det inte troligt att verbbytet vid självmord (göra, ta) har med attitydskillnad att göra? Begår gör man ju brott. Självmord var ju faktiskt ett brott en gång i tiden (belagt med dödsstraff för den som misslyckades...), men ses väl knappast på det sättet idag. Kanske vill man spegla det i språkbruket.

Titta t ex också på "amma". Ammar gör ju traditionellt mamman, men idag verkar det vara mer regel än undantag att tala om ammande barn upptäckte jag när jag hamnade i bebissvängen. Såg någon analys någonstans som gick ut på att man nu såg barnet som aktivt medan det tidigare sågs som passivt, och att man därför ville att det skulle vara barnet som ammade och inte mamman. (Håller inte helt med tanke på att gårdagens bebisar kunde dia, som väl är aktivt det med. Men detta uttryckssätt tycks många idag förknippa med djur.) Uttryckssättet lät väldigt märkligt för mig i början; såg liksom för mig bebisar med mjölk i brösten; men jag har mer eller mindre vant mig nu.

Åsa, jag tror mer på att det är en sammanblandning av två uttryck. Och en följd av att uttrycket "begå mord" inte används i samma utsträckning längre -- då finns inte längre kopplingen till självmördaren. Som man kan vara, medan man inte kan självmörda! Tror att jag ska börja med det i stället: han självmördade sig!

Jag måste erkänna att jag hoppar till lite varje gång jag hör att barn ammar, jag också. Men det är en klassisk betydelseglidning: diar verkar numera vara förbehållet djur.