Problem med bio-mamman vi ses här!

Haha, vilken härlig bild jag får framför mig när jag läser ditt sista inlägg. Jag ser svängdörrar och en strid ström av barn som kommer och går och rycker i kylskåpsdörrar och toadörrar!

Skämt åsido, det är precis sådana situationer som du beskriver som jag gruvar mig för. Ska man leva sitt liv stand-by, liksom? Och ha dåligt samvete för att man inte alltid har kylen full med mat, eller ständigt har en gryta mat igång på spisen? HJÄLP!

Kan tilägga att sonen även gör tvärtom, INTE kommer hem och är ungefär lika irreterande!

Ja du och tyvärr är det väl du som får skit om ni kräver t.ex ett telefonsamtal innan barn stormar in, är VÄLDIGT lätt skylla på plastisar!

Grejen är ju att en "styvfamilj" inte ÄR en likadan familj som den traditionella kärnfamiljen. Man HAR olika rutiner beroende på om barnet är hemma eller inte. Det handlar ju inte om känslorna för barnet, utan om vad det innebär rent praktiskt. Här hemma gapar kylskåpet tomt när inte barnet är här eftersom sambon jobbar borta och jag själv äter både frukost och lunch på jobbet. När inte barnet är här, ja då sover vi nakna och ja, vi har sex!! (Och vid alla möjliga tidpunkter, hahahaha!)

Jo, är ju det här med sexet!
Ni får skaffa en sån där kedja att ha på insidan och säga redan nu att "Attans vad mkt inbrott det är nu för tiden och HJÄLP vad läskigt det är öppna dörren när vem som helst kan stå utanför"
Funderar på det själv när jag faktist skulle kunna fösa ut min älskare altanvägen! *S*

gumsan76: Jag kan VERKLIGEN förstå att det känns knepigt. Vi bor i en by ca 5 mil från xet nu och det är skönt med avståndet. Så för nåt år sen så släppte hon också bomben....eller rättare sagt hennes dåvarande kille säger: vi har tittat på lägenhet där ni bor!!!! Jag höll på att svimma och ville bara kräkas rakt ut!

Min sambo och jag åkte till favorithaket och drack öl helt förtvivlade. Jag berättade för min sambo att "visst, för dottern är det ju bättre men tänk hur det kommer att bli (eftersom jag är rätt klar på hur det här xet tänker) - hon kommer komma glidandes hem till oss och prata och ska fika, hon kommer tränga sig på din mamma (som ogillar henne totalt men är rädd att mamman ska vägra dem umgänge som hon gjorde förr), dottern kommer släpa med sina småsyskon och det tänker inte jag ta ansvar för, hon kommer ringa om barnvakt och vi kommer stöta på dem i affären" Sen drack vi fler öl och förbannade världen.

Nu blev det inte så TACK OCH LOV för de har inga pengar och banken vägrar låna ut till dem för hon kan ju inte sköta sin ekonomi.

Så jag förstår eländet.

Lyssna på den här då (jag hoppas vid min gud att det jag fått höra INTE är sant):

Mamman är gravid....ska föda när som helst.....hon har brutit all kontakt med pappan till barnet för att hon vill...hon har flyttat (och säkert inte lämnat ny adress) hon har bytt telefonnummer så han inte kan ringa, hon säger till dottern att inte säga ett ord när de går förbi hans föräldrar.....Hon har en ny kille från hon var i typ 3 månaden....nu bor de ihop sen i somras.....(ut med det gamla in med det nya fort som fan)....

Nu har dottern sagt att de ska säga till barnet att den nya killen är pappan ........han ska växa upp och tro att den nya killen är hans pappa.

Jag hoppas verkligen att detta är en missuppfattning av dottern (hon är ju bara 7 så hon kan ju ha bildat sig egna slutsatser).....men OM det är så ....herregud. Jag låg vaken halva natten i natt när jag fått höra det...Jag är själv adopterad och även om jag vetat det hela livet så har det påvekat mig otroligt starkt hela livet.

Jag tror inte detta kommer att bli så - pappan har ju sitt att säga till om. Jag vet inte vad han tänker, hur han mår just nu...jag skulle så gärna vilja prata med honom och höra hans historia.

Tjofsen:
HJÄLP, men vaddå, vet pappan om det öht då?
För OM inte så MÅSTE han ju få veta. Kan iofs finas skäl till att han inte får, om det är fara för dom eller nåt men om inte!
Kan inte fatta att man vågar, barnet kan ju faktist vara en kopia av sin far och ska de hemlighålla det så blir ju det betydligt svårare isf, låter VÄLDIGT respektlöst mot barnet också..

Ja jag hoppas ju att det är en stor missuppfattning av vår tjej här. Kan ju vara så att de diskuterat att det hade varit bättre om den nya killen hade varit pappan.

Jag tror inte att pappan till barnet är nån skummis, men man vet ju faktiskt inte. Biomamman har ju en stor brist hos sig att "alla andra är det fel på -  hon gör minsann inget". Hon förstorar upp saker och får det att låta mycket värre än vad det är.

Problemet de har framför sig är ju att vår tjej vet ju vem som är pappan och hon kommer ju prata om det  med sitt lillasyskon!

Självklart är det ju bra att den nya killen tar ett ansvar och behandlar det som sitt också. Men jag som adopterad själv vet ju hur oerhört svårt det kan vara!

Ja om de får för sig att kräva flickan ska ljuga för sin bror är de ju väldigt fel ute!

Ja, verkligen. Och hon är inte den man styr direkt heller. Hon har, trots sina 7 korta år, en förmåga att förstå när saker och ting är fel.

Sånt ska man ju helst knappt ens behövt tänka på vid den åldern, sånt sätter spår.
Hoppas det fixar till sig. Vill inte byta om jag säger så, måste vara svårt lyssna på sånt och inte visa flciakn vad man känner, för hennes mamma är ju ändå hennes mamma. Är ju ofrånkommligt att hon känner lite agg från er sida om hon berättar sånt, för ni måste ju bli lite FÖR chockade för att alltid handla som man bör! *suckar*

Vi håller minen väldigt bra och försöker få dottern att se saker ur fler perspektiv än ett! När mamman har sina konstigheter för sig försöker vi diskutera olika sätt att se på situationer och varför mamman gör och si eller så! Vi pratar aldrig illa om hennes mamma. Jag vet själv hur det känns när folk gör så. Man är ju en del av den personen, man har känslor för den personen och då börjar man kanske känna att de inte tycker om en själv också. Så det är jag skitnoga med.

Ja det där är ju väldigt viktigt, har lyckats bra själv med den biten för vet med hur ont det gör att höra saker om en förälder!
Vet dock det kan vara svårt hålla god min när det värs ur nåt extremt korkat, även om man står där och försöker hålla gid min så skiner det nog igenom ibland!

Jaha så har kärringen bråkat vidare. Så nu blir det familjerätten. Vi ger oss inte, vi vill ha barnen på halvtid minst!! Ochd et kan vi ju glöma säger bio-mamman då.
Hon på står sig sätta barnen i första hand men så är det ju inte.
Hon slet upp dem från sin trygghet och drog till storstan med nya killen. Barnen fick byta skola och dagis för tredje gången.
Barnen har själva sakt att de vill va hos oss mer. Och nu när sambon äntligen kan jobba hemma igen och vi kan ha dem, då ska hon inte låta dem va här mer. Och hennes nya kille ska ersätta deras far på nått sätt.
Jag skulle aldrig ta hennes plats som mamma för barnen jag är en extra vuxen i deras liv inget annat, så att han bonuspappan ska försöka vara en far han inte är!! Ja det är absurt! De är minsan en familj hos dem, ja och vad är vi då???
Men det är ändå de biologiska föräldrarna som bär ansvar för sina barn och som ska besluta vad som är bäst för dem.

Det sorgliga är att vi vet att hon vill förmodligen inte barnens bästa utan hon tänker bara på sig själv som vanligt.

Fy fan!!

Tindra75
Bra att ni går vidare! Det är ju faktiskt inte hon som avgör hur umgänget ska se ut! Vilken omställning att få byta skola/dagis så många gånger. Sedan måste väl barnens vilja betyda något, och de verkar ju trivas hos er.

När bär det av till FR?

Tindra75: Familjerätten ser till barnens bästa och frågar dem om vad de vill. Hur gamla är de? Vår tjej är snart 7 och de tyckte det var så pass gammalt att de kunde ha enskilt samtal med henne. Och hon var ju helt bestämd på att vara halva tiden hos båda - så det blev ju så.

Min sambo frågade mamman igår om jeansen som var strl. 150 (dottern har ju bara 122/128) och fick till svar att "de hade mätt med de andra jeansen i midjan" (????????) Men hade de inte upptäckt att de var hur långa som helst?

När min sambo tar upp en sån grej och förklarar för mamman att strl. 150 är för barn 11-12 år så GER hon sig inte ens. Jag fattar inte varför hon säger emot. Hade det varit jag hade jag bara sagt:Men gud så irriterande....det måste ha blivit HELT fel, jag tar tillbaka dem givetvis och ger dig pengar för dem så får jag sälja dem vidare eller ge bort dem.

Men inte den här mamman inte...hon tjafsar emot.

Dessutom undrade min sambo varför man inte kan få tag på henne på telefon i tre dagar! Vi har haft diskussionen så många gånger...Nu var det ju extra viktigt att han fick tag på henne i måndags eftersom det inte var helt hundra med fritis. Men hon bara rycker på axlarna typ och säger att mobilen har varit konstig! Jag vet INGEN som har en mobil som inte funkar så fort VI vill ha tag på henne.

*MORR*