vampyria2 skrev 2010-11-21 14:49:29 följande:
Har ni några bra tipps på hur man får ett äldre barn/tonåring att acceptera sina diagnoser, är ju en fördel om de gör det för att kunna jobba med det som hon har problem med.
Hon var 15 när hon fick sina diagnoser och det har gått 1½ år nu och hon tok vägrar att acceptera att hon har några som helst svårigheter.
Hon har fått börja i en AS klass men är jätte arg för hon tycker inte att hon passar in där efter som hon inte har några problem.
Är så ledsen för jag förstår ju att det är jätte jobbigt för henne och vill inte pressa för mycket samtidigt så måste hon ju förstå sina funktionshinder, hon vägrar även att läsa något som handrar om ADHD eller asperger så hon har ingen som helst kunskap om dem heller.
Prata om hennes styrkor och svårigheter bara. Försök undvika diagnosnamnet om du kan. Det kan vara som en röd flagg och speciellt i tonåren. Positivt är om hon får möjlighet att träffa andra med samma dagnos som är ganska lika just henne eller ännu mer välfungerande. Då blir inte diagnosen lika läskig kanske.
Jag brukar säga att det finns väl ingen tonåring som egentligen VILL ha en diagnos. Man vill vara som alla andra. Det ville jag med, ändå tills jag var 39 år hävdade jag att så nog var fallet också, och försökte och försökte men det gick ju tyvärr inget vidare. Det viktigaste är att hon får en självkännedom om vem HON är. Så att hon har något att utgå ifrån när hon ska jämföra sig med andra. DET är viktigt och att ha självförtroende nog att få vara just den HON är. (Självförtroende krävs också om man ska slipa lite på sina mindre begåvade områden...)
Säg att hon är BRA precis som hon är en gång i veckan. Man kommer långt med det....
Jag blev VD och fick skriva en bok och ha fullsatt på mina föreläsningar, Caroline af Ugglas blev fantastiskt framgångsrik på sitt sätt (jag sjunger förresten i hennes kör fast det har hon igen aning om för det gör HUNDRATALS).
Vi är ALLA bra precis som vi är. Vi gör påtagligt ofta vårt bästa och så gott vi kan. Det får faktiskt räcka!!!
Med vänlig hälsning
Lotta Abrahamsson