ni med pmds titta hit

Misstänker att jag lider av PMDS. Hur har det gått för er som skrev i denna tråd för flera år sedan? Hoppas ni mår bättre.

Jag vet tyvärr inte det. Prata med din läkare om det.

Jag mår nu så pass bra att jag kan glömma att jag ska ta tabletter! Och märket inte av när jag slutar ta varje månad. Helt sagolikt underbart! Och det dör pirret det där att det kliar innuti kroppen på insidan av skinnet har jag inte känt på lääääänge!

visst jag blir ff arg och irriterad men inte på samma sätt och inte lika ofta. Har inte samma behov av att vara ifred heller. VILL vara med min familj!

Jag tror att jag har pmds, jag har inte vart och kollat upp det än, men är nästan helst säker på att det är det jag har. Från att jag får ägglossning har jag otroligt mycket humörsvägningar och känner mig helt tom inombords, sen kommer topparna då jag inte orkar med ett jävla piss. Jag hatar allt och alla. Känns som om ingen bryr sig, jag gråter konstant, får ångest, och vill inte leva mer. Jag köpte femal balans för ett tag sen och visste innerst inne att de inte skulle hjälpa, men hade hopp. Första månaden fungerade det jätte bra, jag hade fortfarande symtom, men inte alls i närheten av vad jag brukar ha. Jag blev så jävla glad och hoppades att jag skulle kunna bli bra! Men sen andra månaden sket det sig. Jag kände av ägglossningen och mådde lite dåligt första veckan efter. Men hade fortfarande hopp och trodde att femal skulle fungera lika bra som första månaden. Den andra veckan brast det totalt och kände mig så himla deprimerad. Det sjuka är att jag verkligen vill göra saker, men jag orkar inte, jag finner inte koncentrationen att göra det, jag klarar inte av att vara runt människor.

Jag bor tillsammans med min bästa vän och hon vet om att jag blir så här, och hon håller sig alltid undan, vilket jag oftast tycker är skönt. Annars vill jag bara skrika på henne och säga hur mycket jag hatar henne, även fast jag älskar henne så himla mycket. Men ibland vill jag inte vara själv med min ångest och mina hemska tankar. Jag blir rädd för mig själv. Och önskar att hon ville vara där, men jag vet ju själv inte hur jag känner och kan inte förklara vad som händer. Samtidigt vill jag inte lägga det på henne, allting jag känner är kaos. 

Jag känner mig också så jävla dålig som har lyckats fått det här också. Jag vill inte ha det. Jag vill må bra. Vågar inte riktigt söka hjälp heller, jag är bara 19 och ska i så fall gå till ungdomsmottagningen, och det känns inte som om dom vet vad det innebär med pmds, och är rädd att dom inte ska kunna hjälpa mig eller ge mig något som gör att jag blir ännu sämre. Om jag blir sämre kommer jag inte finnas kvar. Är för övrigt inne i en topp just nu, därför jag inte känner ork att försöka leta efter en läkare som faktiskt kan hjälpa mig, antar att jag kommer se annorlunda på saken om några dagar igen. Men kände mig i alla fall glad att det fanns en sån här tråd idag. Kände mig förjävla ensam, även om tråden är flera år gammal känns det riktigt skönt.

Hej!

Vi är två sjuksköterskestudenter vid Sophiahemmet Högskola i Stockholm som ska skriva vår kandidatuppsats om kvinnors upplevelser av att leva med premenstruell dysfori. Om du har diagnosen PMDS/PMDD och är intresserad av att ställa upp på en intervju vill vi jättegärna träffa dig! Skriv ett meddelande till mig om du vill veta mer och bidra till att belysa premenstruell dysfori inom vården!

Vänliga hälsningar

Julia och Linn

Jag har precis börjat prova yaz, för gick upp så otroligt mkt i vikt med premalex så då blev jag deppig av det i stället. Ngn som har erfarenheter av yaz?

Julia och Linn - jag kan ställa upp på intervju. Haft ganska många resor inom vården innan läkarna insåg att det var pmds. Hur når jag er?

det finns en grupp på Facebook för stöd, råd och pepp: www.facebook.com/groups/1378241995761974/

Jag hade mitt senaste utbrott i söndags och det var samma dag jag fick min mens för den här månaden. Jag misstänker att jag har PMDS.. Min sambo får ta mycket skit och jag vill inte behandla honom på det sättet jag gör :( Fruktansvärt jobbigt... Jag blir en helt annan människa - utåtagerande, kastar saker, fruktansvärt mycket ångest och gråt, koncentrationssvårigheter, rastlöshet mm. Igår, alltså dagen efter mens, så mådde jag inte jätte bra, men avsevärt mycket bättre än i söndags..

Jag säger så elaka saker, konspirerar, tar verkligen ALLT med en negativ klang, undviker min umgängeskrets, vill klappa till alla jag passerar på käften, tar åt mig av allt, jag är ful, värdelös, hemsk människa och vill bara dö. Uppmanar min pojkvän att göra slut.... HELT galet. Han kommer knappast orka med det här livet ut. Så - Nu kände jag att det räcker! Jag vill inte vara såhär längre.. Så jag har stämt träff med en kurator nästa vecka, förhoppningsvis ska vi komma fram till olika tankesätt (i första hand) som jag ska försöka träna in vid de jobbigaste perioderna. I ärlighetens namn är jag rätt skeptisk, för jag vet att väl i situationen så kommer jag mer än gärna föredra att dra i mig ett piller istället för att försöka tänka annorlunda (har försökt tusen gånger på egen hand)... Men absolut värt ett försök, då jag måste ta mig vidare i det här NU. Så förhoppningsvis är det ett steg åt rätt riktning. Kanske blir det någon form av medicinering som sista utväg, för det här funkar verkligen inte längre... :( Vill inte behandla folk i min omgivning på det här sättet. :( 

Någon som känner igen sig? Kanske någon som är i samma startsits och vill "följas åt" i denna kamp...? :) Kom gärna med tips och råd!

Ingen som är kvar i denna tråden?

Jag har svår pms tre dagar under ägglossning, tre dagar före mens och 3-4 dagen på mensen med en menscykel på 21-24 dagar. Olika symptom vid olika perioder. Jag har fått diagnosen pmds. Den svårare graden av pms.
Jag har testat allt, olika preventivmedel, kopparspiral, citalopram etc och står nu i kö för att operera bort livmoder och äggstockar. Är 45 så planerar  inga fler barn. Hoppas verkligen det hjälper.
Känner mig ibland schizofren med alla mina humörsvängningar (arg, ledsen, orolig, osäker, nervös etc), tillsammans/varierat med huvudvärk, magont, ryggont, diarré, "tyngdhet" i huvud och ansikte, tröghet i hjärna, blod som rusar, hjärtklappning, hår som "ställer sig upp".
Ett rent helvete!

Vet inte om jag har pmds men nu närmar det sig mens och igår fick jag för mig min man bedrog mig pågrund av en dröm och skulle i princip skiljas. Fett överdrivet irriterad på allt också. Får mycket tvångstankar i samband med mens och ägglossning men är aldrig självmordsbenägen eller så. Sen kan det variera mycket från gång till gång och ha flera veckor jag mår bra men upplever det blir värre ju äldre jag är. Är inte heller exakt samma tidpunkt varje månad. 
Stor kram till alla som går igenom detta iaf. Vilket helvete dessa hormoner kan ställa till med. 

Så mycket jag känner igen i din beskrivning. Mitt hår kan ställa sig upp på armarna fläckvis. Så konstigt men har inte kopplat det till pms. Samma med humöret. Är vanligtvis väldigt självsäker, sen kan jag bli såååå osäker plötsligt vissa dagar utan att fatta varför. Det och massa konstiga tvångstankar. Sen kan jag dagen efter känna mig helt normal. Känner mig psykiskt sjuk vid dessa tillfällena. 

Hej alla kämpar. Misstänker att jag fått en släng av PMDS. Känt mig riktigt av banan under mensen hela våren. Förra mensen va den värsta, ville lämna sambon så jag slapp barnen varannan vecka, ville göra mig av med barnen och flytta långt borta. Ångrade barnen så fort dom gnällde. Hade inga problem i stortsätt med humöret vid mens tidigare, men efter andra barnet blommade det upp. Stora är 3 år och lilla är 11 månader.

Har en liten svacka på 2 dagar ca när ägglossningen bör vara, och nu igen vid mensen. Känner lixom ingen glädje i kroppen, blir skit arg på barnen direkt, vill bara sova och vara för mig själv. De blir ju inte bättre av att inte sovit ordentligt sen innan minstingen kom..

Har spiral, kyleena, och har haft sen i höstas. Vet inte om det är den som ställer till det eller om jag hade haft det såhär ändå. Är 25 år snart, känner inte riktigt för att ha de såhär nån gång i månaden tills klimakteriet..

Hur fick ni diagnosen och hur gick ni vidare efter de? Har pratat med BVC som skulle återkomma, men de har dom nog glömt. Känner inte riktigt för att ringa och jaga dom nu heller.

Kämpa på alla??

Hej igen,
Det har nu gått ca 1 år och 4 månader sedan min hysterektomi, eller total hysterektomi som det heter när du avlägsnar även äggstockarna.
Som jag har skrivit tidigare så var detta enbart pga min svåra pms, eller pmds som den svårare graden av pms heter.
Efter operationen hade jag så klart ont och mådde illa av morfinet men i övrigt mådde jag kanon! Så bra att jag inte förstod vad läkaren menade när han sa att jag skulle börja äta östrogentabletter direkt. Jag tänkte att det behöver inte jag! (bara alla andra miljoner kvinnor som genomgår denna operationen.....) Alla PMS symtom hade försvunnit, inkl migränen.
Efter ca 2-3 månader började jag känna mig extremt missnöjd och likgiltig. Jag fick explosionsartat eksem på händer och fötter och fick äta kortisontabletter. Jag började då med östrogentabletterna ganska omgående. När hösten kom, dvs ca 7-8 månader efter operationen så tappade jag extrema mängder hår. Som tur är hade jag väldigt mycket hår :) Jag blev dessutom tröttare och tröttare och kunde somna sittande i soffan vid sju på kvällen.
Jag antar att jag hamnade i klimakteriet plus att kroppen hade fått sig en rejäl chock när dessa viktiga organ togs bort.
Men NU!!!!!  Jag har mått TOPPEN i ca två månader nu. Jag känner mig lugn, harmonisk och tillfreds. Jag har haft kraftig huvudvärk max 5 ggr sedan operationen, jämfört med migränliknande attacker vid ägglossning och före mens var 3:e vecka (kort cykel)
Både barnen och min man älskar mitt nya jag och märker en otrolig skillnad.
Visst, jag har tappat viss känsel invändigt och har inte lika starka orgasmer men det är det helt klart värt. Sexlusten har snarare ökat än minskat.
Och visst, jag kan ibland sakna den där extrema överskottsenergin som jag kunde ha ibland och få för mig att tex rensa förrådet kl 6 en lördagsmorgon och tro att alla ville vara med i mitt race. Men återigen, helt klart värt det. Tror inte min man saknar den
Att slippa mens, mensvärk, alla pms symptom och dessutom känna mig mer nöjd med tillvaron än tidigare är HELT FANTASTISKT! Önskar att jag hade gjort detta för 10 år sedan.

Jag har försökt få igenom en total hysterektomi i 3 år. Jag har 2 barn,min man har sterilisera sig,vi har inte en tanke på fler barn för en millisekund. Jag är visserligen "bara" 36 år, men mår så fruktansvärt dåligt 3 veckor på en 28 dagars menscykel. Jag har provat allt och har bett om hysterektomi hos 3 gynekologer och de vill inte ens diskutera det. Inre pågrund av min ålder(säger 2 av dom) utan för att det betyder medicinering resten av livet,men vad spelar det för roll om jag redan behöver gå på ppiller slinda,enligt gyn. Vilket tar bort blödningen..men har lagt till klåda, torrt underliv och den lilla lila sexlusten som infann sig i 2 dagar på 28 dagar den är borta, så illa att jag känner obehag vid beröring. 

Hur gick du tillväga?