3 månader nykter efter behandling. Nu vill han dricka igen. Hur skulle du reagera?

Det är ju en stor skillnad på att vilja dricka i formen: Fan vad jag är sugen, hur ska jag kunna stå emot. Och att vilja dricka i formen; jag vill dricka, jag har inget problem, alla är dumma, ingen förstår mig...

Attityden gör all skillnad på om det ska gå bra eller ej framöver...

All utveckling är inte till det bästa, skador som man drar på sig, hur menar att du att återhämtningsperiod hör till abstinens?

Abstinens är direkt drogrelaterat, du har abstinens när drogen lämnar systemet och beroendet gör att kroppen inte fungerar som den ska, när det är över så är abstinensen över, att det sedan kan ta olika lång tid att defacto komma upp på benen igen och bygga upp sitt tillvaro/fysik är nått helt annat.

Det är fakta, den nya versionen av det hela är bara generaliserande sörja utan verklighetsförankring.

 

Okej, han har inte druckit än... Men hans attityd säger mig att det inte dröjer länge. tyvärr. Hade han sagt, "fan vad jobbigt det är att jag vill dricka när jag vet att det kommer sluta illa" hade det varit annorlunda. Hans ord just nu är PRECIS vad vilken missbrukare som helst säger, skyller ifrån sig, dumförklarar dig osv. Du skrev att han gick ut på en promenad - jag trodde att han hade gått ut för att dricka. Är du säker på att han inte gjorde det?

Jag förstår absolut att du inte vill/kan lämna honom om han ännu inte begått något snedsteg. Men beredd dig på att det är stor risk för ett snedsteg inom snar framtid. Bered dig både mentalt och "fysiskt" - vem ska du ringa, vart ska du åka, vem ska ut ur ert hem, han eller du, vart skickar du hans grejer om han inte kommer och hämtar dem själv osv.

Om du behöver råd för hur du ska agera för att hans tillstånd just nu (vill dricka men gör det inte) inte ska bli värre så har jag dåliga nyheter. Det finns INGENTING du kan göra. Och det kan jag säga hur många gånger som helst men du kommer förmodligen ändå behöva lära dig den hårda vägen. Det finns ingenting du kan göra. Inte ens om du skrek på honom och viftade en flaska framför ansiktet på honom vore det ditt fel att han drack. (Men just det kan du ju försöka undvika...)

Hej. Jag vet vad jag pratar om när jag nu skriver detta.

DU kommer aldrig att kunna hjälpa honom. Det är ingen klyscha, det är sanning. Du kan vara bromskloss. Du kan vara den pedagogiska, stöttande personen och 9 ggr av 10 kanske dina ansträngningar ger resultat och gör att han inte trillar just denna gången. På det sättet är du till hjälp för honom förstås. Även om han blir sne på dig och drar hemifrån (pga sin egen frustration). MEN den där tionde gången, när han faller igen. Trots dina försök, trots allt du gjort.. Den enda som kan hindra honom är han själv. Att han VET själv att han ljuger när han säger att han skulle kunna dricka liite efter 3 mån nykterhet. För vet han inte det (än) då kommer han att falla.. Igen!

Jag har missbrukat själv och nyktrat till, samt levt länge med en aktiv missbrukare. Jag har både varit den som faller och varit där du är nu. Jag vet, att vore det inte för mig och alla mina försök att bromsa, hjälpa, hindra, då skulle jag inte ha min man hos mig idag. Men jag vet också att om han själv inte hade kommit till den insikt som behövs för att klara den där 10e gången själv, på ren och egoistisk viljekraft, då hade allt jag gjort för honom inte spelat ngn som helst roll. I dagsläget fungerar det bra för mig och för min man. Men jag vaknar fortfarande kallsvettig ibland pga att jag drömt att han börjat om igen!

Usch, jag tycker synd om dig. Å ena sidan kan du vara vad som gör att han en vacker dag klarar att vinna över "sina demoner" och välja ett nyktert liv (som är tusenmiljoner ggr bättre!) Å andra sidan kanske du investerar så många år och så mycket tårar och frustration, utan att få något tillbaka.

Även med mina egna erfarenheter skulle jag nog råda de allra flesta att lämna.. Men du orkar så länge du orkar och kanske går det bra för er! Jag önskar er stort lycka till och hoppas på det bästa, för er båda! Hoppas att han kommer hem nykter från den där promenaden och säger förlåt och att han vet att du har rätt!

Nej, men oftast när det gäller frågor som läkarvård, som vi nu diskuterar här.
Det är inte jag som menar det är alla professorer sammantaget som hävdar detta. Och sitter man som lekman och argumenterar emot detta så är van förmodligen van att kämpa mot väderkvarnar.

Det är i högsta grad drogrelaterat. Utan den så kan du aldrig få dessa fysiska genvägar i huvudet.
Komma på benen och bygga upp tillvaron har inget med paa att göra (se tidigare svar) det kan ägna 100% av tiden till efter abstinensen dvs. upp till ett år efter sista glaset.

Du är ganska ensam om den tanken.
Det är väldigt många missbrukare som tror att de kan sluta, som förleder sig i detta tänk.

Nja, nån har tagit ett förhastat beslut och klumpat ihop för mycket under samma flagg, när det kom till detta ämne så har man länge kunnat hitta kalla fakta inom vården, jag ger inte detta många månader förrän det är tillbaks till det som nyligen var sant, man gör skillnad på direkta effekter av droger och inte tar med individuella handlingar som i slutändan inte är direkt drogrelaterade.

Att man kan skada sig och det tar tid att ändra tankesätt har som sagt inget med drogers direkt effekt att göra, det har mer med livsstil att göra.

Nej det är jag inte, vet man det minsta om ämnet mer än att man tror på första bästa man hittar på nätet så vet man hur dom enskilda droger fungerar och vad dom är kapabla till.

När det kommer till sverige och drogkunskap så har den varit på extrem låg nivå i och med politiken genomsyrar vården också, vi är ett uland när det kommer till droger, trodde däremot inte ens i mina vildaste fantasier att dom skulle börja generalisera och komma med ren skräckpropaganda som vi vet av historien inte fungerar nånstans.

För stunden så har jag helt tappat förtroende för svensk vård när dom börjar på allvar bedriva skräckpropaganda.

 

Men vet du vad TS, han sa inte "nu börjar jag få tankar på att dricka igen, kan du hjälpa mig att hantera dem". Istället förnekar han att det är ett problem, hävdar att DU är problemet. Ni är tillbaka på ruta ett. Ledsen men du måste inse det. Drickandet är HANS problem och det ska INTE gå ut över era barn, vilket det uppenbarligen redan har gjort. Du har INTE skyddat dem utan de har redan hamnat i situationer som de inte borde ha befunnit sig i, som du fått röja upp. Det är inte att skydda. Jag har, efter flera års medboroende (alkoholism och psykisk sjukdom) lämnat mannen som jag är gravid med. Jag kommer aldrig att kunna göra honom "frisk". Det måste få bli hans val. Jag kommer att ställa som ultimatum att han ska bevisa för mig att han är nykter om han ska ha sitt barn, hur han vill göra det är HANS problem. Jag kommer själv från ett stabilt och tryggt hem och det ska mitt barn också få göra. Att hennes pappa kommer vara lite kocko är väldigt tråkigt, men han ska inte få förstöra henne. 

Du TS är så tydligt medberoende. Och även om du själv säger det så är det uppenbart att du inte förstår innebörden av det och hur det påverkar dig. Du behöver hjälp med detta, samt distans till den destruktiva relation du lever i. Lämna honom, i alla fall för en period. Lättnaden när man inser att man inte måste leva med lögnerna, osäkerheten, ilskan, ansvaret för någon annans beteende, tvivlen, det ständiga ifrågasättandet av sig själv, rädslan, att aldrig veta var man har den andre, att aldrig kunna ta något för givet..osv osv...den lättnaden är underbar och den bästa gåvan man kan ge sig själv, och sina barn!

Saken är den, att som medberoende kan du inte hjälpa och stötta.
Han måste igenom detta själv

Det spelar ingen roll vad du säger just nu, det hjälper inte om du förklarar logiskt, bönar och ber, hotar, skäller och gnäller, lägger fram fakta.
Bestämmer han sig för att dricka, så kommer han att göra det
Och när en alkoholist börjar tänka på alkohol så mycket, så man rationaliserar framtida drickande då är dom redan där.
Eller har förmodligen redan börjat

Det enda du kan kontrollera just nu är vad DU ska göra i detta, ska du acceptera det och leva vidare med alkoholen som familjemedlem eller så bestämmer du dig för att ditt och barnens lidande får ha ett slut och bryter

Åh du har så rätt. Jag beklagar beslutet du behövt ta, men du har så jävla rätt. Och jag känner/kände precis samma. Han ska inte få förstöra henne (jag grät nästan när jag läste ditt inlägg).

TS - läser du det här? Lämna, i alla fall för en period. Lämna helt, under en längre tid. Prata inte med honom, eller hans familj, eller någon som känner honom. OM han kan vara den man du vill ha, OM det är möjligt att ni kan ha hela framtiden tillsammans så kommer ni ha det även om ni lever ett eller ett par år helt avskilda från varandra. Och du kommer må så mycket bättre under tiden.

 

Nej, det tror jag det :D

PS. detta är absolut inget nytt, det fanns redan på VHS:ens tid ;)

 

Lycka till.

Men jag kan inte lämna! Vem skulle då ha koll och veta vad han gör när han är med barnen? Ingen. <och trots allt han gjort så älskar jag honom. 

Han drack inte i fredags, han har inte druckit nu heller. Han har inte ens nämnt det. att han sa det att han ens frågade, fick mig att tappa hoppet. Men han gjorde ingenting. Jag vet inte vad jag ska göra.. Om jag ska visa honom denna tråden? Om jag ska ställa ultimatum NU helt out of the blue eller om jag ska invänta nästa gång han vill och säger att han inte har problem.. Jag vill inte vänta, jag vill inte ha ont i magen och jag vill inte lämna för då vet jag att han tar till flaskan. Jag är den enda som finns och stoppar.. 

Du kan alltid prova att ställa ultimatum och be honom att visa att han verkligen har för avsikt att vara nykter nu eller så går du och tar barnen med dig.

Hur tror du att han skulle reagera om du visade honom tråden?
Kanske skulle han känna hur fel ute han är om han får se allas åsikter här.

Hur jag tror att han skulle reagera? Han skulle gå bananas . Uttrycka sig ungefär såhär: Varför gör du så?! Dom känner inte mig! Helt främmande människor som ska sitta och uttala sig om mitt liv och vad jag kan och inte kan! Dom fattar ingenting!

Ungefär så tror jag.. Sen skulle han gå ut på promenad och jag skulle försvara mig med att säga att jag behöver skriva av mig, få input från andra och be om ursäkt om jag sårat honom..

Att försöka lägga skulden på andra är ganska typiskt för en missbrukare.
Och själv hade jag aldrig stått ut med något sådant.

Hur tror du han skulle reagera om du ställer ett ultimatum och ber honom att söka hjälp för sitt beteende eller så lämnar du honom?
Tror du han skulle gå bananas då med?

Jo jag vet :/ pappa gjorde samma och jag brukar bara bemöta det med att skaka av mig och försöka förklara men det går inte in. Så oftast ger jag bara upp och ber om ursäkt istället.

Jag har gjort det men då handlar det om att missbruka. Inte enbart tankar om att dricka igen. Skulle jag förbjuda tankarna så skulle han känna sig kvävd, skulle nog vem som helst göra..

Beteendet kan jag heller inte göra så mycket åt känner jag, enbart han kan ju ändra på det men då gäller det att han förstår och inser vad jag menar. Det är någonstans där det brister eftersom han inte förstår utan enbart tror att jag är jävlig. Drar jag upp gamla saker som han tyckte DÅ att jag var "jävlig" över så inser han nu att jag bara ville hjälpa.

Men just för stunden, just när han är "inne" på ett spår tänker han enbart på hur elak jag är.. Så svårt att förklara men man känner sig rätt liten och överkörd då man enbart vill hans bästa.

Jag älskar honom och skulle bli helt förtvivlad om han valde att dricka igen och jag får ta barnen och gå. Det ultimata är om han lovar, står vid sitt ord och verkligen visar att han älskar oss mer än missbruket..

Men herregud människa! Du stoppar inte, du underhåller hans livsstil. Du låter honom bete sig hur han vill. Du väljer din man före dina barn, det är inte svårare än så, och det är uselt. Oavsett din bakgrund så har du ett ansvar för dina barn. Deras behov ska gå före dina. Det spelar ingen roll hur mycket du älskar honom, om du så ska leva ensam resten av ditt liv ska dina barns trygghet komma i första hand. Du håller som bäst på att fostra dina barn till otrygga osjälvständiga vuxna som kommer att bli lika medberoende som du. Har du inte lärt dig nånting?? Jag blir rent förbannad när jag läser ditt svar. 

Okej. Vad tycker du är bäst då?

1) Att barnen är med oss båda och han är nykter?

Eller:

2) Att han har barnen själv och kanske är onykter?

Jag röstar för första alternativet för nykter är han nu med mig som säger nej.

Och nej, ta barnen från en pappa som har en tanke på att dricka alkohol håller inte. Inte ens soc kan gå in där och säga något om det. Har redan frågat.

Jag har jobbat på soc så nej, de ger inte råd i sådana frågor utan säger att det är ditt ansvar som vårdnadshavare att avgöra när dina barn behöver skyddas. De kan inte säga att du ska lämna honom så sluta gömma dig bakom andra. Såklart kan du vägra en full människa umgänge med sina barn, du måste bara stå för det. Men visst, håller han sig nykter så är det inget fel på alternativ ett. Men det verkar han inte ha för avsikt att göra. Och skulle han trilla dit igen, kommer du inte att lämna honom. Så mycket kan man läsa ut av vad du skriver. Och det är illa. Och det borde soc kanske hålla koll på...

Jag förstår att det inte är så lätt med din bakgrund osv.

Men jag tror att du måste börja sätta dina barn och dig själv i första rummet nu. Hur tufft och svårt det än känns.
Han verkar inte vilja sluta dricka helt och hållet och då är frågan vad som är bäst för barnen.
Att bo med båda föräldrarna där den ena dricker och den andra mår dåligt eller att bo med den ena föräldern som mår bra och den andra försöker ta tag i sitt liv och göra något åt saken.

Har din man gått på AA? Om inte så borde han kanske göra det för att komma till insikt om att han är beroende och hur det påverkar både honom själv och alla i hans närhet. Framförallt dig och barnen.