Varför känns det så fel

Jag fullkomligt ÄLSKADE att se att min mamma och pappa kunde vara vänner och umgås. Därför vill jag ge detsamma till min son, nu när jag och hans pappa inte längre kan vara tillsammans (vilket inte beror på det klassiska).

Och min ena bonusdotter mådde jätttedåligt en period av att vi umgicks alla. Hon bara mindes hur det varit och visste ju att det inte skulle bli så igen. Hon fick ont i magen och mådde illa. SÅ vissa barn mår bra av det och andra dåligt.

Ni som säger att det inte är OK att han shoppar tillsammans med barnen och deras mamma (men det beror inte på någon form av svartsjuka): skulle det vara OK att han shoppar tillsammans med sin syster och barnen? Om ja, vad är det för skillnad? (Om det inte beror på svartsjuka/osäkerhet, och det gör det tydligen inte)

absoulut kan det vara så, man får lyssna till barnen hur de känner i situationen men jag tror att de flesta barn mår bra av att föräldrarna iallafall är öppna för att umgås vid utvalda tillfällen, högtider osv. Det är viktigt att dörren inte är helt stängd till att umgås bara för att föräldrarna har gått vidare, för barnen så är ju båda föräldrarna fortfarande familj även om föräldrarna inte ser varandra som familj längre.

Det kan vara krävande för barn att alltid behöva dela på sig och aldrig bara kunna ha alla man älskar i närmsta famlijen på samma ställe.

Ni som säger att det inte är OK att han shoppar tillsammans med barnen och deras mamma (men det beror inte på någon form av svartsjuka): skulle det vara OK att han shoppar tillsammans med sin syster och barnen? Om ja, vad är det för skillnad? (Om det inte beror på svartsjuka/osäkerhet, och det gör det tydligen inte)

Om det är något som sker på regelbunden basis, så hade jag valt bort det förhållandet.

Utav anledningen att jag inte vill leva i ett trepartsförhållande.

Sen spelar det ingen roll om det gäller ett ex, en mamma, eller en kompis.

Finns det en tredje part som ställer krav om hur min man ska lägga sin tid, och som sen tar tid ifrån det vi ska göra tillsammans, då är det ganska snabbt ett avslutat förhållande.

Jag har redan dumpat en kille där hans mamma var för mycket närvarande i förhållandet.

Så tycker jag också att man ska göra. Alla ska må bra i ett förhållande. Med barn eller inte. Man får kompromissa ibland eller lämna. Man brukar märka i början hur det är.

Jag valde en man med barn sen innan och accepterade att det finns ett ex, som kommer finnas med då och då resten av livet. Så är det bara. Sen har hon tyvärr ändrats de senaste åren. Det kunde man ju inte veta innan. Men men.

Barnen accepterade jag direkt. Vissa saker har jag fått mer förståelse för sen jag själv blivit förälder.

Jag accepterar oxå att det finns ett ex. Däremot skulle jag inte acceptera om exet styrde över tiden jag o min man har ihop. Den tiden styr vi över gemensamt. Det är vi som är familj. Bonus mamma är bonus mamma, inte en tredje vuxen part i vår relation.