Utredning på gång, stötta varandra?

Ja men precis, känns som man direkt blir tagen liiite mer oseriöst när man är lite yngre. Tråkigt tycker jag. Har också alltid velat ha barn ganska tidigt. Så nu med facit i handen vad lång tid allt tar är jag glad att jag började detta tidigt.

Hur länge har du kört på sprutor? Håller också tummarna för att det ska få igång ÄL, tänk att denna ÄL krånglar till det för så fruktansvärt många.

Ja, på torsdag ska jag iväg så håller tummarna då åtminstone ÄL-testet är positivt, men det är ju aldrig någon garanti. Ja, exet började jag denna resa med. Han tröttnade å har nu barn med någon annan. Min nuvarande sambo har också fått goda resultat, så jag tror inte det beror på något annat än min kropp.

Nu är det sista spurten att försöka själv. Läkaren idag såg 19 mm blåsa och 9 mm slemhinna. Imorgon intas otrivelle. Nästa månad blir det IVF (mina förhoppningar denna månad är rätt så låg). Gruvsamt men samtidigt skönt, att lägga över det hela på nån annan. Synd bara att kliniken ligger ca 4h bort. Får se hur vi löser jobb och hund hmm

Hoppas det här försöket lyckas! Annars så får jag önska lycka till med ivf! Det e rätt jobbigt men som du säger skönt att lägga det på nån annan xD

Jag väntar på mens så jag kan göra FET :) tiden går långsamt. Ser inte fram emot att ruva iaf. Det är det absolut värsta..

Lååååångt inlägg!

Hej allihopa! Vilken fin tråd. Stöttning behöver vi verkligen i denna situation.

Min historia då:

Jag och mitt ex började försöka i mars-2015. Vi körde med ÄL-tester och jag provade allt möjligt då, apiforce, folsyra, d-vitamin m.m. Efter 1 år sökte vi hjälp eftersom jag aldrig varit gravid och var då 35 år. Han har inte heller barn sen innan och bara en fungerande testikel.

Utredningen startade och prover och VUL visade inget konstigt förutom att jag har ett myom på livmodern som inte skulle orsaka några problem enligt BM. Proverna visade också på ÄL och bra nivåer på amh, TSH och hormonvärden. Vi blev tillsagda att prova ett år till utan hjälp trots min ålder. Förhållandet tog dock slut oktober-2016 pga stressen och ångesten det medförde mellan oss.

Nu har jag en ny partner och eftersom vi är lite äldre så har vi börjat försöka göra barn, eller mer ?slarvat? och hoppats att det ska bli något. Vi har prickat ÄL kanske 1 gång men även legat runt ÄL vid säkert 3 tillfällen till. Så möjligheten har funnits 4 ggr. Han har två barn sen innan och de båda barnen blev till vid första och andra försöket med två olika kvinnor som är lite yngre än mig. Så jag antar att det inte är några fel på honom. Förra mensen var 3 dagar sen och jag fick vad jag trodde var ett spökstreck några dagar innan BIM. Men det tärde så hårt på mig just denna gång att jag nu har släppt allt. Vill nästan inte längre ha barn. Det gör för ont varje månad att se mensen komma. Och jag undrar vad det är för fel på mig. Är det myomet? Har jag ens ÄL? Är jag för gammal nu? (37 år). Jag orkar inte ta mig igenom en process igen med utredning, eventuell förberedelse för IVF. Det blir så extra ledsamt om inte ens de tre försöken man får gratis med ivf skulle fungera.

Min magkänsla säger att det är mig det är fel på. Har haft cellförändringar, gjort konisering och har det där myomet på livmodern som ingen inom läkarkåren vill göra något med. Är så deppig och nästan utbränd av att försöka få barn. Att ens få se ett plus på en sticka känns lika overkligt som att få se en en vithaj i toaletten.

Ville bara få ur mig lite tankar, känns som jag är i en livskris.

Tror inte livet är värt att leva utan att kunna få egna barn. Sambons barn är ju jättegoa och de kommer vara ?våra? barn varannan vecka. Men de kommer aldrig bli mina barn. Han förstår inte hur jag menar. Han är inte stressad alls, men fick en liten chock igår när jag sa att vi väntar till hösten med att skaffa barn. Då ska vi söka hjälp och han är med på det, till 110% Han vill med hela sitt hjärta att vi ska få ett eget barn också. Men han hetsar inte upp sig. Och visst, vi har bara försökt 4 tillfällen, för många tar det ju ca 7 mån- 1 år att bli gravida. Så det kanske inte alls är fel på mig men jag har i hela mitt liv känt på mig att jag aldrig kommer få några barn.

Förlåt för långt och ledsamt inlägg, men behövde bara skriva till någon som förstår mina känslor och har gått igenom samma saker.

Ja det e så bra att det finns såna här forum där man kan skriva av sig om sina tankar osv.

Välkommen hit :)

Jag förstår din känsla.. det är så jobbigt varje månad när man får mensen. Ibland vill jag också ge upp å orkar inte mer men på nåt sätt så kämpar man vidare.. vet faktiskt inte hur man orkar.

Det e jobbigt när man inte vet varför det inte går.. måste du göra en utredning till fastän du har gjort redan? Tänkte att kanske bara din kille behöver göra ett spermaprov.

Jag förstår att det känns jobbigt å gå igenom det igen men jag tänker ändå att eftersom du är äldre nu så skulle jag inte vänta. Ivf är oerhört jobbigt, å det kan gå åt helvete men det kan även hjälpa. Du får ju mer chanser per gång. Å om du får till frysen så får du fler försök.

Jag väntar på att göra FET nu..

Lååååångt inlägg!

Hej allihopa! Vilken fin tråd. Stöttning behöver vi verkligen i denna situation.

Min historia då:

Jag och mitt ex började försöka i mars-2015. Vi körde med ÄL-tester och jag provade allt möjligt då, apiforce, folsyra, d-vitamin m.m. Efter 1 år sökte vi hjälp eftersom jag aldrig varit gravid och var då 35 år. Han har inte heller barn sen innan och bara en fungerande testikel.

Utredningen startade och prover och VUL visade inget konstigt förutom att jag har ett myom på livmodern som inte skulle orsaka några problem enligt BM. Proverna visade också på ÄL och bra nivåer på amh, TSH och hormonvärden. Vi blev tillsagda att prova ett år till utan hjälp trots min ålder. Förhållandet tog dock slut oktober-2016 pga stressen och ångesten det medförde mellan oss.

Nu har jag en ny partner och eftersom vi är lite äldre så har vi börjat försöka göra barn, eller mer ?slarvat? och hoppats att det ska bli något. Vi har prickat ÄL kanske 1 gång men även legat runt ÄL vid säkert 3 tillfällen till. Så möjligheten har funnits 4 ggr. Han har två barn sen innan och de båda barnen blev till vid första och andra försöket med två olika kvinnor som är lite yngre än mig. Så jag antar att det inte är några fel på honom. Förra mensen var 3 dagar sen och jag fick vad jag trodde var ett spökstreck några dagar innan BIM. Men det tärde så hårt på mig just denna gång att jag nu har släppt allt. Vill nästan inte längre ha barn. Det gör för ont varje månad att se mensen komma. Och jag undrar vad det är för fel på mig. Är det myomet? Har jag ens ÄL? Är jag för gammal nu? (37 år). Jag orkar inte ta mig igenom en process igen med utredning, eventuell förberedelse för IVF. Det blir så extra ledsamt om inte ens de tre försöken man får gratis med ivf skulle fungera.

Min magkänsla säger att det är mig det är fel på. Har haft cellförändringar, gjort konisering och har det där myomet på livmodern som ingen inom läkarkåren vill göra något med. Är så deppig och nästan utbränd av att försöka få barn. Att ens få se ett plus på en sticka känns lika overkligt som att få se en en vithaj i toaletten.

Ville bara få ur mig lite tankar, känns som jag är i en livskris.

Tror inte livet är värt att leva utan att kunna få egna barn. Sambons barn är ju jättegoa och de kommer vara ?våra? barn varannan vecka. Men de kommer aldrig bli mina barn. Han förstår inte hur jag menar. Han är inte stressad alls, men fick en liten chock igår när jag sa att vi väntar till hösten med att skaffa barn. Då ska vi söka hjälp och han är med på det, till 110% Han vill med hela sitt hjärta att vi ska få ett eget barn också. Men han hetsar inte upp sig. Och visst, vi har bara försökt 4 tillfällen, för många tar det ju ca 7 mån- 1 år att bli gravida. Så det kanske inte alls är fel på mig men jag har i hela mitt liv känt på mig att jag aldrig kommer få några barn.

Förlåt för långt och ledsamt inlägg, men behövde bara skriva till någon som förstår mina känslor och har gått igenom samma saker.

Andra omgången med letrozol, gonal f och otrivelle. Andra gången vi får en fin äggblåsa och slemhinna. Men lik förbannat kom mensen igår :(

Den här gången känns så mycket jobbigare, troligtvis för att vi har tagit blodprov för att utesluta sjukdomar inför IVf och vi har inte fått svar på det än. Jag tänker inte som kanske många andra att det händer inte mig och tankarna försvinner jag är den som tänker att det kan hända mig och det är inte så bra, har vi mot förmodad någon sjukdom så är vi körd! Ingen IVF och ingenting alls. Det vore skräcken, känns som om att jag är i limbo och är skit nervös inför provresultatet och att inte veta vart den här resan slutar. Är livrädd att inte kunna bli förälder men framförallt att inte kunde ge min sambo ett biologiskt barn. När jag är riktigt nere så tänker jag att det kanske bäst att lämna min sambo så han får skaffa sig en annan som är bättre rustad att bära och föda barn. Samtidigt blir jag så jävla förbannad på alla som kläcker ut sig ungar en efter en.. jag ör helt ärlig men så känner jag. Jag har varit välodgt öppen med nära å kära att vi har det svårt, att det inte vill sig. Nu ångrar jag det för jag avskyr när jag får frågan ?hur går det? ja va tror dem egentligen?? Eller när dem vill tjittjatta om läkarbesök och mediciner osv.. varför sa jag nåt kan jag känna då. Jag och två tjejer till är rätt så nära och dem vet om hur vi har det, en av dem fick nyligen barn och den ena har sagt till den nyblivna mamman att hon å jag ska hälsa på om en vecka, utan att först säga det till mig. Aldrig, det kommer inte att hända. Jag är medveten om att vissa relationen inte komma kunna överleva min tid som barnlös. Så fort hon meddelande att ungen va ute så tänkte jag att den relationen va slut.

Fy fan för detta alltså. Ville bara skriva av mig lite.