Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

Först och främst måste jag säga att man får lov att be ens nära och kära hålla käften om "Hur jobbigt det är med vaken nätter, blöjbyten m.m" Iallafall om de vet om att man försökt länge utan att lyckas få det efterlängtade plusset. De får lov att tycka alla de där sakerna, men behöver inte beklaga sig i oändlighet framför någon som inte gör annat än längtar till ömma bröst och nerkräkta kläder.

För vår del var det inte någon tvekan, fick reda på att det skulle ta upp mot ett år innan vi fick hjälp från landstinget. Vet inte riktigt hur vi skrapade ihop pengarna för det var innan karriärerna hade tagit fart, men på något vis gick det. Och vi körde privat ganska omgående.

Stort lycka till!

Ville bara flika in en solskenshistoria om ni orkar med det, om inte hoppa över inlägget.
För oss tog det 8 hela år innan vår lilla prinsessa kom till oss.
Det var 8 år fyllda med sorg, avund, ilska och tårar.
Vissa gravidbesked hade jag lätt att ta men andra visade jag inget när det kom men gick efteråt hem och grät.
Känner så igen mig i det ni skriver.
Någon här skrev att det är ok att bryta ihop mellan varven och det skriver jag under på helt.
Man behöver få tycka synd om sig själv och gråta för att sedan orka torka tårarna och kämpa vidare.

Nu till vår historia.

Tog 6 år för oss av försök innan vi ens fick plus på stickan för första gången. När det hände hade vi redan gett upp och slutat försöka. Vilken total lycka, jag var gravid!
Lyckan höll i sig i 3 dagar innan tidigt MF konstaterades .
Jag minns sorgen, ville bara lägga mig under täcket och aldrig mer kliva upp. Jag ville flytta, byta jobb och vänner på en gång (gjorde inget av dessa).
På något vis repade vi oss från MF och gick vidare.
Vi började med IVF försök och efter första återföringen fick jag plus men samtidigt ont i magen och började blöda. Efter blodprov vid två olika tillfällen konstaterades tidigt MF igen .
Två frysåterföringar gav inget resultat.
Nästa fulla IVF blev jag gravid och det höll i sig så vår dotter kom äntligen!
Vilken lycka, men hela graviditeten kantades av oro för att något skulle gå snett.
Vi var övertygade om att vi inte skulle få fler barn och hade landat i den sanningen.
Men vi hade två embryon i frysen.
Frysåterföring nummer 1 gav inget.
Frysåterföring nummer 2 blev jag gravid igen och vår son föddes!
Vi har vunnit jackpot på lotto två gånger känns det som.

Så ni som kämpar, fortsätt med det!
Bejaka era känslor och tillåt er själva att vara ledsna när ni så behöver.
Bryt ihop och gråt men ge inte upp!
För de flesta går bra även om det tar tid.

Hoppas att det här har hjälpt någon, håller tummarna för alla kämpare!

Tack alla som delar med sig här! Personer som inte varit i denna sits kan omöjligt veta hur det är.... Vi står från och med igår i kö till IVF. Det är väldigt blandade känslor. Det bler så tydligt att det inte blev som vi önskat... Men försöker våga hoppas på att det kommer gå bra även om det är svårt. Det finns ju liksom inget annat alternativ än att fortsätta kämpa.

Hejsan

Här kommer en till som vet precis hur du känner. För oss tog det tre år. Två missfall, två misslyckade IVF och så tillslut ett plus som höll hela vägen.

Vet dem som kämpat mycket längre än tre år också, men just då kändes det som vi var de enda som inte lyckades. Gravidbeskeden haglade omkring en. Så hur gör man för att inte bryta ihop? Går det? Jag bröt ihop ofta... Tillslut bestämde jag mig för att tillåta mig själv att göra det också istället för att hela tiden ignorera mina känslor. Jag missunnade verkligen ingen annan att bli gravid, men jag erkände att jag var väldigt avundsjuk.

Sen började jag gå på akupunktur, vilket även visade sig innehålla en hel del samtalsterapi. Vilket var bra för mig.

Vi gjorde massor roliga saker, men hur som helst gick det inte tränga undan känslorna för mig. Så jag har gråtit i en lift i Alperna och på en sandstrand på Mauritius också...

Och PS. Jag "slappnade inte av" för fem öre. Även den gången det tillslut funkade. Kram

Idag är ingen bra dag... gick på en tjejmiddag igår kväll och det första som händer är att jag går på toa och ser att jag fått mens. jaha. tio minuter in på middagen berättar en tjej att hon är gravid. fick kämpa hela middagen för att inte bryta ihop typ... även fått ett annat gravidbesked från en bekant i veckan och en kollega har fött barn. idag vill jag bara gömma mig nånstans och tycka synd om mig själv. fattar inte hur jag ens fortfarande kan hoppas varje månad?

hur går det för er andra?

Och TACK mickan för ditt lilla ps... hör jag en person igen säga "slappna av" eller "tänk inte så mycket på det" så vrålar jag rakt ut. HUR I HELV... TROR DEM ATT MAN SKA KUNNA SLÄPPA OCH "GLÖMMA BORT" ALLT VAD DESSA TANKAR ÄR?

suck.

Kram på er!!!

Är 34, min sambo 36. Vi började försöka i januari 2015. På ett år gick vi igenom ett MA (upptäcktes v.12) och ett MF i v,10. Därefter har vi försökt utan att få ett enda litet positivt streck på testen. Har återkommande depressioner och efter första MA't gick jag in i väggen och drog på mig en ny deppressiv episod.

I slutet av förra året kontaktade vi vården för att få hjälp, bara för att få käftsmällen att då vi inte är skrivna på samma adress (pga saker som hänt min sambo innan vi träffades) så fick vi ingen utredning.

I år kontaktade vi Falun privat, dit vi fick komma på utredning som inte visade nåt. Läkarna tror att min kroniska tarmsjukdom kan vara orsaken för oss, trots att nk-cellerna är normala. Får därför intralipid.
Blev överstimulerad på äggplocket, fick ut 21 ägg, 16 befruktades och 5 klarade sig till frysen. Fick första återföringen i augusti i år, blev en kemisk graviditet. Ny insättning den 15e september, plussade på rd 6 och sen har det blivit starkare. Nu har jag inte testat sen testdagen, som var för 3 dagar sen.
Har knappt några symtom, så känner mig inte så hoppfull. Kan vara min deppressiva sida som talar, hoppas det.
Har första VUL den 16/10. Supernervös och tror det värsta redan nu.
Vi blev beviljade garantipaketet, vilket min sambo försökt trycka in i min skalle att det betyder att de tror på oss och på vår chans att lyckas.

Fb och ivf-gruppen är ett stort stöd för mig i allt det här. Har ingen bekant i samma situation utan känner mig väldigt ensam. Har självklart fått höra (från de som själva lyckats) att "slappna av" osv. Förr började jag gråta när jag sa det, nu säger jag bara att "ivf-läkarna säger att det inte beror på det", då brukar folk bli tysta och tänka om en gång.

TACK till alla som delar med sig. Både de som ännu inte fått ett lyckligt slut och de som har det <3

För oss är det tufft just nu. Imorse grät vi båda över att vi inte blir gravida, inte kan köpa något hus än (vi är beredda att lägga hela kontantinsatsen på ivf om det behövs) och båda börjar bli rätt bittra. Sen skrattade vi och inser hur svårt det är att se allt som är bra. Vår underbara lägenhet med vårt drömläge, våra fantastiska familjer och det är just vi. Sedan grät jag lite till över att allt det skulle vara bättre med ett barn...

Det tyngsta för mig nu är att jag känner hur andra blir ledsna av vår sorg och barnlöshet. Hur blivande mormor/morfar och farmor/farfar lider och våndas med oss. Det skulle aldrig lägga press men jag ser och känner att de likt oss hoppas varje månad. Mina föräldrar blir äldre och mina syskonbarn är snart tonåringar. Jag vill så gärna att mamma och pappa ska få uppleva mina barn och tvärtom! Ångest deluxe!

Nu går vår remiss för ivf iväg, då har det gått 1 år efter missfallet. Vi har köpt ett försök som vi ska genomföra medan att vi väntar. Det kommer bli i slutet av oktober och vårt första möte är på onsdag. Jag är mer rädd än vad jag är lättad. För det är ju det här vi har väntat på och vad gör vi om inte det heller går? Men också väldigt förväntansfull såklart

Jag känner igen mig i vartenda ord. Jag pendlar mellan att gråta av sorg, oro och besvikelse och att vara tacksam över allt jag trots allt har. I helgen fick jag besked om en avlägsen bekant som fått bröstcancer, samma dag som mamma berättade att hon fått svar på sin mammografi och att den varit normal. Då kände jag skam över att jag sörjer barnlösheten såsom jag gör. Jag har ju världens finaste familj och svärfamilj och är lycklig tillsammans med mannen som jag älskar över allt. Vi har en trygg bostad och trygga jobb. Och framförallt så är alla friska från allvarliga sjukdomar (vad vi vet). Jag har så oerhört mycket att vara tacksam över - och ändå gråter jag varje vecka över det som jag inte kan få (barn).

Men jag känner igen mig i känslorna med åldrande föräldrar. Mina föräldrar var i 40-årsåldern när de fick mig, så de börjar bli gamla. Tänk om de aldrig får träffa mina barn? Kommer mina barn att hinna minnas sin mormor och morfar? Usch, jag får tårar i ögonen bara av att skriva meningarna.

Önskar dig lycka till vid kommande behandlingar <3

Hej
Jag vet inte om jag ska skriva här egentligen. Men jag vill dela med mig av hur jag mått, TS frågar ju "hur man orkar" och ja... Jag gjorde det knappt.
Vi har idag en dotter som precis blivit tre år, hon kom till med IVF efter nästan 6 år av barnlöshet. Jag vet faktiskt inte hur vi orkade.. I början när vi försökte på egen hand hade vi i princip bara en kompis som hade barn. Men sedan började barnen så smått att dyka upp, både bland vänner och hos våra syskon. Och hur glad jag än var för barnen, när de hade fötts, så kunde jag inte glädjas med de som var gravida. Det var bara för tungt för mig. När jag såg & förstod att min svägerska var gravid (hon berättade det inte för mig) så började jag att storgråta. Jag har tappat räkningen på hur många fester och liknande som blivit förstörda för mig pga min sorg över att vi inte kunde få barn. Jag blev distanserad. Slutade att spontant höra av mig till mina vänner, och drog mig undan. Efter några år (och efter 4 misslyckade ivf-försök) flyttade vi till London. Det var ett välbehövligt miljöombyte, men det dröjde inte länge innan jag blev deprimerad där också.. Till slut var jag på botten och kände att jag ville ta livet av mig. Jag kunde inte komma på en enda anledning att fortsätta leva... :(
Till slut kom vi i kontakt med en privat klinik i London, där de var helt fantastiska på alla sätt och vis. De var snabba också! Första kontakten var i augusti och i december samma år plussade jag!
Nu är vår dotter alltså 3 år, och vi har flyttat tillbaka till Sverige. Vi går på privat klinik och har försökt skaffa syskon till henne sedan i december förra året. Första försöket misslyckades pga kliniken ordinerade för låg dos :( Andra försöker resulterade i missfall i v 6. Tredje försöket blev inget alls. Nu är vi inne på vårt fjärde försök...

Hej alla, fint att läsa era berättelser och stötta varandra! Jag tänkte bidra med en annan infallsvinkel... Jag blir mer och mer osäker ju längre tiden går istället. Jag är 33, min man är 30 och vi har försökt i tre år. Har ett misslyckat ivfförsök bakom oss där vi fick en insättning och inga till frysen. Jag har inga problem med att mina vänner blir gravida och jag älskar att träffa deras barn och kan uppriktigt sagt säga att jag är såååå glad för deras skull! Dock kämpar jag med många andra tankar istället... Jag börjar undra om vi bara ska ge upp och leva livet med varandra istället? Det känns nästan som man glömmer bort att leva när man är mitt inne i barnlösheten.

Jag har haft det tufft sista åren och förlorat mina föräldrar till cancer. Nu börjar allt äntligen ordna sig - jag har precis fått mitt drömjobb, ekonomin är mer stabil än på länge och jag lever med mannen i mitt liv. Det enda jag inte har är tid och ork... Känns som mitt liv varit på paus så länge och nu äntligen har jag liksom vaknat! Jag vill så gärna ha barn säger halva mig. Och halva mig är rädd att vårat förhållande ska bli sämre och att den lilla ork jag har - omöjligt kan räcka till för ett barn. Jag ser mina vänner helt utarbetade och har slutit in sig i en bubbla med sina barn. Jag förstår såklart. Men det skrämmer mig lite också. Jag känner mig så ung (men har låga äggreserver) och hade önskat att jag hade mer tid på mig.

Så här är en annan berättelse från en barnlös... Med tankar som är för skamliga på nåt sätt att yttra. För när man är barnlös så ska man kämpa som en varghona - inte sitta och vela som jag gör. Känner mig liksom oförtjänt av ett barn när jag känner såhär.

Hej igen Segelvind,

Nu vet jag inte vad ni bestämde er för. Men sen jah skrev sist har jag påbörjat min IVF här i Stockholm via landstinget. Jag är mitt uppe i den och ska äggplockas på fredag.

Ställ gärna frågor om du ha några så ska jag försöka hjälpa dig.

Stor kram till er alla som skrivit, jag känner igen mig i något ni alla skriver. Kom ihåg att det är ok att tycka jävligt synd om oss själva ibland.

Åh vad många som är i samma sits... man känner inte alls igen säg själv, hopp och förtvivlan är det man oftast känner. Och nu haglar gravidbeskeden in, alla som hade mer tur i somras än vi...

jag kan till och med känna att jag lämnar konversationer redan innan de kommer in på barn, vem som ska ha, när, när ska ni ha, vänta inte för länge, det gick på första, alla borde verkligen osv osv. Jag orkar inte försöka hitta på svar som stoppar frågorna utan att behöva berätta att det inte går.

Min vän som vet vad vi går igenom frågar hur jag mår och om jag tillåter mig att bryta ihop. Det gör jag inte. Jah går till jobbet efter vul och låtsas som inget. Behandling efter behandling som inte ens ger ägglossning.

Näst på tur står spolning, test av spermier och kö till ivf. Jag hoppas inte de drar ut på att ställa oss i kö, eftersom de nu nämnt det hoppas jag att det blir direkt! Man får väl ändå vänta uppåt ett år i Stockholm?

Så glad för alla som blir gravida, men jag orkar inte ens säga det - gör jag är så ledsen för oss som inte blir!

Kram på er!

Min pappa gick hastigt bort pga en mycket aggressiv hjärntumör för drygt 3 år sen. Hela historien med hans sjukdom började samma dag som jag och sambon varit hos min läkare (har kronisk tarmsjukdom) som gett oss klartecken att börja försöka med graviditet. Det blev inte av att vi försökte medan pappa var dålig och sedemera avled.
Nu hoppas jag verkligen att min mamma, som fyller 70 nästa år, ska hinna uppleva flera år med barnbarn.

Ja, oförtjänt av barn är du då inte.. Jag tycker mest det låter sunt att försöka se livet ur andra perspektiv. För precis som du säger är det lätt att glömma bort att leva och uppskatta det man har när barnlösheten tar över. Inte så konstigt heller med ett trauma och en sorg som bara återkommer månad efter månad (och all tid däremellan..). Då är det lätt att gräva ner sig. Men förstås bra att emellanåt kunna bejaka livet ur mer positiva perspektiv.

Det är förstås inte en dans på rosor att ha barn heller. Och det finns ju dem som väljer att inte skaffa barn också som är helt nöjda med det. Hoppas ni snart hittar fram till en lösning som funkar för er, som ger er den där fortsatta energin. Kram

Jag vet faktiskt inte hur lång väntetiden är här i Stockholm men vi valde att gå privat direkt och har inte ångrat det en sekund! Vi fick köra igång direkt på första mensen efter de inledande utredningsbesöken.

Hej på er.

Jag och min man har snart försökt i 2 år, 2 tidiga missfall samt 1 MA förra året ligger i vårt bagage i våra försök mot att bli föräldrar. Det var inte de tidiga missfallen som tog hårdast på oss båda, utan det var MA som tog allra hårdast på oss, jag var utomlands med mina föräldrar, jag fick extremt ont i nedre delen av magen ock låg ock skrek och grät så ont gjorde det. Dagen efter började jag blöda, pratade med 1177 oxå som tyckte jag skulle söka akuthjälp men det tyckte inte min mamma så det blev inget akuten besök då, dagen efter samtalet med 1177 så ringde jag SOS International som hjälpte mig på det allra bästa sättet, jag besökte akuten i det landet jag var, träffade läkare som hade fått mitt blodprov, jag var gravid men det var för lågt för den veckan jag skulle varit i (v16), jag fick ultraljudstid sen på måndagen då jag var på akuten på en lördag kväll. Dagen kom och jag gjorde undersökningen och fick sen svaret på att fostret hade dött i vecka 7+1. Då föll hela min värld, fick träffa en gynekolog senare under samma dag som gav mig 3 val, jag bestämde mig för att låta dem ta ut fostret där, dagen efter låg jag på operation där den graviditeten avslutades, trodde jag. Flög hem till sverige och ca 1 vecka efter jag hade kommit hem så hade jag inte slutat blöda samt hade väldigt ont i nedre delen av magen, så blev gynakuten där de kom fram till att allt inte var ute efter första skrapningen i utlandet, så de testade abortpiller uppkörda i muffen men de funkade inte heller så vid återbesöket efter en vecka var jag fortfarande gravid i blodet så dagen efter återbesöket blev jag skrapad för sista gången.

Detta MA skedde mellan slutet-början av september-oktober förra året och sedan dess har jag inte blivit gravid :(. Vi bad om hjälp i slutet av augusti i år, första besöket blev i början av september, sedan dess har maken fått lämna 2 spermprov, blodprov samt jag har blivit spolad med kontrast, lämnat blodprover. Fick veta igår att jag inte haft ägglossning under senaste cykeln :(, så måste ta om Prolaktin-provet igen.

Till din fråga TS, man måste släppa ut sina känslor, man får vara arg och ledsen. För annars byggs allting upp inuti en. Jag och min make har varit ledsna ihop, gråtit tillsammans, pratat mycket om hur vi ska gå vidare, läkaren är jätte bra och kunnig, så vi hoppas snart på att stå i ivf-kön eller testa någon medicin som kan hjälpa mig med min ägglossning.

Hoppas ni orkat med min jumbo-historia :$. Jag har tagit avstånd från nästintill alla mina vänner som har barn, plus jag avskyr att träffa min familj.

Håller tummarna för oss alla

Är det inte meningen att man ska ha rätt till vård inom 3 månader?

Jag har för mig att det är så men om Stockholm inte kan tillgodose det så blir man skickad till ett annat landsting och då är det ändå många som väljer att vänta. Så har jag uppfattat det men jag kan ha fel.

Jo, stämmer! Men om man inte ?ligger på? verkar det oftast dröja längre. Har en kompis som var väldigt ihärdig och de fick hjälp efter exakt 3 mån. Så visst går det!

Vad skönt, då var jag inte helt ute och cyklade . Sen kan jag dock tänka mig att man väljer att vänta för det är ju många steg i processen (provtagningar, ultraljud, äggplock, återföring och andra läkarbesök) som man kanske helst vill slippa resa långt för , med kort varsel.