Sonen äter färre och färre saker. Hur behålla en bra vardag?

Till att börja med tror jag att du och jag egentligen är på samma planhalva, men vi pratar förbi varandra.

För att hoppa framåt en smula:

Jag är inte emot viss anpassning vid måltiderna, det kan man få göra både högt och lågt - man kan t ex få vara okej med att ens barn bara äter potatis i en vecka, man kan få lirka, man kan få ingå avtal (tre tuggor till och sedan är det bra). Det mest extrema jag har hört talas om var en unge som fick äta bara godis, på egen begäran.

Men jag tror att om man börjar anpassa till den grad att man speciallagar egna måltider, då cementerar man problemet - då är risken stor att man utvecklar selektiv ätstörning, där det från början kanske inte fanns någon.

Jag tror också att om man behandlar någon, speciellt ett barn, som NPF kan det mycket väl bli så att man får ett barn som beter sig som NPF, utan att för den skull faktiskt vara NPF.

Jag skulle önska att vi kunde diskutera resten någon annanstans, mest för TS skull (om hon nu följer sin tråd). Jag har inga invändningar mot TS som förälder, men jag tycker inte att den diskussionen hör hemma här riktigt.

Ok vilket engagemang! Så otroligt tacksam för alla era svar. Det ger så mycket att få lite olika perspektiv. Märker att jag behöver förtydliga mig i några saker. Han är idag ?diagnostiserad? med marginell intellektuell funktionsnedsättning med autismdragningar och blandad inlärningsstörning. Vi och skolan har misstänkt autism mycket länge. Vi sedan innan han ens var ett år. Han utreddes efter lång tid i kö på en privatklinik som senare visat sig vara mycket oseriös. BUP har haft ett par möten med oss och sonen och håller med oss och skola. Och kommer alltså utredas igen.

Jag påverkar säkerligen måltiderna med min stress. Lite därför jag önskar en plan jag känner mig trygg i.

Vi har inte anpassat oss helt efter 11-åring utan mer sett till att det alltid finns något han kan äta på matbordet. Han styr naturligtvis inte vad vi andra äter mer än att vi kanske undviker saker som luktar väldigt starkt för då kan han inte sitta med oss vid bordet. Men han har plockat bort mer och mer från kosten vilket gjort det svårare och svårare. Förr åt han rena proteiner och rena kolhydrater så länge man inte blandade ihop det. Då var det ändå lätt att anpassa. Gjorde vi exempelvis ris och någon currygryta med kyckling i så fick han kyckling och ris o.sv. men nu har plockat bort mer och mer. Kycklingen var konstigt kryddad kan det till exempel heta trots att vi ätit precis samma kyckling massor av gånger. Precis som många av er nämnt så är det snabba kolhydrater han dras till. Han är i princip aldrig mätt vad han än äter och börjar bli på gränsen till överviktig. I skolan äter han i princip bara knäckebröd utan något på. Anledningen till att jag känner mig elak när jag lagar olika är just det som någon av er redan nämt att han mår redan så dåligt av att vara annorlunda i skolan och jag vill inte att det ska förstärkas mer än nödvändigt. Hoppas att jag lyckats räta ut några frågetecken och återigen stort tack till er alla!

De kommer de alldeles säkert, och jag tycker väldigt synd om dem; de kanske kan plugga och koncentrera sig, och må bra i skolsituationen, för första gången någonsin. Och så är det bara tillfälligt.

Jo, jag tror också att det är som du säger, det är en avvägning som kräver fingertoppskänsla och kunskap, och det tror jag inte man ska göra på egen hand. Då ska man ha specialist i ryggen, oavsett om det rör sig om NPF eller SÄ. Jag tror att ibland krävs det att man kan tänka rationellt och fatta beslut man vet kommer att bli till obehag för den drabbade, och det är svårt att göra som förälder.

Nejdå, jag vet, eller tror mig veta i alla fall, hur liten den är - den är väl på ungefär samma nivå som BUP och äldreomsorgen.

Rent krasst, och hoppas vid Gud att du förstår hur jag menar och jag inte är något själlöst monster, så vore det betydligt enklare om barnet var alkoholist; då finns det minsann mängder med hjälp och stöd att få.

Men TS måste ju få hjälp med detta, det vet vi nu. Säger inte att det blir enkelt, men hon måste ändå försöka. Tycker inte du det?

Rent krasst, och hoppas vid Gud att du förstår hur jag menar och jag inte är något själlöst monster, så vore det betydligt enklare om barnet var alkoholist; då finns det minsann mängder med hjälp och stöd att få.

Jo, jag är med på skillnaden, och det blir ju inte enklare heller av att problematiken skiljer sig från person till person.

Vår subdiskussion om något har väl visat betydelsen av detta med filter, tycker jag.

Rätt arg över denna situation i Sverige faktiskt; jag tycker man kunde lägga mer krut och resurser på sådant här än på en massa annat trams - det går säkert att spara in på en och annan konferens för styrande politiker och liknande till att börja med.

Tack för förståelse. Att båda går på knäna vet jag också - jag håller mig informerad om mitt gamla hemland - men det finns ju i alla fall AA-grupper och sådant. Sedan kanske det är lättare att behandla alkoholism, jag vet faktiskt inte.

Min son fick sin diagnos redan vid ålder 2, han är nu 9. Har alltid varit väldigt petigt med maten. Är det något som syns eller smakar annorlundare så vägrar han äta. Har försökt riva ner lök i köttbullarna då vi andra vill gärna ha det i våra men han känner av det direkt. Desamma med bland mat som spagetti och köttfärs m.m. Det kan han inte äta alls så han har special kost i skolan. Det slutade med att vi blev så trötta på att äta så ensidig mat att idag lagar jag två olika rätter till middag/lunch. Det tar längre tid men det var lätt värt det. Ibland dock så ser han lite nyfiken ut på det vi äter och frågar om han får smaka. Han spottar oftast ut det men är glad att han vågar smaka sig fram nu. Vid något tillfälle har vi då märkt att vissa saker tycker han om men han har bara inte våga sig till det.

Hoppas det löser sig för er. ????????????

Ok vilket engagemang! Så otroligt tacksam för alla era svar. Det ger så mycket att få lite olika perspektiv. Märker att jag behöver förtydliga mig i några saker. Han är idag ?diagnostiserad? med marginell intellektuell funktionsnedsättning med autismdragningar och blandad inlärningsstörning. Vi och skolan har misstänkt autism mycket länge. Vi sedan innan han ens var ett år. Han utreddes efter lång tid i kö på en privatklinik som senare visat sig vara mycket oseriös. BUP har haft ett par möten med oss och sonen och håller med oss och skola. Och kommer alltså utredas igen.

Jag påverkar säkerligen måltiderna med min stress. Lite därför jag önskar en plan jag känner mig trygg i.

Vi har inte anpassat oss helt efter 11-åring utan mer sett till att det alltid finns något han kan äta på matbordet. Han styr naturligtvis inte vad vi andra äter mer än att vi kanske undviker saker som luktar väldigt starkt för då kan han inte sitta med oss vid bordet. Men han har plockat bort mer och mer från kosten vilket gjort det svårare och svårare. Förr åt han rena proteiner och rena kolhydrater så länge man inte blandade ihop det. Då var det ändå lätt att anpassa. Gjorde vi exempelvis ris och någon currygryta med kyckling i så fick han kyckling och ris o.sv. men nu har plockat bort mer och mer. Kycklingen var konstigt kryddad kan det till exempel heta trots att vi ätit precis samma kyckling massor av gånger. Precis som många av er nämnt så är det snabba kolhydrater han dras till. Han är i princip aldrig mätt vad han än äter och börjar bli på gränsen till överviktig. I skolan äter han i princip bara knäckebröd utan något på. Anledningen till att jag känner mig elak när jag lagar olika är just det som någon av er redan nämt att han mår redan så dåligt av att vara annorlunda i skolan och jag vill inte att det ska förstärkas mer än nödvändigt. Hoppas att jag lyckats räta ut några frågetecken och återigen stort tack till er alla!