Anpassning för barn som ligger långt fram i skolan?

Nej, det är inte glasklart men det finns många som skulle må bra av att flyttas i tid. Redan när barnet klagar på att det är tråkigt i skolan eller att man som förälder får signaler från skolan att barnet är stökigt så behöver man prata med barnet för att se om det är understimulans eller något annat. Sedan bör skolan så klart anpassa undervisningen i första hand men det finns barn som behöver mer än så, och läraren borde kunna se att hen inte kan tillgodose de behoven på ett bra sätt. Märker man då att det inte bara rör sig om ett eller två ämnen så går barnet antagligen i fel klass. Det är extremt få barn som är så tidigt utvecklade eller intelligenta inom en större del av undervisningen att de skulle behöva mer än ett års flytt uppåt så det kan vi faktiskt bortse ifrån. Då pratar vi om små genier i princip, sådana som verkligen sticker ut från mängden, och i det läget borde det inte vara några problem att få flytta hen åtminstone en klass uppåt.

När det gäller det sociala är det oftast inte det flyttade barnet som har problem utan de andra i klassen, då måste man jobba med kulturen på skolan som helhet om det finns en sådan uteslutning av individer.

Vill också passa på att flika in, även om du själv inte tar upp det, det som jag skrev tidigare, att man inte måste ligga före i alla ämnen för att flyttas. Naturligtvis är det så oavsett årskurs att inte alla elever ligger på den förväntade nivån i alla ämnen. Tittar man på resultaten hos vilket barn som helst så kommer man nästan alltid se att det skiljer sig mellan olika ämnen hur högt man når, så den delen är inte heller något argument mot uppflytt.

Jag tyckte det fungerade bra som man gjorde när  jag gick i skolan på sjuttiotalet, när man var klar med matten fick man jobba i stjärnböckerna, de innehöll mer knep och knåp och problemlösning, vilket också var stimulerande, tyckte jag, och det fanns många stjörnböcker. I svenska behöver man ju inte nivåanpassa, jag skrev långa och komplexa uppsatser, en del skrev lite kortare. Sen hade ju vi särskild och allmän engelska och matte plus att de som inte fungerade i klassen fick gå i obsklasser. Så på den tiden hade man på sätt och vis nivåanpassade grupper. På högstadiet fick jag också möjlighet att läsa en del naturvetenskaplig gymnasiematematik. 

Under de första nio åren i skolan behövde jag aldrig plugga hemma, men då kunde jag ju använda fritiden till andra utvecklande saker som idrott, musik och bokläsning. Och sociala aktiviteter. 

Jag har studerat på tekniskt universitet utomlands, där de andra hade gått i mycket hårdare  och avancerad förberedande skola och jag upplevde inte att de på något sätt var överlägsna för det. Jag tror att spela instrument, gärna i orkester, idrott och bokläsning är väl så bra träning av intellektuella förmågor som skolundervisning. 

Så ni som har understimulerade barn, se till att de får lära sig spela ett instrument, spela schack, idrotta och läsa böcker. 

Min son fick träffa specialpedagog som testade vilken nivå han behövde på olika uppgifter. Bland annat gav de honom nationella prov för åk 3 då han gick I åk 1 och han fick göra dessa. Sonen hade alla rätt på dessa prov och det hjälpte till för att skolan skulle förstå att de måste anpassa mer. Under hela lågstadiet sen så fick han i princip bara göra egna uppgifter mer i form av projekt,  inte göra samma som de andra och det fungerade bra.

Blev problem sen i åk 4 med ny lärare. Sonen gjorde uppgifter plus nationella proven för åk 6 och blev klar med detta i åk 4. Efter detta var skolan hjälplösa då de inte visste vad de skulle göra med honom (skolan var upp till åk 6). Vi valde i det läget att byta skola och även att sonen hoppade över åk 5 helt. Han började i åk 6 i Kunskapsskolan och det har fungerat bättre för honom. Man jobbar där mer individuellt och får uppgifter på "sin" nivå. Sonen har inte behövt sitta uttråkad där. Jag uppfattar att de ser särbegåvning som något positivt. I förra skolan var det mer ett handikapp att ligga före tyvärr. 

Kan vara mycket komplicerat att ha ett särbegåvat barn. Jag rekommenderar kontakt med föreningen Filurum om du inte redan är med där.

Det är bland annat också för det sista i ditt inlägg, som vi inte ser att en uppflytt skulle generera så mycket positivt. Det är inte så att vår dotter ligger något år före och "stannat" där. Hon lär sig på ett annat sätt än andra barn helt enkelt. Samtidigt behöver också hon grundkunskaperna, så som hur domherren ser ut, varför löven faller från träden och Europas huvudstäder. Hon är inte född med kunskap, så att säga. 
Tack för ditt inlägg. Vi har flera gånger fått frågan från dotterns kompisars föräldrar, om vår dotter är särbegåvad. Vi har valt att inte fördjupa oss i det, utan har konstaterat att hon är väldigt intelligent och mött upp det hemma. Nu börjar jag bli osäker på om det är rätt val. "Bra" skolor runt om oss är fulla och någonstans ska också logistiken med resten av familjens skolor och förskolor fungera. Bäst vore om vi kunde byta när hon kan ta sig till skolan själv. 

Filurum ska jag kika närmare på, tack!

Kunskapsskolan, det var den friskola där mina barn gick också. Der fina med Kunskapsskolan är att de anpassar undervisningen för alla. 

Många med autism och social fobi trivs jättebra på Kunskapsskolan, de anpassar också bra för barn med läs och skrivsvårigheter. När det gäller särbegåvning och ambitiösa elever finns inga gränser, man kan läsa gymnasieklasser på högstadiet. 

Flera elever på mina barns skola reste över en timme för att komma till skolan för att slippa utsättas för mobbing och utanförskap, vilket tyvärr drabbar många begåvade barn och ungdomar. 

Ang detta så löstes detta med en schemaanpassning så att klasserna hade samma ämnen samtidigt. Dock funkade ju det eftersom skolan är liten, med bara en klass i varje årskurs. 

På andra håll har det lösts genom att eleven vid behov läst det ämnet som missats i sin ordinarie klass när den klassen haft matte. Det kan ju dock kräva att eleven är rätt självgående eller fler personal i klassen. Ibland funkar det ändå, om övriga klassen är välfungerande. 

Kan vara värt att konrakta specialpedagogen på skolan och be om en kartläggning angående dotterns nivå i olika ämnen. Har ni tur är hem vettigare?

Hänvisa också till skollagen som faktiskt säger att elever har rätt till att utmanas.

Kolla också på vad Skolverket skriver om särbegåvning och hänvisa till det.

Lycka till- tyvärr behöver man som förälder trycka på en del för det mesta för att barnet ska få stimulans.

Sitter sen flera år i ett djupt dilemma med just ett av barnen. För att behålla anonymiteten kan jag inte gå in exakt hur extremt mycket för hen låg, men det har vart en extrem brottningsmatch där vi inte riktigt ens har orkat att sätta ned foten. Det ledde till att barnet fick ett försämrat mående. Vårt dilemma kan sammanfattas med att det dels är svårt för en lågstadielärare att anpassa uppåt hur långt som helst. Vid utvecklingssamtalen framgick det med önskvärd tydlighet att det var många saker som var långt utanför komfortzonen. Dessutom var lärare inte den bästa. Detta i kombination med att det fanns flera barn i klassen som var utåtagerande gjorde att det inte var så lätt att sätta ner foten om vårt barn. Inför terminsstart lurar vi på att skicka en anmälan till Skolinspektionen just för att säkerställa att anpassningarna når hela vägen, men har hittills avvaktat då vi inte vill sabba förtroendet.

Skicka in anmälan. Kika också på skolor för särbegåvade barn, ibland kan det vara värt att flytta eller ha sitt barn på internat även om det tar emot. 

Såg att Filurum nämnts. Bra början. Den kräver en intervju för att komma med i några av deras facebook grupper. Det finns även andra grupperingar som har många användbara saker i. Jag kan skicka om du är intresserad, då jag hellst inte lägger ut det rakt av.

Ts- vilken stad bor du i?

Skulle du råka bo i Uppsala vet jag i alla fall en kommunal skola som kör med nivågrupperingar.
De har lagt matte och svenska samtidigt för 3 parallellklasser och kan därmed lätt dela upp barnen på lämpligt sätt.

Finns det mellanstadium och högstadium på dotterns skola? Lärare på högre stadium kan ibland hjälpa till att erbjuda material i alla fall.

Finns det skolor för särbegåvade i Sverige?

Nej, det är inte tillåtet i Sverige. Däremot går det om man har tur att hitta folk som är i samma sits i ett område. Då kan man få tips vilka skolor som tar det på allvar. 

Enligt Skolverkets definition så är 5% särskilt begåvade så de eleverna finns naturligt i vanliga klasser. Sen skiljer sig SBeleber åt väldigt mycket.

Nu är jag inte särbegåvad, kanske IQ 125 (övre genomsnittet) när jag gjort testningar - så kanske inte är relevant. men när jag gick i låg och mellanstadiet så hade jag väldigt lätt för mig med matte. Min mattelärare tyckte detta var superkul och varje gång jag blev klar med det vi skulle göra den dagen fick jag nya uppgifter. Och varje gång kändes det som ett straff! Man fick aldrig någonsin blir färdig. För mig var det jättetufft, inte för att matten var tuff utan för att när läraren sa ?när ni är klara med den här sidan får ni ta rast? och när det tog mig 5 min och de andra 25 så fick jag inte ta rast tidigare utan då fick jag bara fler uppgifter. Det var orättvist och jag hade tillslut ingen lust att kämpa längre så jag började göra allt mycket långsammare för att slippa allt extrajobb. 

på högstadiet startade de en särskilt mattegrupp när vi gick i 7:an. Vi var väl 5 pers från hela 7:an som blev ?utvalda? att gå där. Där läste vi minst 1 årskurs över de andra (vissa fler årskurser över). Återigen - det kändes mer som ett straff. Utpekande samt att man inte fick vara i helklass. lite bättre rent pedagogiskt då man inte behövde göra så sjukt mycket fler extrauppgifter så sätt som tidigare. Men likväl inget för mig.

jag hade önskat att bara fått gå den vanliga matten. Man fick inte heller tenta av gymnasiemattem i högstadiet så när jag började gymnasiet fick jag ju läsa om samma kurser igen (otroligt tråkigt!). Dock kunde man gå snabbmatte på gymnasiet så man kunde läsa matte A på en termin istället för två osv. 

nej alltså alla anpassningar som gjorts för mig har varit katastrof enligt mig xD finns säkert bättre anpassningar idag men just dessa har känts bestraffande och utpekande (även om lärarna varit taggade och tyckt det varit spännande och motiverande). 

Idag har jag ingen som helst användning för mina mattekunskaper och valde inget ämne där det hjälpte. Istället trivdes jag bättre med ord och skrift som också alltid varit enkelt. Där jag fått lära mig i min egen takt men samtidigt alltid fått göra det klassen gjort. Har vi skrivit om järnåldern i lågstadiet så skrev jag långa uppsatser när de andra skrev en halv sida. Skulle vi skriva en berättelse under en termin i mellanstadiet så skrev jag en bok på 100 sidor medan mina kompisar skrev en på 10. Det var inget konstigt, inget utpekande och jag fick inga andra uppgifter. Och jag bedömdes utifrån samma nivå som mina kompisar :) 

"Inte särbegåvad"- Problemet i ditt fall var ju bl.a. att du åkte på att göra både de vanliga uppgifterna och de svårare. Känner väl igen det. 

Vettigare hade ju varit att ge dig lite uppgifter på samma moment, men från högre årskurser. Min son har oftast fått hoppa över stora delar av kapitlet och bara räkna de mest utmanande uppgifterna i kapitlet, och sedan fått material från högre årskurser. De får inte heller gå ut på rast tidigare om de blir klara tidigare- så det handlar bara om att han sluppit mördande tråkiga och alldeles för lätta uppgifter. 

Dock har det i samband med varje lärarbyte krävts att jag påmint om anpassningar, och jag hade en son som kom hem och menade att han hatade matte i början av varje år på lågstadiet.

Absolut, till viss del! Jag tyckte om att det var lätt, gillade att kunna göra uppgifterna snabbt och hade nog sett det som orättvist om jag behövt göra massa svårare uppgifter bara för att jag hade lätt för mig. Att traggla samma tråkiga uppgifter om och om igen är ju dödens tråkigt, men att hela tiden får massor av svårare uppgifter än ens kompisar hade jag i alla fall också upplevt som ett straff. Just att utpekas som annorlunda har alltid varit jobbigt för mig - jag gillade mer att få vara en av alla andra men på mina egna villkor. Alltså hade jag nog tyckt bättre om att när jag var klar fått göra något helt annat i så fall. Kanske fritt val (vilket nog ändå oftast varit något skolarbete då jag gillade det).