Hemmet är orsaken till min utmattning. Hur ska man komma tillbaka?

Har du någon hjälp eller kurator som inte är företagshälsovården? 

Kan hans barn bo mer hos sin mamma?

Tillägg till tidigare: detta är en klassiker, mannen hittar snart en ny partner efter en skilsmässa, mycket bekvämt. Hopflyttning, som jag ser det, ägde rum alldeles för fort, om den ens någonsin skulle ha ägt rum, med facit i hand. Under dejtingperioden skärpte han nog till sig och visade framfötterna men väl ihopflyttad kunde han låta glömskan ta över, helt OK, det behövs nu bara lite skämt och skoj emellanåt för att lätta upp stämningen.                                                                                                                                                                               Nu när TS råddar, och räddar familjen kan han lugnt falla tillbaka i glömskan. Att TS är nära utbrändhet ser han inte, och ser han det till äventyrs är det "inte hans business". Handling talar starkare än ord.                                                                                                                               TS, det är ju väldigt korkat att låta läkare tro att det är jobbet som spökar när det är hemsituationen som är problemet. Om dina chefer tror att du inte klarar jobbet kan du ju bli omplacerad, väldigt ofördelaktigt. Det kan ju bli rent fatalt, sämre lön, om du nu ska separera, vilket du ju borde göra. Du kan inte leva som vårdhemsföreståndare. Skaffa en egen bostad och flytta dit med de barn som är dina.
                                                                                                           

Jag är i lite likadane situation som dig. Vi har gjort så att mannen som har svårt att vara flexibel har ett schema där han gör de flesta fasta hemmasysslor som att laga mat, skjutsa till träning, handla och städa. Jag tar mer med barnen och allt planerande och fix som dyker upp utanför det fasta schemat. 

I början tyckte jag det kändes fel att han skulle göra så mycket för det ser mycket mer ut på pappret än det jag gör. Men jag var också utbränd och det var inte min man, han hade kapacitet att göra mer och jag behövde avlastning. 

I verkligheten gör jag fortfarande mer än vad han gör eftersom det tar så mycket tid och energi att styra upp en familj där flera har npf. Man måste bara inse att allt det arbetet som inte syns också är arbete och måste räknas in när man ska få en rättvis fördelning hemma. 

Jag förstår verkligen att du blir ledsen och frustrerad när du läser de flesta svar i den här tråden. Och den totala oförståelsen kring hur en vuxen man, NPF eller inte, kan sköta sitt lönearbete och dra in pengar till familjen, men inte utföra de enklaste sysslorna hemma. Vi har det ju likadant och jag förstår dig till fullo. Och jag har ingen lösning på problemet. Den enda gångbara lösningen är att jag vränger mig ut och in. Hade min man tillslut lyckats förmå sig till att hantera det detaljarbete som krävs för att projektleda en familj, så hade han inte haft någon kapacitet kvar till att lönearbeta = inga pengar in till familjen. Och det här med bristande förmåga till att hantera flera bollar i luften samtidigt, tex lönearbeta och ta hand om barn/hem/hushåll, är ju något som är väl förekommande inom NPF.

Det här med att människor med NPF många gånger har svårt för att hantera flera bollar i luften samtidigt, vilket då kan visa sig som svårigheter att kombinera olika roller, tex att vara en duktig medarbetare på jobbet, att vara en bra pappa, att vara en bra partner.. det är som sagt inget ovanligt. Det är ju pga det fenomenet som tex många framgångsrika musiker också har NPF. Man kan inte kombinera olika bollar i luften / olika roller, utan man har istället EN boll i luften som man går "all in" på, och som ett resultat av det energifokuset blir man många gånger framgångsrik inom just det intresset / den begåvningen. Detsamma gäller för många framgångsrika idrottsstjärnor. Medan man kan ha ett kaosigt liv i övrigt.
Tänk vad många talanger som inte hade utvecklats utan NPF och drivet att gå "all in" på en endaste grej.. men i ett vanligt familjeliv med barn och hushåll så ställer NPF till det riktigt rejält.

Lite fler tips

Beställ mat på nätet.
Sortera tvätten per färg direkt.
Gäller inte vårdgarantin för hans medicinering?
Skaffa kurator för din egen del (utanför Företagshälsan)

Instämmer i ovanstående även om TS inte vill läsa det. 

Just nu väljer TS att leva med en man som tar energi som hon behöver för att hjälpa sina barn. Jag har svårt att förstå hur man kan prioritera att leva med en man vars problem går ut över barnen.

Känner med dig TS. Jag har själv diagnos och barn med diagnos. Jag arbeta med ett förhållande krävande arbete och mycket av min energi går åt till att få ihop vardagen. Jag har gått ned i tid för att få det att fungera. Har hundra larm för att trigga allt som behöver göras. Lägger in nya larm löpande under hela dagen. Telefonen ringer flera gånger i timman för att påminna om allt från möten, samtal, mail som ska skickas till hämtning ärenden mediciner och paket som ska hämtas eller gympapåse som ska packas. mitt minne fungerar inte i vardagen och skulle glöms hämta barn varje dag om jag inte hade larm. jag glömmer att jag har hund eller barn med mig i bilen och har en super strikt regel att ta av mig skorna och lägga i baksätet med barnet när hon var liten för att inte glömma. Tricks och stödgrejer hela tiden gör att få saker att fungera. Jag har rullade inköp i mataffär med leverans varje vecka samt städhjälp en gång i veckan.  Livet går ihop men det kräver mycket av mig. konstant hantering av saker som jag upplever kommer naturligt för många. 

Däremot har jag aktivt valt att leva själv.  Det fungerar bättre för mig att bara ha mig själv och mitt barn att fokusera på. väldigt tråkigt och ett väldigt tufft beslut men jag bestämde mig för att det var det bästa för mig och mitt barn. 

Oberoende av skäl att din man inte förmår att avlasta dig eller ta sitt föräldraansvar bör du fundera över dina egna prioriteringar. Det låter som du kämpar så otroligt för att försöka förändra den men inget verkar hända. Barnen blir större och med det större problem. Barn som du dessutom uppger har egna utmaningar och behöver bästa möjliga förutsättningar för att faktiskt lyckas i livet. Att du väljer att stanna med en man som försämrar dina möjligheter att ge dina barn det är något jag tror du behöver ta en ordentlig fundering över. Gör du verkligen det som är bäst för dig och dina barn? Ibland räcker man inte till och då måste man göra avkall på. Är du verkligen okej med de avkall du har valt att göra? Har det bara blivit så eller är det faktiskt aktiva val du gjort att prioritera ned din egen och dina barns förutsättningar och välmående för din man och hans barn. Ni ska alltså gå ner i det sjunkande skeppet allihop? Är det de valet du har gjort är det ju så, men fundera bara över om det verkligen var ett aktivt val du gjorde på resan eller om du plötsligt stod där i ett skepp som sjunker och istället för att försöka rädda dig själv och dina barn står du kvar för att familjen ska hålla ihop och ger ner allihop... för det är det man gör i en familj. Beundrar din lojalitet och styrka men går du under så är varken eller speciellt mycket värd. Vem ska ta hand om dig och dina barn när skeppet har sjunkit? Finns de stödet? nyttja det för guds skull redan nu i så fall innan du går i bitar och du inte kan komma tillbaka.