Ensam hela helgen igen :(

Appropå åldern på dansare: 
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/unga-dansare-lockas-fran-hela-sverige-till-dansbandsveckan-i-malung?inlagg=92ee87a8d8dac4f97a48b66ad64a4029

Där ser man. Men jag är ändå inte förvånad. Unga långt ute på landet och i glesbygd har en större benägenhet att ta efter äldre människors åsikter och beteenden. Det beror ofta på en relativ frånvaro av urbana och mer moderna miljöer, så de unga har liksom inte så mycket att relatera till.

I och för sig stämmer det att man är mindre anonym på landsbygden, men i större städer är det å andra sidan betydligt enklare att hitta människor som delar ens intressen. Det är i alla fall min erfarenhet.

Du har kneg och nånstans att bo, mao ordnade förhållanden som det så vackert heter. Klart du kan träffa nån men det innebär att du måste visa upp dig att du finns och att du har ditt skit i ordning.

Träffade min numera fru på nätet, jag var 40+ och frånsett en kort tid efter gymnasiet hade jag bott själv i hela mitt vuxna liv (förvisso självvalt).

Var mest nyfiken på vad det var för folk ute på de här kontaktsidorna så jag fixade konto på några av dom. Var bara trevlig och raggade inte alls. Men som min fru sa, jag var en av väldigt få som inte började prata om knulla alls vilket tydligen är vad merparten av män gör där ute, inte skickade jag några dickpix heller :D

Hursomhelst så slutade det med att hon bjöd ut mig på en fika på stan efter kanske en månads snack, först på sajten och sen via messenger även om hon gjorde sitt bästa för att jag skulle bjuda ut henne, det var rätt uppenbart om man säger så :D

Blev 10 år som särbos innan vi blev sambos och därefter tog det några år till innan vi faktiskt gifte oss.

Sen finns det ju en massa singeldamer i Sthlm så du bor på rätt ställe för att lyckas.

Varför tror du att de kommer från långt ute på landet? 

Så är det. Är själv uppväxt delvis på landsbygd/ glesbygden och redan i tonåren ledsnade man snabbt på hur lite möjligheter och ställen det fanns för oss unga, mer än sådant som var sportrelaterat. Förutom sport och hembygdsförening var det väl bara PRO som återstod, typ. Flyttade därför tidigt till en större stad, och skillnaden var verkligen som natt och dag. 

Det verkar inte funka så bra för TS.

Det beror på att han inte vill anstränga sig för att hitta nya aktiviteter där han skulle kunna träffa människor. Han har startat många trådar där han fått massor av tips, men vill inte ta till sig något av det utan bara fortsätter att gräva ned sig i självömkan. Han vill inte ens söka professionell hjälp för sitt mående.

Ganska signifikativt för ensamma män på FL. De fastnar på forum och sociala medier och tror att någon ska vara vänlig nog att hjälpa dem, men tar inte fasta på det folk skriver, och går inte utanför dörren och provar sina vingar.

Ni har rätt i att jag inte har någon riktig energi till att ta tag i detta problem. Jag är mentalt slut och har gett upp och tappat hoppet.

Nu ska jag fundera på om jag orkar fortsätta leva såhär eller inte.

Man up! som man säger. Du klarar mer än du tror. De flesta ofrivilligt ensamma mäns största problem är latheten. Men du väljer förstås själv.

Förhoppningsvis kommer du fram till att du inte orkar fortsätta leva så här - och söker hjälp! När du börjat få behandling för din depression får du ny energi att börja göra förändringar i livet, för det är det som krävs om du vill leva mindre ensamt.

Om du har någon diagnosticerad (eller odiagnosticerad) NPF kan du söka upp andra med samma diagnos, via de föreningar som finns, exempelvis. Många av medlemmarna delar dina svårigheter, och många tycker att det känns bra att träffa andra som påminner om en själv. Du verkar inte känna dig riktigt hemma i majoritetssamhället, kanske finns din plats i NPF-communityt?

Då behöver du hjälp. Ring din vårdcentral och boka tid. Jag håller med (Kvinna med koll) att du bör kolla om du är deprimerad och om drt ligger någon annan svårighet bakom. Kanske är det någon att bolla tankar med som du behöver, kanske en medicin som lyfter dig så pass att du orkar göra det som behövs för att få ditt sociala liv på fötter. 

Du bör i alla fall kunna kontakta vården för att be om hjälp.

Det är MÅNGA som är ensamma och känner sig ensamma idag, så du är verkligen långt ifrån "ensam" om det. Jag kan tycka att det är ett I-landsproblem när svenska män som har det så bra i övrigt säger att de vill ta livet av sig bara pga ensamhet, som de dessutom inte gör något aktivt själva för att bryta.

Du har jobb och bostad. Det finns de som inte ens har det. Se till vad du faktiskt har istället för vad du saknar. Och att bara sitta hemma framför skärmen och tycka synd om dig själv gör varken till eller från.

Du har 2 val, det ena är att fortsätta sitta hemma och tycka synd om dig själv. Gör inte det!
Det andra är att försöka hitta sociala sammanhang och söka samtalsstöd av en terapeut för att komma ut osunt tankemönster.

När du känner dig redo att träffa nya människor så laddar du ner appen threads och söker efter träffar på den ort du bor i och börjar hänga med på saker. Våga prova nytt! Eller så går du med i citypolarna om dom finns i fin stad, eller någon förening. Det finns massor med vuxna människor som söker nya sammanhang, roliga grejer att hitta på tillsammans och vänner. Det är bara läskigt första gången, men inte läskigare än att gå på en dejt.