Jag borde nog gå i terapi, men…

När man vill vara i en relation med någon så brukar de positiva känslorna för relationen dominera starkt. Om man inte är i en akut kris i relationen. 

Man brukar inte särskilt ofta fundera på om relationen är rätt, trots att man kan bli väldigt irriterad på den andra ibland. Kan hända att man gör det någon gång om man upptäcker en stor olikhet eller om det är något som ofta småirriterar. 

Är man i en ny relation så kan man så klart fråga sig om det är rätt ibland.

Viktiga saker att checka av:
Tycker jag att min partner är en hygglig person, mot mig själv och andra? 
Har vi ganska lika värderingar?
Vill jag att han ska ta på mig? 
Har jag trevligt ihop med honom?
Tycker jag att vårt sexliv är bra? 
Kan vi samtala om lite jobbigare saker?
Kan vi gräla utan att sabla ner och förödmjuka varandra mycket?
Har vi samma mål i livet?

Sedan får du ställa dig frågan om du egentligen längtar efter ett annat förhållande, om du inte längre trivs i förhållandet.

Jag ska försöka beskriva vad det är jag någongång känt så får du avgöra vad du tycker om det är normalt eller om det indikerar på att jag inte tycker om min dejt tillräckligt mycket.

Såhär: Jag tyckte någon hade stora och attraherande händer och blev lite blyg och börja fundera lite på honom men insåg att jag tror inte personen är bättre än min dejt. sedan när det gått en stund och jag lämnat situationen så behöver jag inte ha honom. Jag väljer att fortsätta med min dejt som jag har. 

En annan gång då jag var onykter så kände jag känslan av att vilja vara singel. 

En annan gång, också onykter, gillade jag att vara nära en annan kille men då man var nykter igen så är det återigen ingen jag behöver eller ens vill ha i mitt liv, är inte ens attraherad av personen egentligen. 

Här är var några exempel. Vad tycker du?

Jag tror jag tänker så långt på det här med att starta en relation, jag tänker att jag är så gammal så jag tänker i banor att är detta en föralltid relation nu då, men sånt kan man ju heller inte veta. 

Listan du nämnde kunde jag svara JA på allt utan större tankeverksamhet. 

Ja, när du sa *platt* så kände jag igen något. Men jag skulle nog ändå vilja påstå att jag kommit så långt från de dåliga relationerna att jag idag vet vad som är bra och hur man ska bete sig så att jag ser när en person är bra och inte visar dåliga tecken. 

Det du beskriver att jag ska försöka göra, det har vi redan gjort, vi har umgåtts jätte mycket under ett halvt år åtminstone, mer. Ändå är vi inte tillsammans, vi har dock flyttat oss längre fram mot att bli tillsammans. T.ex. Gör vi inget med någon annan och vi beter oss som om vi vore ett par även om vi faktiskt inte är ett, egentligen..

Skönt att höra från någon annan att känslorna går upp och ner även för andra, från dag till dag. För det är precis så jag har det, ibland vill jag och ibland är det nej men sedan svänger nej till ja igen.. Tack. Känner liknande som du säger med min dejt.

Utan att veta något om dig så kan jag säga att har man en gång varit i ett förhållande med många starka känslor - rädsla, kärlek, stora gräl, försoning mm mm så kommer ett vanligt förhållande att kännas lite blekt i jämförelse. Det tar tid att vänja sig vid att en normal relation är lugn och inte rör upp enorma känslor hela tiden. Att allt är mer på en jämnare och lugnare nivå.

Alla skulle nog må bra av terapi vid någon tidpunkt i livet. Varför inte nu? 

 

Mjo, du har säkert rätt. Jag trivs i min dejts sällskap. Älskar att han är lugn och fin mot mig, men jag tolkar mycket saker fel. Jag tolkar saker negativt. Månne det också bottna i de dåliga relationerna, att man blivit hånad, psykiskt misshandlad.. eller dålig självkänsla. Men det fina med min dejt då är att han förklarar, säger, försäkrar mig, bekräftar, inte blir arg. 

Så är det nog. 

En stor och svår fråga. Kanske tar ett helt liv att svara på.

En väg är skönlitteratur och fiction. Även en romantisk film kan ha något svar. Och kärleksromaner med kvalitet.

Och poesi:(Nils Ferlin)

Den där raden om rosor som slår ut ur hård mark, som sol över mörka gärden, är den vackraste jag vet. Jag ryser när jag läser den.

Efter 15 år med samma känner jag fortfarande att något saknas om hon är borta ett par dagar, jag längtar. Jag är rätt olik henne och saker hon gör kan så klart störa mig, men jag stör mig aldrig på henne eller hennes person. Jag känner till och med en slags vördnad inför de saker jag inte förstår.

Det är svårt att definera kärlek, göra skillnad på kå, nykär och när man älskar någon, men jag tror att det är svaret. Saknar man inte sin partner , och stör man sig på denne, då är det känslomässigt över. Sen kan trygghetskänslan vara där och ställa till det, iallafall i ett längre förhållande, så man måste separera på om man saknar personen eller tryggheten om denne är borta

Jag kom på hur man skiljer på trygghet och kärlek bara så där efter mitt inlägg nyss. I kärlek längtar man, i trygghet saknar man. 

Så sammanfattningsvis så kanske du älskar honom om han ger dig en varm känsla, om du längtar efter honom och du stör dig inte på hans person på något sätt.

annars, inte

Ligger mycket i det. Men säg det par där man inte stör sig lite grand på något som partnen gör ibland. Finns knappt. 

O.K. du verkar leva i en bra relation.

En fråga glömde jag ställa, och det är om ni kan diskutera olika saker och du känner att du får något ut av diskussionen då? Man behöver ju den typen av relation där man kan diskutera, utan att man för den skull alltid måste tycka lika. 

Det är också bra om man känner sig "hemma" i varandras sällskap. 

Alkohol är lurigt, "lägre" delar av hjärnan får större inflytande. Och då handlar det ofta om sex och mat eller prestige t.ex. Alla trösklar blir lägre. Så visst kan alkoholen göra så att du känner sådana dragningar till andra.
Det är också klart att du kan tycka att en annan man är attraktiv på något sätt, även som nykter.

Problemet när du frågar oss andra är att vi inte kan känna hur starka dina känslor är i olika situationer. Därför är det så svårt att komma med ett råd. 

Problemet är också att det naturligtvis finns flera olika män som du skulle kunna passa ihop med. Din kille kan vara bra, men du kan möta någon som känns lika bra och som du passar ihop med lika mycket. 

Ja, er relation verkar vara sund, du verkar trivas och killen verkar hygglig och bra. 

Men som någon skrev, längtar du efter att träffa honom? Ser du fram emot era stunder? Gör ni saker tillsammans som du uppskattar? Eller känns det bara rätt bekvämt? 

Det behöver inte vara himlastormande känslor, men en känsla av att ni har något fint och eget tillsammans.

Det var därför som jag föreslog terapi tidigare, för att du skulle lära känna dina egna inre processer bättre. Kunna sortera i känslorna. 

Spontant tänker jag på att det i vår kultur finns en tämligen barnslig syn på förälskelse som genom vigselakten ska mynna ut i "for ever after". Det är faktiskt lite av en befrielse att det i filmen Frost inte längre handlar om att ung kvinna träffar mr right, utan om att det också finns annan typ av kärlek och framförallt själviska män.... Som just kan avsluta varandras... Smörgåsar. 

Jag tänker att det tyvärr är så att våldsamma människor faktiskt är experter på att bygga upp en bindning till sin partner. Naturligtvis kan man vänja sig vid detta och naturligtvis sakna det när relationen är över. 

Om du behöver terapi eller inte kan inte jag svara på. Däremot har jag koll på att en människa under sitt liv faktiskt kan omformulera vad kärlek faktiskt är. Är det en flyktig upplevelse, likt förälskelse, eller är det att göra något för någon annan utifrån att denne person faktiskt är någon man mår bra i dess sällskap? 

Tillägg till föregående: Ställ dig frågan: Känns den här relationen bra och tillfredställande nu? Är den utvecklingsbar, kan ni prata er "framåt" när ni stöter på problem?

Tänk inte längre fram än så när det gäller tidsperspektiv! 
Ingen vet vad som händer i framtiden, därför behöver du bara värdera relationen som den ser ut idag. 

Så är det, jag stör mig också på vad min fru GÖR, däremot går jag inte runt och stör mig på henne. Alltså hade jag sett på henne och rent av känt att det är henne jag stör mig på, hade det varit värre. Visst kan det verka närbesläktat, men tänker man på det så är det en ganska stor skillnad 

Hon hänger kökssaxen på fel ställe, byter inte toarulle när den tar slut och kan fan aldrig bestämma sig för vilken film hon vill se.

Men själva henne, henne älskar jag.

Ja precis, när jag ser saxen kanske jag suckar och stör mig lite, men aldrig när jag ser henne 😄