Anonym (Undrande)

Thu 4 Dec 09:35

50 svar

ADHD?

Hej,
Vi har en son som snart blir 10 år. Hela hans uppväxt har kantats av ett gränslöst beteende. Började redan vid 1-2 års ålder. Det har varit många hemringningar både på förskola och skola. På förskolan slog han andra barn, även små barn. Jag frågade både på förskolan och BVC om han verkligen var mogen att börja skolan men fick svar att det är ovanligt att gå ett extra år på förskolan. F-3 hade han en fantastiskt lärare som höll honom under armarna och hon har hållit honom under armarna. Det har varit mycket anpassningar för att han ska klara skolgången. Nu har han börjat 4:an och kraven är högre. Hans beteende är värre än någonsin. Det är mail var och varannan dag från lärare. Han är uppkäftig, lyssnar inte. Han får sitta längst fram med bänken mot väggen bredvid läraren för att inte störa andra. Nycklar, kläder, väskor, jackor tappas ständigt bort. Alla vet vid det här laget när jag kommer för att leta upp hans saker. Hemma är han svår, han skriker gapar. Säger hålla käften. Jag bryr mig inte. Osv osv. Han får enorma utbrott och slåss. Jag är rädd för hur det ska bli när han blir starkare och kommer att göra mig eller sina syskon riktigt illa. Däremellan är han en otroligt empatisk kille med stort hjärta. Han får ofta dåligt samvete efter hans utbrott och säger förlåt. Men det är svårt, allt är en kamp här hemma. Att göra läxor tar oftast flera dagar för att hans koncentration är så låg och han ständigt hittar andra saker att göra. Han är väldigt lättstörd och svårt att fokusera på det han gör. På morgonen måste jag punktmarkera honom för att han ska komma iväg till skolan. Det tar på krafterna. Det är även mer än såhär och det är ett heltidsarbete att hålla honom under armarna. Jag tycker generellt att diagnoser ställs för lättvindligt och kanske är han bara ett utmanande barn? Ingen lärare eller så har nämnt att det kan vara ADHD därav är jag osäker om det verkligen är det. Men det tär verkligen på hela familjen. Även på min och min mans relation. Jag vet inte längre hur vi ska hjälpa honom och är som sagt rädd för hur det ska blir nu när han blir äldre. Någon som kan känna igen sig och komma med tips och råd?

Anonym (Undrande) Trådstartaren

Thu 4 Dec 22:54

#40

Tack från hjärtat för allas engagemang! Vilken fin tråd det här blev med insiktsfulla råd från föräldrar med barn som har diagnosen ADHD men också från en skolpsykolog. Jag har tagit med mig jättemycket som jag nu får processa.

Anonym (sök)

Fri 5 Dec 08:26

#41

Anonym (f) skrev 2025-12-04 15:49:15 följande:

Ärligt talat en bortförklaring, säker på att just du inte har lite fördomar om ADHD som smyger in? No offense men en diagnos ger en förståelse för sig själv som "fråntas" odiagnostiserade och möjligheter till stöd/medicinering. Ett barn utan diagnos har inget annat än en förälder som kanske stöttar upp och inte riktigt inser hur mycket föräldern gör förrän den blir vuxen. En diagnos på papper sätter inte mer hinder än att vara helt utlämnad till alltid misslyckas.

Fast det är inte bara fördomar utan till viss del realitet. I dagsläget så innebär en ADHD-diagnos att man måste ha intyg för att få ta körkort, man har tidigare inte fått göra militärtjänst man får inte ha vissa yrken som polis, pilot, finns säkert fler.

Så en diagnos som kanske är relevant främst under skolåren kan definitivt ligga en i fatet när man är vuxen. Och en del diagnoser idag sätt väldigt lättvindligt, och blir då ännu mer en belastning om de inte ens bidrar med stöd och hjälp, men hindrar en senare i livet.

Därav är det ju många unga vuxna idag som söker för att ta bort en diagnos som sattes under barndomen.

Så jo, jag tycker att man ska fundera noga innan man utreder för denna diagnos. Den ska bara sättas om det ger uppenbara fördelar för personen. Stödet och hjälpen i skolan borde man få oavsett. Medicin borde kunna sättas in utifrån symtom, men utan en fast diagnos (ADHD är ju en diagnos som bara sätts på symtom och beteenden i vilket fall).

Förståelse för sig själv kan man få även utan en diagnos, det finns ingen magiskt som händer med diagnosen, man är samma person med eller utan den.

Anonym (L)

Fri 5 Dec 09:56

#42

Anonym (f) skrev 2025-12-04 22:19:10 följande:

Med tanke på klientelet som startar trådar enbart för att smutskasta NPF, jodå det kan jag göra. Att vara rak eller att faktiskt fråga varför någon sprider sånt trams är inte att skälla på någon.
och nej att rabbla sånt man "lärt" sig från andra utan en reflektion behöver bemötas, för barnens skull och för de vuxna som fått växa upp utan diagnos på papper. Ingen ska lida för att någon använder överdiagnostisering, "mode i diagnos" eller att gå på om att förstöra en framtid med diagnos på papper som luddiga ursäkter för att inte iaf göra en utredning.

Men ni är ju överens?!

Anonym (f)

Fri 5 Dec 10:04

#43

Anonym (sök) skrev 2025-12-05 08:26:22 följande:

Fast det är inte bara fördomar utan till viss del realitet. I dagsläget så innebär en ADHD-diagnos att man måste ha intyg för att få ta körkort, man har tidigare inte fått göra militärtjänst man får inte ha vissa yrken som polis, pilot, finns säkert fler.

Så en diagnos som kanske är relevant främst under skolåren kan definitivt ligga en i fatet när man är vuxen. Och en del diagnoser idag sätt väldigt lättvindligt, och blir då ännu mer en belastning om de inte ens bidrar med stöd och hjälp, men hindrar en senare i livet.

Därav är det ju många unga vuxna idag som söker för att ta bort en diagnos som sattes under barndomen.

Så jo, jag tycker att man ska fundera noga innan man utreder för denna diagnos. Den ska bara sättas om det ger uppenbara fördelar för personen. Stödet och hjälpen i skolan borde man få oavsett. Medicin borde kunna sättas in utifrån symtom, men utan en fast diagnos (ADHD är ju en diagnos som bara sätts på symtom och beteenden i vilket fall).

Förståelse för sig själv kan man få även utan en diagnos, det finns ingen magiskt som händer med diagnosen, man är samma person med eller utan den.

En extra kostnad vid körkort är inte hela världen. Polisen håller på att luckra upp det där och hur många vill vara pilot?

En diagnos är snarare mindre relevant under skolåren OM personer får det stöd denne behöver utan. I vuxen ålder när någon bränner ut sig gång efter gång tills arbetsförmågan är rejält nedsatt är det bra att kunna ha möjlighet till stöd eller medicinering. Det är ingen översvämning av personer som tycker sin diagnos är helt felaktig om en utredning gjorts på ett korrekt sätt.

Att tro att man är dum i huvudet/misslyckad/en idiot och sen få veta hur man själv fungerar och lära sig hur man kan hjälpa sig själv mer är något som ofta nedvärderas i dessa trådar. De som varit denna person som sedan får insikt på insikt om sig själv efter en diagnos brukar känna något helt annat. Självklart är man samma person men att inse varför man fungerar på ett visst sätt kan vara väldigt läkande. Släng in lite mer förståelse för andra personer då man inser att alla inte fungerar som en själv, inte negativt precis.

Anonym (Britta)

Fri 5 Dec 10:15

#44

Anonym (sök) skrev 2025-12-05 08:26:22 följande:

Fast det är inte bara fördomar utan till viss del realitet. I dagsläget så innebär en ADHD-diagnos att man måste ha intyg för att få ta körkort, man har tidigare inte fått göra militärtjänst man får inte ha vissa yrken som polis, pilot, finns säkert fler.

Så en diagnos som kanske är relevant främst under skolåren kan definitivt ligga en i fatet när man är vuxen. Och en del diagnoser idag sätt väldigt lättvindligt, och blir då ännu mer en belastning om de inte ens bidrar med stöd och hjälp, men hindrar en senare i livet.

Därav är det ju många unga vuxna idag som söker för att ta bort en diagnos som sattes under barndomen.

Så jo, jag tycker att man ska fundera noga innan man utreder för denna diagnos. Den ska bara sättas om det ger uppenbara fördelar för personen. Stödet och hjälpen i skolan borde man få oavsett. Medicin borde kunna sättas in utifrån symtom, men utan en fast diagnos (ADHD är ju en diagnos som bara sätts på symtom och beteenden i vilket fall).

Förståelse för sig själv kan man få även utan en diagnos, det finns ingen magiskt som händer med diagnosen, man är samma person med eller utan den.

Jag håller med dig om mycket, men kravet på läkarintyg inför körkort är på väg bort och jag tror inte att en läkare kan skriva ut medicin utan att det finns en diagnos. Att medicinera utan att först ha utrett om symptomen har andra orsaker skulle kunna få allvarliga konsekvenser. Tänk om man medicinerar ett barn för adhd när problemet egentligen är mobbning, IF, eller dålig hemmiljö tex.

Vår kontakt med skolan förändrades rätt mycket när vårt barn fick sin diagnos fastställd. Plötsligt tog de det vi sa på allvar. Innan diagnosen var det lite som att de tyckte att vi var fjantiga och ställde en onödiga krav.

Vi har också en negativ upplevelse av Socialtjänsten som förmodligen inte heller hade uppstått om barnet hade haft sin diagnos då. Inte heller de lyssnade på oss när vi sa att barnet hade särskilda behov.

Anonym (Britta)

Fri 5 Dec 10:21

#45

..och att skolan fungerar är otroligt viktigt för hur livet som vuxen blir. Inte främst för själva studierna - det kan man ta igen senare - men en krossad självkänsla och avsaknad av bra sociala relationer under uppväxten kan hänga efter en hela livet. Att ha en diagnos som hindrar en från att bli pilot tror jag är värt det.

Anonym (sök)

Fri 5 Dec 10:25

#46

Anonym (Britta) skrev 2025-12-05 10:15:26 följande:

Jag håller med dig om mycket, men kravet på läkarintyg inför körkort är på väg bort och jag tror inte att en läkare kan skriva ut medicin utan att det finns en diagnos. Att medicinera utan att först ha utrett om symptomen har andra orsaker skulle kunna få allvarliga konsekvenser. Tänk om man medicinerar ett barn för adhd när problemet egentligen är mobbning, IF, eller dålig hemmiljö tex.

Vår kontakt med skolan förändrades rätt mycket när vårt barn fick sin diagnos fastställd. Plötsligt tog de det vi sa på allvar. Innan diagnosen var det lite som att de tyckte att vi var fjantiga och ställde en onödiga krav.

Vi har också en negativ upplevelse av Socialtjänsten som förmodligen inte heller hade uppstått om barnet hade haft sin diagnos då. Inte heller de lyssnade på oss när vi sa att barnet hade särskilda behov.

Absolut, men iom att man ställer diagnos ADHD på beteende och symtom, men sen försöker påvisa att där finns biologiska orsaker (som man inte kunnat verifiera) så blir det en livslång diagnos istället för en nu-diagnos.

Om man istället ser ADHD som en nu-diagnos, en situations-diagnos så kan man ställa diagnosen (och medicinera) när den behövs och sedan avskriva den när den inte längre finns eller stör. Självklart ska man utreda och utesluta alternativa orsaker, men det gör man ju inte alltid idag, när diagnoser nästan ges på löpande band.

Och diagnos ska ju inte behövas för att få stöd i skolan, men i realiteten så krävs det ju i många fall. Och därför ser vi nu en sån massiv ökning av barn som får diagnos (fast det är hjälp och stöd i situationen som behövs).

Anonym (Britta)

Fri 5 Dec 10:27

#47

Anonym (f) skrev 2025-12-05 10:04:12 följande:

En diagnos är snarare mindre relevant under skolåren OM personer får det stöd denne behöver utan. I vuxen ålder när någon bränner ut sig gång efter gång tills arbetsförmågan är rejält nedsatt är det bra att kunna ha möjlighet till stöd eller medicinering.

Jag håller med om det. Det är svårt att göra en npf-utredning på en person med svår psykisk ohälsa, så att få till en diagnos som utbränd vuxen kan ta lång tid. Vi pratR om år med tanke på de köer vi har inom psykiatrin. Då är det bättre att veta vad grundproblemet är och då har man, precis som du skriver, också rätt till vissa typer av samhällsstöd.

Anonym (sköldmö)

Fri 5 Dec 10:32

#48

Jimmy75 skrev 2025-12-04 22:24:22 följande:

Här har ni en kort animerad jättefin film som illustrerar världen ur perspektivet ur två barn som har ADHD, en med hyperaktiv form och en med huvudsakligen ouppmärksam form.

">

Tack för länken!

Den drömmande flickan var jag när jag var liten, fast jag har aldrig haft så stora problem som hon. Men jag kände ändå igen mig i henne, i alla fall i delar av det.
Jag har inte npf, har aldrig varit hyperaktiv och var sällan bråkig under uppväxten. Däremot fick jag ibland skäll för att jag var ouppmärksam, disträ, svävade iväg, inte lyssnade på mamma eller pappa eller fröken, osv.

Jag ser liknande drag hos min son, vi har båda livlig fantasi och har alltid haft en fot i vår egen värld. Dottern är mer som min syster, praktiskt lagd och viljestark. Har humör. Ingen av dem har stora problem, det går bra i skolan och med kompisar. Men dragen finns där.

Delar av det som visas i filmen är ju sådant som många barn kan känna igen sig i, även utan npf. Koncentrationssvårigheter, utanförskap, svårt med socialt samspel. Särskilt yngre barn har ju ofta detta i viss grad och behöver träna på detta. Det är väl först när det når över en viss nivå, eller om problemen kvarstår och kanske förvärras i skolåldern, som det eventuellt handlar om en funktionsnedsättning.

Anonym (sök)

Fri 5 Dec 10:34

#49

Anonym (f) skrev 2025-12-05 10:04:12 följande:

En extra kostnad vid körkort är inte hela världen. Polisen håller på att luckra upp det där och hur många vill vara pilot?

En diagnos är snarare mindre relevant under skolåren OM personer får det stöd denne behöver utan. I vuxen ålder när någon bränner ut sig gång efter gång tills arbetsförmågan är rejält nedsatt är det bra att kunna ha möjlighet till stöd eller medicinering. Det är ingen översvämning av personer som tycker sin diagnos är helt felaktig om en utredning gjorts på ett korrekt sätt.

Att tro att man är dum i huvudet/misslyckad/en idiot och sen få veta hur man själv fungerar och lära sig hur man kan hjälpa sig själv mer är något som ofta nedvärderas i dessa trådar. De som varit denna person som sedan får insikt på insikt om sig själv efter en diagnos brukar känna något helt annat. Självklart är man samma person men att inse varför man fungerar på ett visst sätt kan vara väldigt läkande. Släng in lite mer förståelse för andra personer då man inser att alla inte fungerar som en själv, inte negativt precis.

Det är väl knappast du som ska bestämma vad som är hela världen för någon annan?

Och om man har sina svårigheter kvar i vuxenlivet så är ju diagnosen relevant, men väldigt många växer ifrån den och då kan den ligga individen i fatet.

Över lag borde man vara mer tolerant och öppensinnad, då skulle man kanske inte känna behov av en diagnos för att kunna förstå och acceptera sig själv. Du kanske själv skulle kunna slänga in lite förståelse för dem som hindras i livet av en diagnos som inte är relevant längre.

Man skulle kunna se ADHD som en situationsdiagnos, så kan man få stöd och ev medicinering när det behövs, inte en livslång stämpel som blir negativ om den inte längre är relevant.

Anonym (L)

Fri 5 Dec 12:10

#50

Anonym (L) skrev 2025-12-04 21:28:15 följande:

Det är så att en diagnos skyddas av sjukhussekretess. Ni behöver inte berätta den för någon.

Men om remissen för utredning går från skolläkaren, så får ju skolläkaren svaret. Däremot kan ju ni be skolläkaren att inte berätta för någon, för skolhälsovården har en egen sekretess i skolan.

Men att utredningen genomförs får personal i skolan reda på, för ofta tar utredarna en kontakt med skolan för att få svar på frågor om hur pojken fungerar där.

Ni kan söka direkt kontakt med BUP själva för att be om en utredning. Men även då vill utredaren gärna ha information om beteendet i skolan.

Men i övrigt är diagnosen hemlig. Man behöver inte uppge den när man söker arbete t.ex.

Men vill man bli pilot, arbeta inom det militära eller polis kan det bli svårare. Det ska då göras en individuell bedömning, och då kan ju svaret bli nej till att bli antagen.

Man måste också träffa en läkare inför att ta körkort. Men där brukar det inte bli några problem, de allra, allra flesta med ADHD får grönt ljus för att ta körkort.

Om man ska ta en olycksfallförsäkring så kan det vara så att försäkringsbolaget frågar om man har en sådan diagnos. Det är helt frivilligt att uppge det, men det kan bli problem om det händer något och man inte har berättat det innan. Uppger man att man har en diagnos kan försäkringspremien bli högre.

Vill man senare bli av med diagnosen får man oftast bekosta den utredningen själv idag (15-20 000 kr).

Så man får väga fördelarna mot nackdelarna. Om det verkar som att skolgången för ett barn kommer att misslyckas så kanske det är värt att göra den.
Kraven på att arbeta självständigt blir ju bara hårdare och hårdare.

Vanlig skolpersonal aktar sig för att tala för mycket om diagnoser på barn. Men de brukar berätta för vårdnadshavarna vilka beteenden som barnet har (impulsiv, hetsigt humör, lättstörd av yttre störningar och har svårt att hålla koncentrationen t.ex), och då menar de t.ex. ADHD.

Ovanstående visar på vilka formella hinder en sådan diagnos kan ge i samhället.

Barn med ADHD är olika, en del har hjälp av olika anpassningar som görs i skolan, medan andra har så svårt att sitta stilla att allt som har med skolan att göra blir förhatligt och de vägrar gå dit. När de väl är där ägnar de sig åt annat än skolarbete.

Ibland hjälper det en del om de får en särskild personal som sitter bredvid och hjälper dem hålla fokus, men även det kan vara för svårt för några.

Bristande sömn förvärrar tillståndet, medan motion en gång per dag kan hjälpa dem att balansera energinivåerna (men det hjälper inte fullt ut).

Så om ett barn behöver genomgå en utredning varierar från barn till barn.

Håller de på att förstöra hela sin skolgång så är det att rekommendera.

ADHD?

INNEHÅLL