5 år eller mer...

Ja jag förstår. Det var mest sagt från mitt synvinkel. Själv har man ju inte hus och sånt. Inget jobb för den delen. Råkade ut för en rötäg till chef som var ful. 
Men 6 år lät ju mycket.

Har man inte rätt att söka vård i hella landet?
Jag vet att man kan söka vård i hela landet. Typ operations köerna och sånt. Man väntar i hela landet och sen får man kallelse t ex till stockholm och åker upp och gör det. Sen får kommunen som man bor i bekosta det eftersom dom inte kan erbjuda nåt innom kommunen. Har jag lite rätt eller är jag unte och cyklar nu mitt i natten??

jo det är rätt (tror jag) men problemet är inte kötiden till behandlingen, utan landstingskön.. de betalar bara för visst antal par (eller behandlingar) per år..

Birsen: Det är nog vårdgarantin du tänker på, och den har oftast inte gällt IVF... Jag vet en person som flyttade över sin remiss till annat landsting, men efter att hon gjorde det så ändrade de reglerna så att man inte fick göra det när det gällde IVF-behandling. Fast nu har jag läst nyligen att det KANSKE kan vara möjligt igen, eller i alla fall snart. (Fanns någon tråd om det här på FL.)

jahaa tack för svaren. Nu fattar jag.

Här är en som har kämpat sex år för att bli gravid.
Även om åren går och det känns som man aldrig ska bli gravid så ge inte upp hoppet,förr eller senare så lyckas man!!
Önskar alla lycka till!
läs gärna hur det gick för oss.
Kram fidosan.

Här är en som är inne på sitt 7:e år som barnlös.Vi tog en remiss till Örebro för våran förtsa insemination för att kön Till Linköping va så lång.Sedan har vi gjort 3 ivf i Falun som bara är såååå kanon bra och tar verkligen hand om än.Har käkat 5pergotime kurer 2 enkla 3 dubbla men inget hänt.Har inget fått till frys någon gång.Har lyckats göra en egen spontan gratiditet 2003 men vet ej hur de gick till eller vad som var bra i kroppen då.Nu ligger allt på hyllan för jag känner att jag orkar inte mera.Vill bara ta hand om sambon och mig själv försöka leva ändå om det går.Känns som detta tar över mitt liv och det vill jag ej.Kanske börjar med pergotime igen till hösten får se,om inget mirakel hänt igen.Alla magar/bebbisar är jobbigast men om man bara tillåter sig ha dåliga dagar är det faktiskt ganska bra just nu.Men jag längtar så att få gå i mamma kläder och få alla symtom.Titta på barnvagn och gå mysa med sambon..Vill vill men kommer det bli så är så jobbigt att inte veta!

Hej!
Jag känner att nu får det vara nog.
Denna längtan efter barn, och att hela tiden "tycka synd om mig själv", tar kol på hela mig.
Nu blir det andra bullar!
Har sökt folkhögskola ett år för att skingra tankarna, och komma bort från vårdjobbet.
Göra något jag verkligen vill, för en gångs skull.
Sedan under tiden O M jag kommer in på skolan,
kan jag och min sambo samla våra krafter och påbörja Ivf.

Säljer även huset, och flyttar till en gård på landet.
Rår om oss själva och hundarna, och njuter av livet,
och att vi är friska.
Försöker att leva i nuet.

När vi köpte vårt hus, så fanns bara barn i tankarna.
En plats för spjälsängen, och tapeter som ska passa ett barnrum. Hela tiden planerades för en liten. Dom planerna finns ABSOLUT kvar, men jag har under tiden utplånat mig själv, och har ingen ork kvar. Så nu är det nya tag som gäller och en ljusare framtid.

Förhoppningsvis BÅDE barn och skola.

Var tvungen att skriva av mig.
Jag känner med er allihopa, vet hur det känns emellanåt.
Det går ju väldigt upp och ner, man pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Men vi ska inte ge upp!
KRAM på er alla!

Hej !
Här är en till från Linköping. Jag och min man har försökt i sju år utan något babyresultat. Hoppet försvinner ändå aldrig, men hur länge ska man orka ?
Mvh tomcar1

Hej på er alla!
Det är lite dött på den här tråden emellanåt.
Hoppas att ni mår bra trots omständigheterna.
Är det någon som plussat?
Jag går bara och väntar till måndag, då jag får reda på hur framtiden ser ut.
Ska på gyn då.
Kram Tiger

tiger, det låter bra att ni tänker på er själva nu! Lycka till!!!

Jag & sambon har ju lagt allt på hyllan och det känns jätte skönt..Tänkte då att kanske mensen behagar bli bättre på att komma i tid men är inne på dag 44 idag och ingen mens på g eller känningar alls.Fick igår reda på att en vän ska ha barn vilket jag ej tycker är kul.Klart man är glad för deras skulle men blir jobbigt gå dit tur ändå man ej ses så ofta.Har en jobbig mellan period nu så detta känndes som ett slag i ansiktet.Hatar allting just nu och mig själv med längtar verkligen till jag ska få börja plusjobba.Det är på en förskola och inga bebisar så det kommer bli kanon.Då kanske man äntligen kan släppa allt som man säger man har gjort men som man ändå inte riktigt gör.Vad gör ni när ni känner sådan frustration att ej kunna bli gravid och att känna hopplösheten komma på?Eller är jag själv som bara känner så?

Lottiz!!

Hej hopp!

Vi började försöka i maj 1999 och försöker fortfarande.
7 år... lång tid Många av våra vänner har flera barn nu, medans vi väntar på vårt första.

Vi har genomgått 1 misslyckat IVF och väntar på FET i aug/sept. Mitt problem är pendlingen mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen tror jag att jag kommer bli mamma - ena dagen inte.
Vi har börjat prata om adoption men med min negativa gnista tror jag inte ens vi kommer bli godkända som adoptivföräldrar.

I vanliga fall är jag en positiv tjej men när det g'ller barnfrågan blir jag grymt negativ.

KRAMIZAR
Negativa SNoopy

(är jag den enda som pendlar så mellan hopp & förtvivlan???)

Snoopy: Nej du är inte ensam. Oftast har jag inget hopp alls, men i dag kände jag för första gången på mycket länge att jag faktiskt hade hopp om att lyckas (med hjälp av IVF/FET). Detta förvånade mig, för jag trodde att det skulle bli omöjligt att få tillbaka hoppet.

LO72: Ja du vad skall man göra med alla hopplöshetskänslorna? Jag försöker hitta på annat roligt (jag tror inte att det ökar chansen att lyckas, men det gör att jag mår bättre under den här jobbiga tiden). I början levde jag mer bara för alla försök och för att "jag blir nog/kanske gravid snart". Nu vet jag (efter mer än 5 år) att det kan dröja läääänge, så nu planerar jag in resor, musikkonserter osv för att ha något att se fram emot. (Och skulle man sedan lyckas bli gravid så att det krockar på något sätt så får jag väl avboka i stället.)
Men jag har inte lyckats tänka så när det gäller jobb... Har fortfarande svårt att söka/tacka ja till jobb där man förväntas jobba under ett par år minst utan uppehåll, får då kommer de där tankarna "men tänk om jag skulle bli gravid nu ". (Konstigt egentligen att de tankarna kommer med tanke på att jag oftast tror att vi inte kommer lyckas få biologiska barn.)

"Det är inte hur många gånger man faller som räknas utan att man reser sej efter varje fall"
Med andra ord ge inte upp! En som vet hur det är att kämpa och tillslut lyckas.
Önskar alla som kämpar lycka till!

Hej !
Är åter inne i en period, som är jobbig. Jag frågar mig hela tiden varför blir det inget barn, varför får inte jag och min man skaffa barn, varför kan vi inte få hjälp med konstgjord befruktning ? Frågorna är många, likaså besvikelsen över att ha en j**la sjukdom som sätter stopp för så mycket. Usch, det är bara en sådan dag idag !
Mvh tomcar1

Jag och min fd man försökte i nästan fem år utan resultat...nu är vi skilda. Ta hand om varandra, tappa inte bort er själva och framför allt sluta inte prata med varandra.

*kram*

Vi har snart försökt i 6 år utan resultat...
Problemet ligger helt på min sida med äl-problem och utebliven mens. Dock verkar kroppen ha kommit igång lite bättre efter att jag gått ner ca 10 kilo under våren.
Går utredning/behandling på sahlgrenska och har fått testa två pergotime behandlingar vilket har gett äl men ej graviditet.
Skall tillbaka till sahlgrenska i september och diskutera igenom fortsatta behandlingar.