Lejonmamman01 skrev 2013-10-31 17:41:03 följande:
Jag är endabarn, och jag tycker att det är fel att skaffa bara ett barn. Detta beroende på att man får en mindre trygg uppväxt som endabarn. Jag menar där ute i verkligheten - på gården, lekplatsen, skolgården, fritidsgården, tonårsvärlden. Där kan ju inte ens de mest välmenande föräldrar vara med. Jo, på lekplatsen de första fyra-fem åren kanske - men inte sedan...
Jag saknade alltid det där, att ha någon som man var SJÄLVKLAR för. Någon som inte bara kunde svika en och gå och skaffa sig en annan kompis, utan någon som jag skulle ha vetat att jag ALLTID hade. Både då och hela livet ut.
Numera, när jag har en egen familj, så tänker jag inte så mycket på det här längre. Men jag vågar nästan inte tänka på, hur jag skulle må nu om jag inte hade fått någon egen familj. Nu, när det är för sent. Min pappa är död och min mamma är mycket gammal. Om jag inte hade fått egna barn, så skulle jag inte ha haft en ända anhörig kvar när hon dör. Bara mer-eller-mindre tillfälliga och osäkra relationer med vänner och älskare.
Jag anser att det är fruktansvärt egoistiskt att sätta ut en människa i den otryggheten! Själv har jag två barn, men jag hade velat ha fler (en skilsmässa plus min ålder kom i vägen). Eftersom jag vet så många som har förlorat sitt enda syskon innan han eller hon hann skaffa barn, och sedan sitter i den ensamheten och otryggheten i alla fall...
Hej
Jag är själv endabarn, min far dog dessutom när jag var sju. Jag har dock en halvsyster som är 16 år äldre, min pappa var alltså gift innan han träffade min mamma. Jag kan av den erfarenheten hålla med om att endabarnsfamiljen är mer sårbar om tråkiga händelser inträffar. Samtidigt kanske man lär sig något av dessa händelser, kanske är man mer förberedd än man annars skulle ha varit på jobbiga saker i livet som kommer inträffa för alla när man väl är vuxen. Jag känner dock igen mig i lejonmammans inlägg, jag längtade som sjutton efter helsyskon när jag var barn, jag ville att min mamma skulle träffa en ny man och få fler barn - jag ville kort sagt ha en större familj.
Vad jag tänkte på när jag läste detta inlägg är att det finns många familjer - i min närhet faktiskt - med två barn, där det ena barnet har någon form av förståndshandikapp. Då blir ju det "friska" barnet i allafall ensamt och otryggt på lekplatsen plus att det barnet får ett extra ansvar att i vuxen ålder ta hand om gamla föräldrar och handikappat syskon. Man vet helt enkelt inte hur det går när man försöker få flera barn (sedan är det ju en självklarhet att man älskar både det handikappade och det ohandikappade barnet lika mycket).
Vi är en trebarnsfamilj. Jag ville ha flera barn just för att jag av egen erfarenhet tyckte det var tråkigt att vara endabarn (i alla fall efter att min pappa dog) men också för att jag tycker att det är så roligt att vara förälder. Men nu har vi försökt i över två år, mitt AMH är 0,2, jag har provat DHEA osv. men inget verkar funka. Så det blev som jag inte ville, det är trist. Men jag tror faktiskt att jag, tack vare min erfarenhet som endabarn, faktiskt är en bättre förälder till mitt enda barn än vad jag skulle vara om jag hade haft två barn. (Fast det är det ju vårt barn som i slutändan avgör, inte jag...) Jag tänker dock mycket på att det är viktigt att vårt barn träffar andra endabarn så att hen har några att identifiera sig med.