• weirdo

    varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?

    Jag födde mitt barn mer än en månad sen nu. Jag hade alltid velat ha kejsarsnitt men p g a vestibulit valde att köra vaginalt (det tar bort den brukar man tro). Och kanske av ren nyfikenhet. I alla fall, så gick jag på Aurora och träffade läkare och kurator. Hela paketet! Mer än smärta (d finns smärtlindring för det), var jag orolig över att personalen skulle vägra mig smärtlindring eller ta beslut över mitt huvud.  De lovade att personalen var mycket proffsig och att de tog inga beslut över huvudet, och att jag skulle kunna få både tidig epidural och pudendusblockaden för att ta bort udden av båda öppningskedet och utdrivningsskedet. Att det sen fanns även en spruta man brukar ge när man syr, och den kunde man lägga innan för att inte känna den där svinont av när man spricker när huvudet går ur. 

    Väl där, fick jag epidural i normaltid för förstföderska (vid 4-5 cm), och sen när jag var öppen bad jag om pudendusblockad, men de började skjuta upp det mer o mer o sa "vi får se".. tills det var för sent och jag skrek efter det och var rabiat, skrek efter polisen och hjälp och kände mig enormt utsatt och maktlös och kunde inte gå därifrån. Barnet kom o d var bra med han och jag hade en andragradsbristning så inget märkvärdigt. Jag bedövades endast när jag skulle sys för att jag skrek på dem igen annars hade de säkert skitit i det med.

    Nu går jag runt och hyser enorm agg, får intrusiva minnen, kan inte släppa det, har pratat med typ alla läkare, ringer dem konstant ibland gråter jag förtvivlat på dem, ibland får jag träffa läkare men ingen säger varför. Istället fick jag remiss till psykolog för att hantera detta. Ska det vara såhär!?!? 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-05-03 14:05
    2014-05-03
    På psykiatriska avdelningen har jag fått en diagnos av PTSD. Denna pärs har såklart röjt upp minnen av gamla övergrepp som jag helst hade sluppit såhär i samband med denna lyckliga stunden.

    Jag mår fortfarande bra det mesta av tiden, tills jag får jättejobbiga momenter när jag slappnar av under dagen. Minnen av hur det vara att ligga där, känna sig maktlös, överkörd, under stor smärta, att önska sig att någon kunde komma o rädda mig men ingen kom... det utlöser jättestarka reaktioner, jag svettas, blir yr, vill gråta alternativt leta upp barnmorskorna och misshandla dem svårt i 12 timmar som de gjorde med mig, sen samlar jag mig och letar efter svar på hur det blev såhär och vad jag kunde gjort för att värja mig alt. få ett annorlunda resultat. Jag går och undrar vad som hänt på avdelningen efter att detta hände.

    Jag hade fått en tid för att höra från den ansvarige läkaren, vad hon ansåg hade hänt och varför. Men när jag kom dit med barn och killen, fick vi höra att hon var sjuk så vi fick åka hem igen o sen skulle VI ringa för att få en ny tid.

    Jag har i skrivaren en anmälan till IVO för felbehandling enl lex maria. Jag har fått diagnostiserade skador för detta, så jag tänker skicka nu. Jag orkar inte längre vänta på att först höra läkarens version, eller höra någon ursäkt från avdelningens ansvarige. Hon sa att "det var tråkigt att jag upplevde det så". Jag funderar på att starta/leta upp nån politiskt demonstration eller initiativ och börja engagera mig.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-05-22 10:08
    Äntligen fått träffa läkare och höra vad exakt som hände från henne. Hon fanns med i förlossningsrummet endast i slutet och upplevde att jag verkade känna en stark ångest som var absolut mycket utöver det vanliga eller accepterbara.

    Hon hade pratat i efterhand med BM och gav mig äntligen följande förklaringen:

    1. Jag hade faktiskt gjort allt rätt enligt det de förespråkar själva i termer av att läsa på, kontakta och prata med Aurora, samt bestämma med en läkare hur bäst smärtlindra utifrån det och skriva ett mycket tydlig förlossningsbrev

    2. de upptäckte inte mig som RIKTIGT förlossningsrädd = i behov av extrastöd så att ingen var förberedd

    3. BM hade aldrig lagt en sån blockad för att de numera inte längre tränas att lägga den MEDANS man föder, endast efter.

    4. Aurora och läkaren struntade i att meddela detta, utan sa att alla kan lägga en sån

    5. BM ville inte erkänna detta, utan körde över min vilja och sket i att tillkalla äldre BM som fanns på plats och som hade tränats även för det.

    6. Hon sket även i att informera mig om allt detta, utan valde att säga att "snart" och "vi får se sen" i tron att jag skulle lugna ner mig, vilket läkaren förstod resulterade i att jag upplevde att makt över min kropp hade fråntagits och dessutom lektes med

    Läkaren sa att hon hade snackat ordentligt med BM och att detta hade orsakat att nya tag togs i kommunikation med aurora samt att diskutera hur man hanterar patienter som är förlossningsrädda. Hon sa att om jag kör vaginalt nästa gång, skulle jag få planera allting och ha en BM specifikt tilldelat till mig, eller om jag valde kejsarsnitt såklart vore det det bästa.

    Hon beklagade sig jättemycket över vad som hade hänt, verkade genuint förargad att det kunde bli så, och jag vill tro och hoppas att detta inte händer igen. Jag fortsätter min PTSD behandling, det är jobbigt men jag kanske kan bli en bra glad mamma ändå.

  • Svar på tråden varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?
  • Anonym (Therese)
    pappapappa12 skrev 2014-04-12 02:56:49 följande:

    Fyfan, låter sjukt läskigt! Varför gör de så? Vad händer om man inte sätter igång såna som går över tiden. Jag menar, barnet kommer ju ut nån gång?! Värkstimulerande är djävulens påfund!
    Du hade alltså inga bra argument? Nä, jag är inte förvånad. 

    Både okunnig och otrevlig. Jobbar du möjligtvis inom gyn? Du verkar höra hemma där nämligen.
  • Anonym (T)
    pappapappa12 skrev 2014-04-12 02:56:49 följande:

    Fyfan, låter sjukt läskigt! Varför gör de så? Vad händer om man inte sätter igång såna som går över tiden. Jag menar, barnet kommer ju ut nån gång?! Värkstimulerande är djävulens påfund!
    Jo barnet kommer ut någon gång, på något sätt.. bara det att det är inte säkert att barnet eller mamman lever då.. 

    moderkakan har ett bäst före datum, den slutar till slut att fungera om det går för lång tid, vissa kommer aldrig igång själva så istället dör barnet för att moderkakan slutar fungera, sen kanske det kommer igång, när det är redan kört
    eller så börjar mamman bli sjuk för att barnet börjar förmultna i hennes kropp och troligen dör hon.. 
    (hände i den där dokumentären i flera delar, om fattigdom i världen som någon välgörenhetsorganisation gjorde och visade på svt? just det avsnittet handlade om hur det gick för en beroende på vart man var född, hur stor chans det var att överleva och hur ens liv sen fortsatte för kvinnorna som födde barn) 

    utan värkstimulerande hade troligen inte jag kommit igång
    för vissa är värkstimulerande (eller kejsarsnitt) räddningen
  • Anonym (:()
    Loriyana skrev 2014-04-12 07:54:28 följande:
    Jag kom aldrig över min förlossning. Det var en fruktansvärd upplevelse och jag blev mycket illa behandlad. Jag fick ingen smärtlindring alls, inte ens lustgas (eftersom de inte trodde jag skulle föda) Jag fick dessutom inte stanna på BB eftersom det inte fanns plats, utan så fort jag tryckt ut ungen så skickades jag iväg till patienthotellet. Jag var så trött att jag inte kunde ta in något av informationen som de gav mig medans jag promenerade till patienthotellet. När jag väl kom fram lämnades jag ensam med bebisen. Jag hade ingen aning om var man kunde få mat eller hjälp. Bebisen kräktes på sin filt och jag visste inte var jag kunde få en ny filt, så jag virade in henne i ett örngott istället. Minns att jag var otroligt hungrig men visste inte var jag kunde få mat. Usch det var FRUKTANSVÄRT! Hela upplevelsen ledde till att jag drabbades av förlossningsdepression och det tog mig ett år innan jag återhämtat mig något. Jag måste ha kostat samhället sjukt mycket pengar, allt pga besparingar inom sjukvården. Nu är dottern 7 år, jag är otroligt glad över att jag har henne. Men jag har inga fler barn, varje gång jag tänker på min förlossning ryser jag.

    Nä men, gud vad ledsen jag blev när jag läste att du var tvungen att svepa in din dotter i ett örngott! KRAMAR till er båda! Jag var också förvirrad när jag låg på BB. Förstod inte då ingen förklarade att alarmknappen kunde användas till vad som, jag trodde bara det var typ till livshotande ärenden. Jag klarade inte ens av ta mig ur sängen för att gå på toa, visste inte var jag skulle lägga dottern, hade ont i underlivet blev sydd. Längtade bara hem eftersom jag då hade fått mer hjälp av maken. Frös som satan gjorde jag också och höll hela tiden om min dotter och ammade henne hela natten. Trots det var vi underkylda när de tempade henne på morgonen, fanns inga varma täcken/filtar. Sedan saknade jag handdukar eftersom jag blödde överallt.
  • Anonym (entill)

    En månad är jättekort tid för ett trauma, speciellt om det finns psykologiska faktorer (förutom de fysiska såsom smärta) som till exempel svek från någon man trodde sig kunna lita på. När det händer blir man ju ensammast i världen, och har man då dessutom befunnit sig i en utsatt situation, kanske känt sig hotad eller rädd så blir sveket multipelt stort. Tänk folk som bara i ett normalt vardagsliv där man inte varit vare sig utsatt eller rädd eller smärtpåverkad, blir svikna av sin partner, otrohet eller nåt, de kan gå och älta det i jättelång tid. Men har man blivit svårt sviken under en förlossning så ska man bara resa sig och hoppa jämfota av lycka direkt efter. Helt orimligt tycker jag. 

    Jag kom aldrig över min förlossning. Jag behandlades som ett djur på en slaktbänk, felbehandling + bemötande katastrofalt, PTSD i över tre år, anmälan ledde till stor kritik och alla bm som var med/anmäldes utom en har slutat. Jag ångrar att jag skaffade barn och önskar jag kunde göra allt ogjort. Det skulle vara den lyckligaste dagen, det blev den värsta. Efteråt minns jag bara att jag tyckte jag hade fått ett våldtäktsbarn och ville inte ha det. Idag... ja nu är hen ju här (med hjärnskada) och jag är ju tvingad att göra så gott jag kan. Men jag lever inget bra liv. 

  • Anonym (Pi)
    Indigo skrev 2014-04-12 09:45:58 följande:
    Samma här, när fostervattnet gick envisades de med att jag kissat på mig (och inte fattade det) tills de, många timmar senare konstaterade att Ojdå, det VAR visst inte urin! Liten sak egentligen, men jag kände mig misstrodd och överkörd redan där och sen fortsatte det under hela den helvetiska förlossningen.
    Haha när mitt vatten gick och jag beskev att det "rann mellan benen" och bildade pölar på golvet, då var det tydligen en "riklig flytning" och jag skickades till apoteket för att köpa medel mot svamp. 
  • Helly
    pappapappa12 skrev 2014-04-12 03:18:31 följande:

    Att ha varit med vid två stycken och sett hur förlossningarna påverkar och upplevs av en jag känt i över 15 år (och vet hur hon reagerar på saker) ger mig förstås inte heller någon som helst rätt att ha någon åsikt? Ok.
    Åh, har du varit med och bevittnat hela två stycken! Jamen då är du ju expert och vet allt! 
  • Helly
    Anonym (:() skrev 2014-04-12 20:26:22 följande:

    Nä men, gud vad ledsen jag blev när jag läste att du var tvungen att svepa in din dotter i ett örngott! KRAMAR till er båda! Jag var också förvirrad när jag låg på BB. Förstod inte då ingen förklarade att alarmknappen kunde användas till vad som, jag trodde bara det var typ till livshotande ärenden. Jag klarade inte ens av ta mig ur sängen för att gå på toa, visste inte var jag skulle lägga dottern, hade ont i underlivet blev sydd. Längtade bara hem eftersom jag då hade fått mer hjälp av maken. Frös som satan gjorde jag också och höll hela tiden om min dotter och ammade henne hela natten. Trots det var vi underkylda när de tempade henne på morgonen, fanns inga varma täcken/filtar. Sedan saknade jag handdukar eftersom jag blödde överallt.
    Jag tyckte också att det var väldigt dåligt organiserat på BB. Jag fick ingen information alls. Mitt barn låg på neo och jag var akutsnittad och fick inte gå så långt som till neoavdelningen, men rullstol var jättesvårt att få tag i. De var tvungna att leta och det kunde ta timmar. Helst skulle jag boka tid i förväg när jag ville förflytta mig. Oftast fick jag en rullstol som inte gick att köra själv, så jag var tvungen att ordna med personalen när jag ville flytta mig. 

    Övriga aktiviteter på BB blev jag inte informerad om. T.ex. kom en tjej ut till allrummet och informerade om amning och hur man badar barnet. Det upptäckte jag eftersom jag råkade vara där och ta en kopp kaffe. Jag hade inte blivit inbjuden eller informerad. Visserligen skulle jag inte amma, men bada barnet skulle jag väl förr eller senare? Och ställa frågor om matning och sådant hade jag väl kunnat göra, jag också? 

    Och när jag "checkade in" var det ingen som kollade matallergier eller något sådant, så när jag kom ut till matsalen första dagen och sade att jag var allergisk mot fisk blev mattanten skitsur och sade att det måste man anmäla i förväg, för då måste hon beställa extraportioner. Jag hade inte haft en tanke på det, jag anmälde ju mina allergier när jag checkade in på förlossningen. Tydligen skulle jag själv ha tryckt på larmknappen och informerat en sköterska? 

    Allting jag ville veta fick jag fråga om. Hur det fungerade med tvätt, hur länge man förväntades använda samma kläder... jag skickade min man att köpa bindor, för personalen fick bara lämna ut en i taget och jag orkade inte hålla på och tramsa med att ringa på personal var tredje timme för att få en ny binda. 

    "Välkomstfikat" med flaggor mm fick vi säga till särskilt om. 

    Jag kände mig bra bemött på förlossningen för det mesta (även om det fanns puckon där också), särskilt som jag skulle föda med snitt och visste om att jag slapp ha med dessa inkompetenta människor att göra i en krissituation, men på BB var det bara sunk. Ingen brydde sig. Hur svårt ska det vara att gå igenom allergier och hur saker fungerar vid incheckning, eller åtminstone inom de närmaste timmarna, och se till att alla blir inbjudna till de aktiviteter som faktiskt ordnas? 
  • Phalaenopsis
    Anonym (entill) skrev 2014-04-13 06:31:17 följande:
    En månad är jättekort tid för ett trauma, speciellt om det finns psykologiska faktorer (förutom de fysiska såsom smärta) som till exempel svek från någon man trodde sig kunna lita på. När det händer blir man ju ensammast i världen, och har man då dessutom befunnit sig i en utsatt situation, kanske känt sig hotad eller rädd så blir sveket multipelt stort. Tänk folk som bara i ett normalt vardagsliv där man inte varit vare sig utsatt eller rädd eller smärtpåverkad, blir svikna av sin partner, otrohet eller nåt, de kan gå och älta det i jättelång tid. Men har man blivit svårt sviken under en förlossning så ska man bara resa sig och hoppa jämfota av lycka direkt efter. Helt orimligt tycker jag. 

    Jag kom aldrig över min förlossning. Jag behandlades som ett djur på en slaktbänk, felbehandling + bemötande katastrofalt, PTSD i över tre år, anmälan ledde till stor kritik och alla bm som var med/anmäldes utom en har slutat. Jag ångrar att jag skaffade barn och önskar jag kunde göra allt ogjort. Det skulle vara den lyckligaste dagen, det blev den värsta. Efteråt minns jag bara att jag tyckte jag hade fått ett våldtäktsbarn och ville inte ha det. Idag... ja nu är hen ju här (med hjärnskada) och jag är ju tvingad att göra så gott jag kan. Men jag lever inget bra liv. 
    Jag lider med dig! {#emotions_dlg.flower}
  • pappapappa12
    Anonym (Therese) skrev 2014-04-12 10:59:56 följande:
    Du hade alltså inga bra argument? Nä, jag är inte förvånad. 

    Både okunnig och otrevlig. Jobbar du möjligtvis inom gyn? Du verkar höra hemma där nämligen.

    och där kom personangreppet som ett brev på posten. Märkligt att folk inte kan diskutera något utan att ta till personangrepp...
Svar på tråden varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?