HELT ensam - ingen mening med livet
Jag önskar att jag kunde vända mig till någon annan än Familjeliv men det är svårt när ingen finns.
Kort bakgrundsinfo: Jag är 18, snart 19 år, och helt ensam. Mina föräldrar skiljdes när jag var 10 år och kort därefter gifte min mamma om sig med ett monster. Denna man förgrep sig på mig i flera år, allt ifrån olämpliga kommentarer till fullbordade våldtäkter. Han var även hemsk mot mamma och bråkade så högt att grannarna vid ett antal tillfällen ringde polisen på grund av oljud. Jag berättade någon gång för mamma om övergreppen men hon lyssnade inte på mig. Kort efter det senaste sexuella övergreppet polisanmälde jag styvfadern. Jag var 17 år då. Han greps, åtalades och dömdes för bl.a. våldtäkt mot barn, våldtäkt, sexuellt övergrepp mot barn, sexuellt ofredande. 7 år av sexuella övergrepp var äntligen över.
Det blev inte så mycket bättre. Mamma misstrodde mig och smutskastade mig framför hela familjen och släkten. Hon försökte kontinuerligt få mig att dra tillbaka anmälan under rättsprocessen. Min biologiska pappa är död och jag har vad jag vet inga släktingar kvar på hans sida. Inga jag haft kontakt med i alla fall. Min familj och släkt tog avstånd från mig. Jag fick bo i familjehem, gick ut gymnasiet, började på juristprogrammet på universitet i en annan stad långt bort och flyttade dit. Mamma är fortfarande gift med mannen och han är skriven på hennes adress. Han kommer ut 2022 och kommer sannolikt flytta till henne igen.
Det enda jag kan tänka på om dagarna är hur misslyckad jag är. Allt har gått så fel och jag ser ingen framtid. Jag har blivit sexuellt utnyttjad i flera år och min "familj" låter mannen stanna kvar och kastar istället ut mig. Jag har några vänner kvar i min hemstad men det är så långt bort nu och jag vågar inte åka dit på grund av rädsla att träffa mamma och släkt. Snart bor även våldtäktsmannen där och jag är fortfarande livrädd för honom. Bortsett från de få vännerna så har jag absolut ingen. Inte pratat med familj eller släkt på mer än ett år och de vet inte vart jag tagit vägen och bryr sig inte om det heller.
Undervisningen har nästan bara varit på distans och jag känner inte en enda människa i denna stad. Jag tror verkligen att om jag skulle dö så skulle ingen märka det, inte förrän någon granne kanske märker att det luktar dött. Jag vågar knappt släppa in någon i mitt liv heller, för det är så uppenbart att något är fel på mig när det kommer fram hur ensam jag är och att jag har skyddad identitet. Jag skäms över det.
Kan inte sova på nätterna, när jag väl lyckas somna så är det så sent att jag sover bort hela nästkommande dag. Känns inte optimalt att hålla på så som student. Orkar knappt heller handla eller laga mat själv. Inte på grund av lathet såklart.
Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta. Vill nog bara lätta på hjärtat lite. Är helt förstörd och kommer inte ens ihåg hur det känns att vara lycklig eller nöjd med livet.