Hej! Jag har försökt hålla ut och vänta på att denna tråd ska skapas men nu fick jag ta saken i egna händer då jag inte kan tänka på annat än den eviga väntan på BIM. Jag har lång cykel (33 dagar) så jag går direkt från januaritråden och hit..
Vi fyller tråden med hopp och stöd så hoppas jag att vi alla får uppleva ett mirakel snart 
Kopiera gärna listan och lägg till ditt namn och förväntad BIM.
LISTA:
litalu, 1/3, 25 år (2:a försöket)
Är det någon som känner igen sig i något av detta och vet vad det berott på för dig: Molvärk väldigt många dagar under cykeln. Positiva eller väldigt starka ägglossningstest. Utebliven ägglossning och därmed utebliven mens såklart. Ingen bortfallsblödning. Temperatur omkring coverline, och i och med det även högre än tidigare cykler. Negativa graviditetstest såklart.
Nu är jag på CD51. Jag har haft positiva äl-test till och från sedan CD 12. Molvärk till och från. Ingen mens och ingen ägglossning i sikte. Slutade med p-piller i maj, så för 10 månader sedan. Brukar ha långa cykler men detta är lite överdrivet känner jag.. är det hormonrubbningar till följd av p-piller tro? PCOS? Stress? Livet som tycker att allt gått för bra det sista och vill straffa mig?
Måste bara skriva av mig - min närmsta vän berättade igår att hon är gravid. De har inte försökt, de vill inte ha barn nu egentligen. Ett ligg och pang så blev det barn. Jag gillar inte riktigt vem jag blivit i den här processen att inte lyckas bli gravid - för jag blev så otroligt ledsen. Nu ska jag följa hela hennes graviditet medan missunnsamma jag tycker att det borde varit min tur.. är det helt orimligt att känna så? Jag glädjs ju åt dem också, för deras skull. Men avundsjukan kickar också in..
Är det någon som känner igen sig i något av detta och vet vad det berott på för dig: Molvärk väldigt många dagar under cykeln. Positiva eller väldigt starka ägglossningstest. Utebliven ägglossning och därmed utebliven mens såklart. Ingen bortfallsblödning. Temperatur omkring coverline, och i och med det även högre än tidigare cykler. Negativa graviditetstest såklart.
Nu är jag på CD51. Jag har haft positiva äl-test till och från sedan CD 12. Molvärk till och från. Ingen mens och ingen ägglossning i sikte. Slutade med p-piller i maj, så för 10 månader sedan. Brukar ha långa cykler men detta är lite överdrivet känner jag.. är det hormonrubbningar till följd av p-piller tro? PCOS? Stress? Livet som tycker att allt gått för bra det sista och vill straffa mig?
Idag fick jag en kallelse till en missfallsutredning. Usch får ångest bara av att tänka på det.
Åååh, deppdagen... ingen mens i sikte, men vet att det inte tagit sig eftersom jag varit gravid 2 gånger och vet hur det kändes då.
Ibland tror jag att jag haft mina chanser, att det där var dom två graviditerna min kropp kunde producera. Dessutom har jag nu gått förbi februari då första bebisen skulle ha kommit, utan att ha en ny på gång som jag var helt säker på att jag trodde. Bara en till misslyckad graviditet hann jag med däremellan.
Nä, idag måste jag göra nåt kul!
Är det någon som känner igen sig i något av detta och vet vad det berott på för dig: Molvärk väldigt många dagar under cykeln. Positiva eller väldigt starka ägglossningstest. Utebliven ägglossning och därmed utebliven mens såklart. Ingen bortfallsblödning. Temperatur omkring coverline, och i och med det även högre än tidigare cykler. Negativa graviditetstest såklart.
Nu är jag på CD51. Jag har haft positiva äl-test till och från sedan CD 12. Molvärk till och från. Ingen mens och ingen ägglossning i sikte. Slutade med p-piller i maj, så för 10 månader sedan. Brukar ha långa cykler men detta är lite överdrivet känner jag.. är det hormonrubbningar till följd av p-piller tro? PCOS? Stress? Livet som tycker att allt gått för bra det sista och vill straffa mig?
Hej, flyttat min BIM då jag eventuellt fått ägglossning, gyn trodde det. Fick goda nyheter, om det inte blivit någon graviditet den här gången så blir det spolning av äggledare, utredning av mig och mannen för att sen kunna påbörja ägglossningsstimulering om allt annat är bra! Känns så skönt att kunna slappna av lite och slippa känna att det ständigt är mitt fel att det inte går för oss.
talu, 1/3, 25 år (2:a försöket)
KNAS2, 2/3, 31 år (9:e försöket)
SMEL, 2/3, 27 år (6:e försöket) PLUSSAT
Sockerplanta, 3/3, 26 år (6:e försöket)
Link92, 3/3, 29 år (20:e försöket)
Bananmilkshake, 3/3, 35 år (7:e försöket, 2 MA)
Neongirl 5/3, 38 år (5:e försöket, ett missfall)
Weloty, 5/3, 30 år (11:e försöket)
zelling, 6/3, 32 år, (försök 12)
VirrePirre06, 7/3, 29år (försök 4)
Ussies, 7/3, 33år (2:a försöket)
Soff 6/3, 33 år (11:e försöket)
Ericky, 8/3, 33 år (8:e försöket)
Sellerin, 8/3, 32 år (6:e försöket)
jlinnea, 9/3, 26 år (8:e försöket)
Carina82, 9/3, 38 år (5:e försöket)
Vickan31, 11/3, 31 år (9:e försöket)
Molybden, 11/3, 26 år (9:e försöket)
Johanna1923, 14/3, 30 år (2:a försöket)
MAKL, 14/3, 27 år (6:e försöket)
BoringBrick92, 14/3, 28 år (4:e försöket)
Emmalucy, 14/3, 34 år (2:a försöket)
15/3, 28 år (7:e försöket)
Msofie 17/3, 25 år (13e försöket)
apan95, 19/3, 25 år (16:e försöket)
Annne29 19/3 29 år (11:e försöket)
Babymonitor 19/3, 29 år (5:e försöket)
Lys12, 19/3, 26 år (2:a försöket)
Rungirl, 20/3, 32 år (5:e försöket)
Notalonee, 20/3, 27 år (1:a försöket)
Grapefrukt 24/3, 31 år (6:e försöket)
Stickling, 27/3, 33 år (9:e försöket)
Eclipse, 27/3, 31 år (3:e försöket)
Paperlanterns, 29/3, 32 år (4:e försöket)
Rumpelstiltskin, 31/3, 25 år (7:e försöket)
Eller hur? Samma här! Jag tänkte ju att bli 30 år skulle va det nya "20". Hahaha!
Såg verkligen fram emot att bli 30 år och trivs mer med mig själv nu än som 20 åring men nu känns det som att man har mer mensvärk, oro osv... Hoppas 40 blir bättre! (Bara 8,5 år till!) hahaha!
Otroligt trist. Tog ett gravtest nu också för att bekräfta och det var förstås negativt, som alltid.
Ah okey, samma sits för oss båda då. Var också och kollade mig och allt såg bra ut. Min sambo tror dock inte att det är något fel på honom, han tycker mest att man ska försöka 1 år innan man ska fundera på det. Men det är så lätt för honom att säga, som knappt berörs när det blir negativa besked, mer än att jag blir ledsen. Han stressar inte upp sig över det. Jag däremot blir helt förkrossad. Berättade precis om negativt test, och det enda han gjorde var att krama om mig och sen gå och jobba igen och var precis som vanligt. Blir bara fruktansvärt provocerad av detta.
Ja precis, det är just därför jag vill göra det. För jag känner att jag stressar upp mig något enormt över detta. Och jag vill bara få slut på lidandet. Och på nåt sätt så är det ju bara han som kan hjälpa mig med det genom att ta det där testet, men när han inte vill göra det så känns det indirekt som han inte vill hjälpa mig med att få slut på den här skiten. Men det är samtidigt fel av mig att tänka så, jag måste ju respektera hans känslor/åsikter också. Vet bara inte hur jag ska fortsätta orka med detta.
Wow! Känner EXAKT igen detta från min egen situation... Min sambo är ju rena "hakuna matata"-personen och tar saker som det kommer och stressar nästan aldrig upp sig inför nåt medan jag känner mig som den mest nojiga och nästintill galna/ostabila/paranoida personen i jämförelse med honom.
Utan att känna dig eller sambon så säger jag att jag tror att det är nåt generellt fenomen i en del hetero-relationer. (Om man nu ska dra de flesta över en kam). Jag vill i alla fall tro att männen vi valt att bilda familj med är sympatiska och närvarande osv men att de pga olika skäl kanske hanterar sånt annorlunda. Tror det har mycket med det att göra...
Jag gick förra året i parterapi med min sambo vid 4 tillfällen pga stress, press och ångest vi både hade enskilt som gjorde att vi gick förbi varandra och kunde inte alls möta varandra eller finnas där för varandra. Båda två var så frustrerade och arga på varann att vi ville prata med någon för att inte förlora varann. Då var det en grej som psykologen sa som jag tyckte var intressant: Att jag och min sambo är ganska annorlunda, delvis pga av våra personligheter är olika men också för att många män och kvinnor har vissa sätt som de "lärt " sig att agera utefter. T.ex att vi hanterar saker olika, har olika behov osv. Men det viktiga är att man finns där för varandra när man behöver varandra oavsett vad det handlar om. För jag har alltid tänkt att han ska förstå min frustration, min desperation att få bolla idéer eller prata om saker utan att han tar och antar vad jag egentligen menar osv.
Nu vet jag ju inte hur exakt din situation är utan bara berättar om min egna. Utan att vara för mycket av en hobby-psykolog eller nåt så tycker jag det är intressant hur man socialt har formats in i dessa roller. Detta var något som psykologen också sa som liksom de "primitiva" som män och kvinnor lärt sig som oavsett hur progressiva och moderna vi än må va, så kan det ibland dyka upp utan att man vet riktigt hur och varför... :)
Tror du att du skulle vilja berätta för honom att du kanske behöver att han visar lite mer stöd och att du berättar hur och varför? <3