Varför väljer kvinnor att föda barn??

Hade jag inte varit förlossningsrädd hade det blivit ett till barn, kul att ge sitt barn ett syskon också. Men skräcken inför förlossningen väger tyngre än att få ett barn. 

Det är 13 år sedan jag fick mitt barn och jag var ung, men rädslan är lika stor nu som då så jag har inte vågat bli gravid igen. Alltid kört med dubbelt skydd och hållit koll på ägglossningen för att det inte ska kunna hända.

Jag vill inte raljera över din förlossningsrädsla för jag förstår det den är äkta och jag är glad att du kunde få hjälp med kejsarsnitt.

Men för min egen del förstår jag inte hur man kan frivilligt välja att föda med snitt. Att skära upp hela magen och livmodern och allt. det skulle jag aldrig välja frivilligt. Om det hade behövts för bebisens eller mitt liv och hälsa hade jag såklart velat ha snitt, men aldrig att jag valt det framför en vaginal förlossning. 

Jag upplevde inte heller förlossningen som hemsk och brutal utan det var en häftig upplevelse. Visst, smärtsam och okontrollerad, men på det stora hela, häftig. Jag ser det inte som att jag utsatte mig för något utan att jag gick igenom det och klarade av det alldeles utmärkt. 

Jag skulle ALDRIG välja snitt utan bara acceptera det om det var nödvändigt. 

Hur kan du veta allt det här när du aldrig fött barn? Varför skulle personalen vara otrevlig? Förlossningspersonalen hjälpte mig på bästa sätt. Bedövning hanns inte med men jag fick lustgas. De pushade mig att fortsätta krysta när jag var trött. Personalen är där för att hjälpa till att förlösa barnet, inte för att mamman ska behandlas som en prinsessa.

Uppskattar att du ändå accepterar min rädsla trots att du själv inte kan förstå, inte alla som gör det.

Snittet var ju smärtfritt och jag hade kontroll på situationen, jag visste precis när barnet skulle komma, vilken läkare som skulle göra snittet och det gjorde mig lugn. 

Däremot efter snittet hade jag fruktansvärt ont i några dagar men med smärtlindring gick det bort direkt, men har förstått att det inte är så med värkar värkar, 

Du Ts verkar ha missat en viktig del i vad en födsel faktiskt är. Och skyller inte på dig utan det kan vi alla skylla på systemet vi har byggt upp. Vi växer upp idag och tror att vi inte kan föda barn utan stor smärta och lidelse , och att det alltid är livsfarligt. Systemet är uppbyggt på att trycka bort våran tillit, ta bort de yttre faktorer som hjälper KROPPEN att föda. Sen när problemen uppstår är sjukvården redo att RÄDDA dig från din egen kropp och vad den ställt till med. Vi tackar sjukvården och vågar framöver aldrig föda barn igen.

En födsel är en högst personlig upplevelse där många faktorer spelar in, erfarenheter, kunskap, bemötande bla.

Man kan göra en jämförelse med samlag. , jag vet det är grovt men faktiskt sant. Ett samlag kan vara både den bästa och härligaste upplevelsen, eller en fruktansvärd mardröm om det sker genom en våldtäkt. samlaget är defakto genomfört och det är endast själva upplevelsen som avgör i slutändan. Peace out och kärlek till kvinnokroppen som är nedtryckt och underskattad

Tråkigt att du fick gå i genom två hemska förlossningar, den risken kommer jag aldrig ta. Vad tyckte du var värst, värkarna innan ditt akuta snitt eller snittet?

Jag ställer mig dagligen samma fråga som dig, men det beror på min enorma vag. förlossningsskräck och jag förstår att det finns bra förlossningar också.

Men jag har närmast fobi och för mig blir det kejsarsnitt. Jag skulle aldrig våga utsätta mig för risken att få livslånga skador så som tex dom som skickar in till Alltserfint ut på instagram. Spelar ingen roll att det inte händer alla, det händer tillräckligt många för att jag inte vill ta risken. Jag tar hellre riskerna med kejsarsnitt eftersom det inte påverkar mitt underliv på samma sätt (och ja jag är påläst). 

Ja, det är bra att du fick som du ville. Men alla tänker och upplever ju inte som du. Så detta att du undrar över varför inte alla gör snitt bara för att du vill det visar ju att du har lika lite acceptans mot andra som du upplever att du själv mött.

Jag skulle aldrig vilja att någon skär i min kropp utan väldigt god anledning (liv och hälsa). I synnerhet inte i min livmoder. Jag skulle nog fundera över om den riskerade att spricka nästa gång jag var gravid och sånt, även om det säkert är mycket ovanligt.

Men jag upplevde inte förlossningen som bara smärta och kontrollförlust, utan som en häftig naturkraft. Och jag har inte heller sånt kontrollbehov att jag måste ha allt klart innan jag kan leva mitt liv. Smärta är ju subjektivt och jag personligen har lättare att hantera naturlig smärta än smärta från ett sår eller en skada. 

Första gången var det väldigt abrupt, vi hade kämpat så länge och sen kom vi inte längre. Utan det var bara ok, han kommer inte ut, vi förbereder för snitt och sen några timmar senare var han född. Så det var akut men inte alls stressigt utan mest bara ett konstaterande att han inte kan stanna i magen för alltid utan nu tar vi ut honom.
Andra gången var det planerat för en vaginal födsel och allt startade spontant. Jag hann ha värkar och vara i aktiv förlossning i ca 15h innan hjärtljuden försvann och det blev urakut. Det var inte kul utan mer av en nära döden upplevelse. Det var vidrigt att vakna och inte veta om jag levde eller var död eller om min bebis hade klarat sig.

Men även om det varit jobbigt så har det i slutänden varit värt det. För jag fick mina barn.

Men totalt sett skulle jag sammanfatta det som att det är vidrigt att ha värkar, särskilt andra gången när det började bli mer intensivt så undrade jag varför i hela friden jag utsatte mig för det här en gång till. När man börjar flåsandas och inte kan fokusera utan bara vill att det ska vara över.. då tänker man att nej - nu vill jag inte vara med längre. Det positiva med förlossningsvärkar är dock att varje värk för en närmare sitt barn. Faktiskt är det ju så. Den värk du just nu är inne i kommer aldrig mer tillbaka.

Och sen är det otroligt jobbigt att genomgå ett snitt när man redan varit i aktiv förlossning. Man har inte de bästa förutsättningarna om man säger så. Jämfört med att komma till sjukhuset inför ett planerat snitt, när man är förberedd och utvilad.

Nu har jag inget att jämföra med men det har varit tufft att återhämta sig. Jag föreställer mig i alla fall att den som gör planerat snitt har en mer kontrollerad process och mer energi efteråt.

Utöver att jag varit trött har ändå läkningen gått bra, jag har inte några bestående komplikationer av snitten utan de har läkt fint.

Men svårt att svara på vad som varit värst. Jag vet hur det känns att vara i värkarbete och jag vet hur det känns att föda med snitt. Det jag inte vet är förstås hur det känns att föda ut ett barn vaginalt och sen återhämta sig efter det.

Jag är inte rädd för att få skador eller spricka. Jag är rädd för smärtan och att inte ha kontroll på nånting under hela tiden. Det är inte jag som bestämmer när förlossningen börjar, hur den kommer bli, när eller om jag ska få smärtlindring, det är i någon annans händer och det skrämmer mig. Vill jag ha smärtlindring NU så ska jag få det, annars får jag panik. 

Men tyvärr är ju narkosläkarna oftast upptagna, har en läkare i släkten som jag pratat med detta om och han säger att det stämmer. Det är många kvinnor som inte får epidural för att läkaren är upptagen med annat. Det är hemskt och något jag aldrig kommer utsätta mig för.