En attitydförändring måste ske angående förhållanden.

Det är så jag upplevt att det blivit mer och mer på 2000-talet. Och hur trenden har "utvecklat" sig syns mer än väl på forum som detta. Jag vet att folk fortfarande söker kärleksrelationer, men trenden pekar mot att polyamori/ polygami, öppna förhållanden och att leva sina liv utan stadig partner till förmån för tillfälliga sexkontakter, och att tvåsamhet och monogami alltmer ifrågasätts.

Kanske är det främst media som vill ge denna bild, men jag har under 2000-talet sett att folk som lever i förhållanden flirtar ganska friskt på arbetsplatser och utbildningar. Tänk om deras respektive såg detta, hur skulle de reagera?

Så är det. Man blir glad för varje människa idag som väljer tvåmsamheten, det där ridderliga och romantiska, där man är beredd att stå vid partnerns sida oavsett vad som händer, för att man älskar denne.

Andra söker bara bekräftelsen för stunden, och ser det som en egoboost för varje man eller kvinna som de lyckas attrahera.

Hade det inte varit mer seriöst att börja fråga andra om de upplevt samma sak och om det går att hitta stöd för det istället för att utgå från att din upplevelse är någon slags allmän sanning?

Min upplevelse är en sanning för mig. För dig kan sanningen såklart se annorlunda ut.

Det räcker att titta på skilsmässostatistiken för att konstatera att det är sant. Skilsmässor fanns knappt för 100 år sedan.

Det svaret var inte heller seriöst.

Kvinnor fick inte laglig rätt att skilja sig förrän 1915, det lär ju påverka statistiken.   

Samtidigt som förr var det en helt annan sak att skaffa sig en familj, då levde man också mer på jordbruk och familjen hjälptes åt. Så skillnaden är total idag.

Det vore perfekt om monogami fungerade, men så verkar inte vara fallet? Idk. Det enda sättet för att få monogami att funka vore om varenda individ vore OK med att mannen är det könet som tillåts att känna mest, högst attraktionsnivåer, och alla kvinnor ska acceptera att de är det könet som ska nöja sig med att få pengar/försörjning, eller en bästa vän som finns där i vått och torrt (men mannen själv tar emot attraktion). Vi har haft många intressanta diskussioner om det här i min familj, och min mamma och bror är katoliker som blir arga när kvinnor vill känna lika mycket som män i livet, att kvinnor vill känna attraktion. Det är allra lättast för alla om kvinnan ger upp sökandet på attraktion! Att man istället ser på detta som en manlig känsla (samtidigt den starkaste vackraste känsla som finns). Kvinnor har svårt att känna, men so what? Tycker min katolska familj...

Man kan inte bestämma sådant åt folk, att bara för att du är kvinna så ska du vilja ha pengar/presenter/vänskap och för alltid vara nöjd, och om du försöker dig på något annat så är du en hora, och sådana kanske inte kommer till himlen. Man kan inte bestämma åt andra hur de ska prioritera. Folk har i alla tider försökt kontrollera kvinnans sexualitet, och din tråd känns bara som ännu ett sånt exempel. Det luktar manipulation att kärlek ska sättas högst Bara För Att. De kvinnor som inte är lite mer sexfixerade kommer inte träffa på honom som är grym på sex och väcker känslor som slänger med en... Vi kommer bara få massa nya äktenskap istället där kvinnan inte klarar av sexet något mer, för att det är obehagligt och ångestframkallande då hon inte känner attraktion.

Jag personligen står i full beredskap att leva resten av livet själv, och även dö ensam, men jag kommer inte ha tråkigt på vägen. Jag kör mycket själv-utveckling och driver en blogg om kemi. Det är jätteroligt faktiskt. Och det finns en liten chans att den man som jag kände galen attraktion till (det var bara 1 sån man i mitt liv, och jag fick ha honom under ett år) kommer komma tillbaka. Jag kommer vänta och leva på hoppet, men under tiden tänker jag inte bli försörjd och göra ett sex som jag inte vill göra (mardröm)... Inte ens för alla pengar i världen.

Då har du missuppfattat mina intentioner. Jag ser kärlek och förälskelse som något underbart och jag är emot alla former av kontrollbehov och försök av mannen att förtrycka kvinnan. I ett förhållande där man älskar varandra på riktigt litar man också på varandra. Om den ena parten vänstrar och är otrogen är det bara ett bevis på att denne inte har någon starkare kärlek till sin partner, varför han/hon gör bäst i att lämna.

Jag förstår också att människor, män som kvinnor, som blivit ordentligt sårade i tidigare förhållanden kan inta en attityd att "lösnummer" är det enda som gäller, eftersom de upplever att de inte kan lita på kvinnor/ män.

Så långt är jag med. Men tycker personligen att det är tragiskt att människor idag söker endast kroppslig bekräftelse, som att de tror att de inte är värda att älskas för sin egen skull, för dem de är.