Idag är jag deppig.
Mina tankar är på sonen och hans "beteende". Är han "normal" eller inte....
Jag känner mig maktlös. Känner bara att han inte är min lilla snälla Melle längre. Vissa stunder är han sig själv men jag ser mer och mer av den jobbiga, gnälliga, arga Melle som har slutat lyssna och jävlas medvetet med oss istället. Mina metoder att bryta funkar inte längre för nu skrattar han bara och härmar mig och pappa när vi säger åt honom.
Jag tycker att det känns jobbigt att dagis verkar vilja sätta honom i ett fack. Stämpla honom som ett "problembarn" när jag inte anser att han är det. Det känns som att de planterat frön av tvivel i mitt huvud. Jag vill ju inte peka ut honom som onormal.
Visst är han fjantig och larvar sig väldigt mycket. "klassens clown" som vill ha uppmärksamhet och fjantar sig så att han får den. När han blir tillsagt så blir han arg... när han inte får uppmärksamheten så blir han sur. Jag SKA ha saker på sitt sätt och i hans takt, går det för långsamt blir han irriterad och arg.
Han är väldigt snabb själv. Han är fyra år och läser redan... skriver... pratar och kan föra långa diskussioner om gud vet vad!... Han vill ju att ALLA ska veta det han vet och när de andra barnen på dagis är långsammare än honom så blir han frustrerad och ställer till med besvär.
Han är äldre intellektuellt men känslomässigt är han mycket mindre än sina 4år.
Jag har en djup svacka idag och ha grinat en hel del pga detta... jag är hjälplös...
Tack alla för era gratulationer