Unga som längtar efter barn !

maja, ja! Jag är mest rädd för att jag inte änns kan få barn(?)

Nej, man kan ju int påverka nått. Så de är bara o gilla läget

Det viktigaste är att man lär sig leva med varandra... man ska inte försöka ändra på den andre... (inte för mkt i alla fall) ;)
Och KOMMUNIKATION är otroligt viktigt för att hålla en relation levande...

misshellen: ja det är klurigt det där om man får reda på att man har ett sjukt barn. jag skulle inte älska ett sjutk barn mindre men jag skulle nog fundera på vilket slags liv mitt barn skulle få om det hade nån allvarlig sjukdom. hoppas man aldrig behöver stå inför det beslutet!usch!

maja, Nej jag tror inte häller att jag skulle älska mitt barn mindre. Men om barnet föds med en sjukdom som gör att dom "lider" eller inte får ut nåe av livet? Hur känner man sej som mamma då, helt hjölplös?!

Men de är inte bara kärleken jag tänker på, de är allt annat oxå. Om JAG klara av o vara en bra mamma? Hur de blir med jobb (jag har ju inget fast o känner mej inte redo o plugga/vet inte vad jag vill plugg)? Pengar? Om jag "ångrar" mej när jag är med barn o tänker att jag kanske skulle vänta ett par år till?

Men de är inte så att jag inte vill ha barn, för de är min högsta önskan Men allt bara kommer nu när vi planerar barn!

allt är så skärämmande på nåe sätt, så STORT!

Jag skulle absolut inte ta bort ett barn som har DS eller någon annan, som jag kallar det, "mindre" skada. För jag har jobbat med mycket gravt handikappade och har själv en lite lindrigare handikappad bror. Och det har varit helt fantastiskt att se min bror göra framsteg eftersom man inte vetat på samma sätt vilka saker han ska klara av.

Och dom jag jobbat med, som vart sk "små paket", dvs inte kunnat prata, suttit orörliga i en stol, varit blinda mm. Jag har varit med dom och badat, jag har skrattat med dom, gråtit med dom, jag har helt klart haft nära nog moderskänslor för dessa underbara människor och önskar dom allt gott dom kan få!

Men visar det sig så att mitt barn kommer vara väldigt skadat och bara ha ett plågsamt liv... Jag vet inte... Jag tror inte jag kommer behålla det. Det låter så fruktansvärt hemskt att säga det, det vet jag, men... Det blir den dagen, mitt beslut.

Och än så länge hoppas jag bara att jag kan bli gravid. Eller jag har varit det en gång föut men gjorde abort (2 år sedan) så jag kan juh bli det. Men det verkar svårare denna gången...

misshellen; jag tror att när man får den där lilla bebisen i sina armar så ska det nog väldigt mycket till för att man skulle ångra sig och tänka att man borde väntat ett par år till.

jag har inte gått färdigt min utbildning än men jag tror och hoppas att det kommer funka ändå.

jag är nog mest orolig för hur det kommer bli när ungen blir typ tonåring och börjar göra revolt och så.haha.vettafan om jag kommer klara det alltså.

God morgon på er..(om det nu är de )

dödade jag diskussionen med mitt långa inlägg?

Joelsfru- Absolut inte.. =)
Jag skulle inte heller ta bort barnet om den hade DS, jag jobbar extra (utöver mitt vanliga jobba) som kontaktperson åt en tjej som är förståndshandikappade... och genom att jag jobbat/umgåts med henne i 4 års tid så får man en så oehörd stor kärlek till henne...
Och bara se henne glad gör en själv glad... skulle aldrig ta bort mitt barn om den riskerade att lida av samma sjukdom.

JoelsFru: Inte alls, jag har också jobbat lite med personer med DS. Det är svårt att säga hur man skulle göra, förrän man är i den situationen, så säger varken det ena eller det andra. Men man ska ju göra det som är bäst för barnet och är detså att det ärlindrigare skador, så är det ju absolut inget som säger att det blir ett olyckligt barn... Svår fråga!

Marylicious: Haha, det är väl lite tveksamt ;) Menjag gick inte upp förrän 14 i torsdas så:P