Go Fika!

Luke har kommit in i en svacka när det gäller dagis.

På hans avdelning byttes ju all personal ut samtidigt för några veckor sen. Han totalt älskade ju sin gamla fröknar, Malin & Alexandra. Jag förstår inte hur ledningen tänkte, eller om de ens har någon slags utbildning inom pedagogisk och barnpsykologi, när de bestämde sig för att byta ut hela personalstyrkan samtidigt!
Det är inte det att de nya fröknarna är dåliga, tvärtom! Underbara tjejer! Den ena kallar Luke t.o.m. "min Milla (Camilla)", så han ogillar dem ju inte! Men det tar ju ett tag att lära känna någon, så är det ju alltid. Och är man då 2½ och inte har någon man känner ordentligt...det är jobbigt.

Luke är inte den som skrikar och vrålar och gråter större delen av dagen. Vi måste vara väldigt lyhörda med honom. På morgonen kan han skifta mellan att vilja gå till dagis, till att inte vilja. Men aldrig några hysteriska protester. Om jag frågar " Vill du inte gå till dagis? Vill du inte gå och leka med dina kompisar?" Då kan han svara "Ja mamma! Jag vill gå till dagis!"
Men jag vet inte om han säger så för att göra MIG glad, för att inte oroa mig? Han är ju en liten people pleaser, trots allt.

Men, framför allt ser vi att han inte mår helt bra när det kommer till att gå på toaletten. Innan personalbytet kunde det på sin höjd ligga ett par kalsonger med 5 droppar kiss i en kissepåse på hyllan. Oftast hade han inte "olyckor". Han kissade aldrig på sig fullt ut, utan då var det några droppar.
Nu... minst 1, ibland 2 kissepåsar. Alltså, han har tömt hela blåsan.

Att han inte mår bra visar sig fysiskt. Som förälder får man ont i magen, särskilt eftersom han inte kan säga varför han mår dåligt. Känner han sig otrygg? Ensam?
Dessutom har de stora barnen på hans avdelning flyttat upp till storbarnsvadelningen, så hans bästa kompis finns inte i hans grupp längre.

Jag har pratat med personalen idag och det kändes bra. Jag togs verkligen på allvar! En av dem sa att hon har sett liknanade beteende förut och att de kommer vara extra lyhörda och försöka ge honom extra uppmärksamhet. Jag undrade om jag skulle korta ner hans dagar, eller gå färre dagar, men det trodde de inte på. 9-14 som det är nu ger inte så himla mycket lektid som det är. De äter och sover ganska stor del av den tiden. Och att korta ner hans tid kan få bakslag; att han kommer mer utanför gruppen och aktiviteterna.

Usch, det är skitsvårt!
Idag när jag lämnade tog det ett litet tag, men sen kom han igång att leka med Vide och då var det inga problem att pussas och säga hej då. Men det gnager ändå i bakhuvudet att han inte mår bra när han är där... att någon är fel liksom.

Haha! Det är definitivt DIN verklighetsuppfattning som är skev! Va´? Trodde du att du var vit?

Som afro-caribean har jag ganska blev hals/axlar...

Jessica:
Vad skulle man inte göra för att drömma alla deras mardrömmar åt dem?

Luke hade haft en bra dag. Tack för att ni lyssnar och kommenterar! Han hade inte riktigt fått av sig byxorna tillräckligt snabbt precis innan jag kom och hämtade, men det är ju en helt annan femma. Att man inte alltid hinner fram eller får av sig byxorna tillräckligt snabbt är ju inget ovanligt när man bara varit torr i några månader.
Så jag hoppas som ni säger att det är en period bara. Att när det blir vardag på dagis igen, så kommer gamla Luke tillbaka. Killen som frågar om han kan gå till dagis samma sekund han vaknar.
Och jo, jag är jätteglad (och lättad) att personalen är så förstående och vill hjälpa/rätta till. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bemötas i och med att det var första "oron" eller liknanade jag haft sen den nya personalen börjat.

Snö????
Min son totalt vägrade ta på sig jacka i morse, så han knallade till dagis i t-shirt (9 grader). Jag frös i långärmat. Men han -ville- gå till dagis, så jag tänkte då verkligen inte förstöra den känslan med ett kläders-slagsmål. Jag hängde hans jacka på hans krok och sa till fröknarna att han HAR en jacka, och fryser han säger han väl till?
(Kanske ska tillägga att han hade på sig en av sina poliströjor, så han kanske ville att den skulle synas bara? Hade han haft 7 poliströjor hade han varit polis 7 dagar i veckan. Nu har han "bara" 2 tack och lov...)

Jag vill också shoppa. Jag gillar Lindex mjukisbyxor (3 för 2) till Alexis. Hon börjar växa ur 9-månaders-byxorna nu *hehe*. Än så länge kan vi handla på bebisavdelningen och det blir lite billigare ju.

snott från Miliminas galleri...

Mia:
Jag har för mig att min bm sa att nr 2 (3...4... ) ofta inte fixerar sig förrän den ska ut. Storasyskonet har ju redan förberett vägen så att säga.
Bra med extra koller och att de gärna mäter en gång för mycket än för lite. Med Alexis stod ju min mage still i 4 veckor. Men hon har då aldrig anklagats för att vara undernärd... haha!

Inga "pisse-olyckor" på dagis idag. Han hade fått byta kalsonger för fröken sa:
När Luke sitter ner och kissar så står hans snopp rakt upp och strålen träffade kalsongerna, det är därför vi fick byta.
LMAO! Jaha... did he have a boner?? LOL!
Men allvarligt, vad ska man svara??

Vi pratade ju lite smått i måndags att det egentligen är ganska fantastiskt att ingen av våra barn är barn med speciella behov. Inga fysiskt eller mentalt handikappade små kottar (att Agaton är laktosintolerant valde vi att ignorera ).
Jag råkade hamna på en sida här på familjeliv som tillhör en rörelsehindrad tjej på 15 år (Emmixen) och hon hade den mest underbara förklaring hur det är att bli förälder till ett handikappat barn (inte skrivet av henne förstås):

"Välkommen till Holland" av Emily Perl Kingsley

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."
"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien."
Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.
Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.
Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men... om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987. All rights reserved.
Översättning: Annika Åhlberg

Äh, men fan, hon ger ju andra barn dåligt rykte!! Inte en endaste tår?? Inga "jag vill inte"??
Jätteskönt att det går bra ju!! Då behöver du inte gå hem och bara tänka på hur hon har det, utan kan fixa med det som behöver fixas utan att vara helt tankspridd.