Go Fika!

Maria:
Jag tror, som vi diskuterat innan, att tjejkläder är mindre än killkläder. Samma gäller ju här. Ett par killbyxor i storlek 80 är ju mycket större än ett par tjejbyxor i 80.
Luke har alltid legat en storlek efter i USA, eller så har "rätt" storlek passat. Nu passar 2T i byxor och 3T i tröjor. Han kommer inte komma ha 3T i byxor förrän han är 3½ tror jag...
Alexis ligger prick på sin storlek, förutom byxor... där ligger hon efter, precis som storebror. Vi har precis lagt undan byxor i storlek 9 månader (hon är snart 15 månader).

På tal om Alexis så är hennes snippa babianröd igen och ikväll grät hon sig till sömns. Hon somnade vid 7, typ gråtandes. Hon kan ju lätt vara vaken till 22 annars. Och ungen skiter ju fan minst 4-5ggr per dag. Det gjorde Luke också, men aldrig några problem med utslag.
Ikväll tog vi av bajsblöjan i badkaret och försökte skölja av henne med mjuk duschstråle. Skrek som en gris och kniper ihop rumpa och ben. Då fyllde vi badkaret, och vi fick fylla tills det nästan rann över, för hon stod på tå till slut för att undvika att vatten rörde hennes rumpa och snippa. Och grät hela tiden hysteriskt.
Vad skulle man inte ge för att ta den smärtan åt henne???
Jag ska kontakta hudläkaren igen imorgon och se om vi kan få något starkare utskrivet.

Det känns som om vi provat det mest på Alexis snippa och rumpa. Alexis har ju arm och knäveckseksem och hudläkaren på Sachsska trodde att utslagen i rumpa/snippa berodde på hennes eksem. Ibland är det bra, men det blir aldrig 100% bra och "återfallen" är bara runt hörnet... ständigt! Fan, ska hon ha det så här tills hon blir torr liksom?

Det är en hudspecialist hon träffat 2ggr på Sachsska och hon var väldigt noga med att poängtera tt jag skull ringa om det blev värre. Så hon tar oss definitivt på allvar, så problemet ligger väl mycket hos mig. När det är sådär illa så man varken vet ut eller in (som ikväll), då tänker jag att imorgon ringer jag direkt. Man kommer upp på morgonen och snippan ser mycket bättre ut... jaha, det har vänt. Ska jag ringa och åka in då? Det känns som om möjligheten att visa HUR illa det kan vara försvinner så fort jag funderar på att ringa. Ikväll tog vi kort, men det ser 1000ggr värre ut i verkligheten än på foto.
Men nu har jag kontaktar hudspecialisten via email, för just i skrivandets stund var det ILLA. Förhoppningsvis är det bättre imorgon, för hur fånig man än känner sig hos en läkare med en till synes ganska frisk unge, så vill jag inget hellre än att hon INTE har ont.

jaha, men då ser Alexis nästan bra ut vid snippan. Lite röd, men inga vrål vid byte av bajsblöja. Skönt att detvänder fort, men jag blir fan skogstokig snart!!!!!!!!!

Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss som var barn på 60-70-talet inte ha överlevt. Våra barnsängar var målade med blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm. Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor.

Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i men blev aldrig överviktiga därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska utan att någon dog av det.

Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker och körde i full fart nedför backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.

Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen och kom hem först när gatubelysningen tändes. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen mobiltelefon.

Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-box - på det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, inga mobiltelefoner, hemdatorer eller chatrooms på internet. Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem.

Vi ramlade ner från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor. Inga andra kunde få skulden, bara vi själva. Kommer du ihåg olyckorna? Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Trots alla varningar var det inte många ögon som blev utstuckna och gräset växte inte inuti oss resten av våra liv. Vi cyklade hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.

Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan så de föll igenom och var tvungna att gå om ett år.

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya ideér. Vi hade frihet, fiasko, succeér och ansvar och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop. Och du är en av dem.

Grattis!

Sänd detta vidare till andra som upplevde den stora lycka att växa upp som barn innan lagstiftningsmakten och andra myndigheter reglerade våra liv till vårat eget bästa.

Det goda livet var vårt.

Av: Okänd

Hudläkaren skickade svar på mitt emial i morse och hon skulle prata med en annan hudläakre och sedan återkomma. Känns ju bra att de bollar tanker och ideér och inte tror sig sitta inne med alla svaren själva.

Jag gick och vann en tradera-auktion idag. Måste skrapa ihop lite pengar... haha... Så lätt att buda, men säljaren vill ju ha pengarna direkt ju!
Men jag tyckte nog jag gjorde ett klipp. Overall storlek 98 OCH vinterskor storlek 26 för 155kr (plus frakt).
www.tradera.com/auction/auction.aspx

Maria:
Ja, bilar är fan en stor jävla money pit, if you ask me!!! Men man "behöver" dem ju. Klart det går utan, men ja...
Vår kostade ju 11 000 i reparationer sist och nu har vi betalt av den skulden. Då crashar datorn. Alla bilder på Alexis -någonsin- fanns på den. Vi hoppas och ber till Gud att det går att komma åt dem. Det får kosta vad det kosta vill känns det som.
Men något positivt är ju att man verkligen uppskattar och känner sig RIK de få månader inget stort händer! Jag tror inte man skulle uppskatta att det finns lite extra över om man inte vänt på alla kronor som vi jämt gör. Och det är otroligt stressigt, men vi överlever. Vi lever inte i misär på långa vägar liksom.
Man får tänka så ibland. Vi har det bra. Jag läste någonstans att de som lever med "västvärldsstandard" utgör 8% av jordens befolkning. Det är inte illa att tillhöra de 8%... om man tänker så?

Maria:
Wow! Ett år och 2 dagar och dagiskille!
Alexis har ju aldrig lyssnat på mig när vi är ute och leker. Kom nu! Kom hit! Alexis?!?
Jag vet att hon förstår att jag vill att hon kommer, för handlar det om något (typ, kom och ta på dig skrna. kom vi ska gå ut, etc) då kommer hon direkt.
Nu har jag börjat säga: Kom nu! (ingen reaktion) Nu går mamma! Hej då!
Och jag vinkar, och hon vinkar tillbaka... sen går jag och ställer mig runt ett hörn eller dylikt.
Hon blir JÄTTELEDSEN!
Alltså, även om hon kutar in på dagis när vi lämnar och hämtar Luke och inte tittar åt mig alls, så tror jag det kommer bli en jobbig inskolning. Man måste ju tydligt visa att man går och säga hej då...

Ja, Gud ja! Alla barn reagerar ju olika! Jag har en kompis med en tjej som är 3 veckor yngre än Alexis. Hon är klar med sin inskolning nu och ja... inte en tår... ingenting. Otroligt trygg liten tjej. Skillnaden mellan Luke & Alexis är ju att jag redan vet att hon tycker dagis är kul. Hon blir ju skitarg när vi måste gå, så det blir ju inte som att lämna henne på ett okänt ställe hon inte gillar.
Det bir nog jag som går hem och gråter en skvätt, som jag gjorde med Luke.