100 +

Känns lite märkligt när ens egen vardag bara rullar på på något sätt...men så är det ju i livet.

Gav mig på spinning igår igen och denna vecka blev det det utlovade passet, känner mig mycket nöjd med mig själv. I övrigt har det inte blivit så mycket träning, crawlkursen är slut men vi har sagt att vi ska åka iväg på lördag förmiddag, det blir skönt. Maten rullar också på och jag börjar känna mig uttråkad, inte mycket till action här inte. Inget nytt om jobbet jag var på intervju för och här på jobbet kan jag inte vara kvar, jag är för bra för det...

Hur har ni andra det?

Tog faktiskt en långpromenad i tisdags. Kommer nog få lov att fortsätta ta långpromenader på tisdagar också Men har blivit mycket fusk på sistone. Har bakat en del mjuka kakor å sådär, å då kan man ju inte låta bli att äta heller *suckar* Jag ides inte ens att ställa mig på vågen igår

Jag finns, men ändå inte... SÅ känns det. Mår inte särskilt bra just nu, det är skönt att jag har träffarna med psykologen, hon bekräftar mig och förstår mig. Men ju mer jag går dit, så fattar jag hur dåligt jag mår. Innan har jag på nåt vis vetat att allt inte är som det ska, men så länge man inte sätter ord på det, så blir det inte heller verklighet på samma sätt. Jag har ju också en läkare som jag inte riktigt känner förtroende för, som är väldigt svår att prata med, och väldigt dålig på att lyssna. Jag förstår honom inte, och han förstår inte mig. Jobbigt!

I alla fall, jag har inte glömt bort er! Jag är ofta inne här och läser, men jag kan bara inte få mig till att skriva nåt, vet inte vad jag ska skriva. Har tappat ork och motivation totalt, samtidigt som jag tampas med ett ständigt växande dåligt samvete. Men i förrgår var jag hundvakt åt min bästa väninnas hund, och då tog vi en promenad på en timme. Igår åkte jag dit och lånade henne igen, och vi tog promenad igen, 1 3/4 timme var vi iväg, gick 6,5 km. I VÄLDIGT kupperad terräng, så det var en promenad som hette duga! Men det är väl ungefär det jag har fått mig till de senaste veckorna. Det är så motsägelsefullt, för jag mår så bra när jag har varit ute, tycker det känns så skönt, både i kropp och själ - men ÄNDÅ har jag så svårt att få mig till att gå ut. Jag tänker mycket och ofta, att idag ska jag gå ut. Men så blir jag bara sittandes i alla fall...

Ja, nu har jag skrivit av mig lite igen. Kämpa på, mina vänner!

♥

Åh, jag är alldeles genomsvett, men sååå nöjd att jag fick mig till att gå ut idag. Nä, det blev ingen promenad, men jag har varit ute och klippt vinbärsbuskar i 1,5 timme. De ni!

Hej på er alla.
Såg denna tråden o tyckte den passade mej.
jag kämpar på med att försöka gå ner i vikt.
Men det är myyycket svårt.
Hade varit kul med andra i samma sits som man kan diskutera med o så...

Ha det bra...

Det gick bra på gympan! Det kändes skönt att någon kondition fanns kvar iallafall. Och den här veckan har jag klarat av bra med att stå emot godis. Känner mig stolt över mig själv.

Nej, Moa finns alltid kvar hos mig. Nu har jag varit på arbetet första veckan och det känns bra på ett sätt att vara där och det håller en kanske mera uppe över ytan och så känner jag att jag har bra arbetskamrater där. Många har kommit och pratat om detta och det känns bra. Några har inte sagt ett ord och det känns inte så kul men det är så då. Folk vet kanske inte riktigt vad de ska säga. Det jag tycker är mindre trevligt är att allt bara går vidare som om inget hänt. Nu är till och med jag på jobbet efter allt när allt detta hänt. Det känns som att folk tror att allt är bra nu, nu har jag kommit över det. Vet inte riktigt vad jag ska säga när folk frågar hur man mår heller. För vad ska man säga?

Fast nu ska jag koncentrera mig på att ta itu med mina extrakilon. Vill ju gå ned mycket inför nästa försök, ska väga mycket mindre än 80 kilo iallafall! Jag satsar på att nästa FET blir i mars. Känner att jag inte vill förrän då. Då orkar man säkert bättre och kanske klarar av att ha lite mera hopp och vara mer positiv än man är nu.

Pilliss, välkommen till oss, här stöttar vi varandra i såväl mot som medgång!!

Pisan: Vad glad jag blev att läsa ditt andra inlägg för idag! Bra jobbat!! Jag tycker du är kanonduktig som tar tag i hur du mår och går till psykologen, och att våga sätta ord på hur man mår är det viktigaste av allt för att lyckas med viktnedgången också, det säger iallafall min erfarenhet.

För mig har det tagit lååång tid innan jag kunnat börja gå ner i vikt då jag tidigare haft många andra saker att också ta tag i för att må bra. Det är först för ett år sen som jag mådde tillräckligt bra för att våga ge vikten en chans och tro på mig själv att jag ska lyckas denna gång. Jag är också medveten om mina egna varningsklockor och har verktyg för att hantera situationer jag tidigare skulle ätit i tex.

Chania: Jag är också stolt över dig och din gympa idag!

Hallåsan vännerna!!

pilliiss--> Välkommen hit! Här är det ett brokigt, lite småtokigt med alldeles underbart gäng som håller till. Bara att slänga sig in i diskussionerna

chania--> Visst är det konstigt? Att världen fortsätter även fast man själv varit med om nåt speciellt? Att vissa dagar flyger fram medan andra gör ont i varje andetag... Jag kan inte sätta mig in i hur du har det med Moa, men jag är jätteglad över att du är här med oss igen! Och att du tar tag i "må-bättre"-biten. *bautakram*

pisan--> Jag är precis likadan. Vet att det känns kanonbra när jag väl varit ute, men det är en hööög tröskel ut genom dörren
När jag läste dina inlägg som du gjort idag så bestämde jag mig för att gå och träna iaf, även fast jag helst skulle lägga mig och sova Så, tack! Du inspirerade mig!!

theorese--> Tänker ni fortsätta crawla nu då, även fast kursen är slut? Vad tyckte maken?
Vad bra att du kom iväg på spinningen, ingen kommentar från dem?

Vet ni? Jag tycker:

* vi måste börja fokusera på vad vi egentligen gör. För vi gör en jäklarns massa, vi uppnår en jäklarns massa - men ofta fastnar vi i vad vi har kvar att göra, hur många kilon vi har kvar osv.
Så berätta en grej som du uppnått med det arbete du hittills lagt ner. För min del så kan jag berätta att jag numera kan ha 46 i byxor. Jag har insett att jag faktiskt har nyckelben Jag kan andas samtidigt som jag böjer mig ner till golvet för att plocka upp nåt... Vad har du uppnått?

* vi är förbaskat bra på att ta tag i helheten, inte i sk "bantning" utan i en hållbar viktnedgång! Även om det går ganska långsamt för de flesta av oss så går det iaf åt rätt håll! Det är härligt befriande att vi är så olika. Från Sweetie som rasar i vikt bokstavligt till de allra flesta av oss som lunkar på... Så skönt att inte ha den pressen att gå ner fort, men samtidigt inspirerande att läsa om den där som bara slänger kilona omkring sig

* att komma in här ger inspiration. vi har olika mycket att skriva i perioder, men det är alltid nån som plitar ner nåt och det inspirerar! Det är skönt att veta att det finns fler som brottas med samma problematik som jag gör, vare sig det är skyhöga trösklar ut genom ytterdörren eller den där jäkla chokladkakan som tvingar sig på mig...

* sist men inte minst - jag tycker om er hela högen! Vi är så jäkla bra!!!

Jojja - Oj vilket härligt inlägg ifrån dig! Log mer å mer ju mer jag läste! Kan inte mer än samtycka med dig i ditt inlägg!

Kan sorgligt nog erkänna att jag gått upp 1 kilo *rodnar*. MEN! Ja... Det finns alltid ett MEN *skratt* Jag kommer i två par av mina jeans jag hade före graviditeten! OCH får igen jylfen och knapparna och ena paret kan jag ha en hel dag utan att få ont i magen! Det kunde jag inte för någon månad sedan! Och ska börja promenera minst 1gång i vecka (kommer antagligen bli ett måste). Färgade håret i söndags också, vart så nöjd så nöjd och känner mig sååå fin i mitt "nya" hår så det bekom mig knappt att jag hade gått upp ett kilo! Jag vet ju varför, och har bara mig själv att skylla!

Och Chania... Kan inte mer än att lida med dig, men samtidigt beundrar jag dig något enormt som har klarat av det som hänt såpass bra som du endock gjort. Du är väldigt stark och duktig. Om inte annat (om man ska se allt på lite längre sikt) så kommer du bli väldigt mycke starkare i dig själv av händelsen. Jag är nog en sån där som inte riktigt vet hur man ska te sig och säga i sådana här situationer, för ord räcker inte till...